Gaspar Ducci
Gaspar Ducci var en italiensk finansman från Pistoia i Toscana. Han var en av de mest inflytelserika och färgstarka aktörerna på Antwerpens finansmarknad under 1500-talet.
Ursprung
Det finns endast begränsat med information om hans tidiga år. Han föddes 1492 eller 1495 i Pescia, en liten ort i närheten av Pistoia i Toscana. Gaspar var tredje sonen till Lorenzo di Antonio Ducci som arbetade vid den lokala administrationen i Pescia.
En naturbegåvning
Gaspar började sin yrkesbana som lärling hos en bankir från Lucca. Han visade stor fallenhet för yrket och 1515 skickades han till Antwerpen som ung representant för ett av bankirens företag, Jacopo Arnolfini & Niccola Niccoli. Företaget handlade främst med inköp av engelskt tyg. Ducci trivdes utmärkt i sin nya roll och började med tiden göra egna affärer på Antwerpens börs.
Ett strategiskt äktenskap
År 1533 gifte han sig med Elisabeth Stegemans i Antwerpen. Hon var änka till den florentinske köpmannen Antonio Frescobaldi som gått bort 1532. Paret fick sonen Laurent Ducci som gick bort 1559.
Via äktenskapet fick Gaspar nu tillgång till den välrenommerade kretsen av florentinska handelsmän och kunde utöka sina affärskontakter väsentligt. Han började kalla sig för Mercator Florentinus trots att han bara var ingift. Det fanns visserligen en notariefamilj i Florens som också hette Ducci men de hade inget släktband till Gaspars familj i Pistoia.
Börsspekulant och furstlig finansiär
Gaspar Ducci hade kommit till Antwerpen utan någon egen förmögenhet men med sin exceptionella affärsbegåvning växte hans inflytande och rikedom snabbt. Till en början ansågs han vara en respekterad affärsman men det förändrades gradvis och han blev snart känd som både slug och hänsynslös.
Trots sitt rykte hade han ett brett kontaktnät. Han var mycket aktiv på aktie- och valutamarknaden men sysslade även med långivning, handel, fastigheter och försäkringar. Han fungerade ofta som mellanhand och undvek helst direkt inblandning. Bland de många klienterna fanns flera av de stora kungahusen, exempelvis England, Frankrike och Portugal. Även kejsar Karl V var en klient och Ducci hade en extra god relation med dennes syster, Maria av Ungern.
Han hade en säregen förmåga att manipulera växelkurser och dra nytta av fluktuationerna i guld- och silverpriserna. 1540 orsakade detta stor obalans på Antwerpens börs vilket bland annat ledde till att Ducci hamnade i en tvist med Portugals kung om ett lån som skulle återbetalas på ogynnsamma villkor. Situationen blev ohållbar och Antwerpens stadsfullmäktige tvingades införa ett treårigt förbud för Ducci att handla på börsen. Men hans nära kontakt med Maria av Ungern gjorde att beslutet aldrig verkställdes.
Skatteindrivare åt kejsaren
Ducci hade skickligt vunnit kejsarens förtroende och fått uppdraget som skatteindrivare på handeln med Frankrike. Det gav honom rätt att ta ut skatt på 6% för all import och 1% på exporten. Med sin andel av skatteintäkterna kunde han expandera och ta sig in på finansmarknaden i Lyon. Här lånade han bland annat ut pengar till kung Frans I av Frankrike som var ärkefiende till Karl V. Pengar som den franska kungen sedan använde för att finansiera sitt krig mot kejsaren. När det kejserliga hovet hörde talas om detta hamnade Ducci i svårigheter men lyckades ta sig ur situationen genom att lägga skulden på familjen Welser, en tysk bank- och handelsfamilj som hade agerat mellanhand.
Monopol på alunhandeln
I början av 1544 blev det på nytt obalans på penningmarknaden i Antwerpen. Kejsar Karl V behövde pengar för att finansiera återbetalningen av ett lån på mer än 16 000 pund till den portugisiske bankiren Diego Méndez men hans vanliga bankkontakter kunde inte hjälpa honom. En statlig konkurs verkade oundviklig. Ducci visade sig däremot villig att låna ut pengarna på villkor att han fick monopol på alunhandeln i Nederländerna under tio år.
Alun var en kritisk råvara för textilindustrin och vid den här tiden dominerade regionerna Flandern och Brabant europeisk textilproduktion. Att bevilja någon monopol på en råvara i utbyte mot större lån var inte ovanligt men den här gången ansåg många att Ducci gått för långt.
Maria av Ungern undertecknade avtalet även om hon insåg att det skulle bli protester. Hon försökte in i det längsta undvika att offentliggöra det men informationen läckte ut och snart kom invändningar från flera håll. Maria fortsatte envist att ge honom sitt beskydd, Duccis inblandning i de kejserliga affärerna hade gjort dem beroende av honom. 1545 utsågs Ducci av kejsaren till friherre över Hoboken och 1547 till friherre över Kruibeke.
Några år senare, 1549, blev det oroligheter inom textilindustrin, protesterna mot Duccis monopol eskalerade och till slut tvingades kejsar Karl V att ingripa. Alunkontraktet förklarades ogiltigt och lånet betalades tillbaka. Det blev slutet för Duccis tid som kejsarens finansiär.
Metoder, rykte och konflikter
Ducci var känd för sina aggressiva och maffialiknande metoder. Samtidigt som kejsarhuset var beroende av hans förmåga att snabbt skaffa fram kapital, betraktades han med stor misstänksamhet av andra köpmän och bankirer. Hans samtida konkurrenter beskrev honom ofta med hårda ord och han var inblandad i flera rättsprocesser, personliga konflikter och beskylldes för både skattefusk och ocker.
1553 blev Ducci återigen inblandad i en tvist på Antwerpens börs och 1554 genomfördes ett mordförsök på honom. Efter det hör man inte mycket om honom. Han drog sig undan till sitt slott i Kruibeke och dog 1577.
Läs mer
© sastrow.com