Sastrow

KAPITEL 3

---

Visar på folkets otacksamhet, dårskap och ondska och hur svårt det är, när man en gång drabbats av en vanföreställning, att återgå till sunt förnuft – Smitherlow, Lorbeer och hertigen av Mecklenburg – De fyrtioåttas upproriska regim faller

I Stralsund hade de kyrkliga tvisterna lugnat ner sig. Evangeliet predikades i alla kyrkor utan att varken furstarna eller rådet protesterade. Smiterlow hade sanktionerat Roloff Möllers återkomst och livet gick sin gilla gång. Men friden blev inte långvarig, snart gjorde Lübeck, Rostock, Stralsund och Wismar uppror mot sina råd. När kung Fredrik av Danmark dog beslutade Jürgen Wullenwever, borgmästare i Lübeck, tillsammans med sin akolyt Marx Meyer att förklara krig mot hertig Kristian av Holstein.

Enligt Wullenwever borde erövringen av Danmark vara en enkel match. Flera rådmän från de gamla ätterna blev oroliga och protesterade men de avsattes bryskt och ersattes av sextio borgare.

Marx Meyer var en hårt arbetande smed med vackra anletsdrag och god fysik. Som skicklig hovslagare följde han med kavalleriet på många fälttåg och var alltid uppskattad av såväl kamrater som fienden. Han dubbades till riddare i England och samlade med tiden på sig en ansenlig förmögenhet. Men hans framgångar steg honom åt huvudet och han la sig till med en överdriven stolthet och fåfänga. Han klädde sig i överdådiga kläder med gyllene prydnader, allt för att framhäva sin ridderlighet. Marx levde gott, hade många tjänare och ett stall fullt av hästar. Som de flesta människor av låg börd hade han ett stort självhävdelsebehov och visade gränslöst upp sitt välstånd. Han var mycket populär bland de välbärgade och kvinnorna hade lätt att förälska sig i honom, unga, rika och från fina familjer. Han gav dem heller ingen anledning att ångra sin förälskelse. Jag har läst ett brev skrivet till honom av en av Hamburgs främsta kvalitetsdamer: ”Min käre Marx, efter att ha besökt alla kapellen kan du inte för en gångs skull även komma till katedralen.” Må hans död betraktas som ett exempel på evig rättvisa.

Smiterlow, Lorbeer och hertigen av Mecklenburg

I juni 1534 samlades råden från de vendiska städerna i Hamburg för att diskutera sakernas tillstånd. De ansåg att Wullenwevers angrepp mot Danmark var en katastrof och var bedrövade inför tanken på att föra krig mot den utmärkte hertigen av Holstein. Men Wullenwever var som vanligt förmäten och avvisade hånfullt de rimliga fredsvillkoren. Stralsunds delegat, borgmästare Niklolaus Smiterlow, riktade följande profetiska ord till honom: ”Jag har varit närvarande vid många förhandlingar men har aldrig sett något liknande, signor Jürgen. Du tar dig vatten över huvudet och det här kommer ta en ända med förskräckelse.” Det yttrandet fick Wullenwever att lämna rådsalen rasande av ilska. Han gick raka vägen till sitt gästgiveri och lät sadla sin egen och Meyers häst. Sen red de tillbaka till Lübeck där Wullenwever omedelbart tillkallade sitt ovärdiga råd och de sextio borgarna. De beslutade i all hast att sammankalla trupperna. Samtidigt skickades upprorsmakaren Johannes Holm till Stralsund med följande meddelande: ”Wullenwever kämpar för att inordna furstendömen och kungariken under städernas kontroll men borgmästare Smiterlows motstånd tvingade honom att lämna mötet. Trots det fortsätter kampen och det är nu upp till dig att agera.”

Det var allt som behövdes för att vända folket mot Smiterlow. De fyrtioåtta kom för att beklaga sig till borgmästare Lorbeer som i hemlighet var avundsjuk på sin kollegas mod att stå upp för sin sak. Han låtsades vara mycket oroad och utbrast: ”Detta är för mycket, det är oförsvarligt.” Det tolkades som att Lorbeer ansåg att Smiterlow var en svikare. Men enligt Lorbeer själv menade han att: ”Smiterlow har så många fiender att jag inte längre kan hjälpa honom.”

Lorbeers uttalande blev en utlösande faktor och när Smiterlow återvände till staden flammade känslorna upp. Folk ropade hånfullt: ”Nikolaus den fredlige är här.” Han tvingades redogöra offentligt för sitt ställningstagande vid rådhuset klockan sex nästa morgon. Stadsportarna var stängda och en kanon hade placerats vid gamla marknadsplatsen. Folk strömmade ut på gatorna och vid själva rådhuset var det så trångt att man knappt kunde andas. När Nikolaus Smiterlow kom till uttalandet där han motsatte sig Wullenwevers krigiska ambitioner utbrast en orkan av rop, förbannelser och förolämpningar. Det var som att alla plötsligt blivit helt galna. Man försökte slänga ut talaren genom fönstret och en yxa kastades mot rådets bord. Mäster Kasskow försökte modigt fånga upp vapnet och sårades svårt. En man ställde sig rakt framför borgarmästaren. ”Du jordens avskum”, skrek han. ”Har du inte orättvist bötfällt mig med tjugo floriner? Nu är det min tur.” ”Det stämmer,” svarade Smiterlow, det var orättvisa böter, du borde istället fått galgen. Jag var länsman på den tiden och rådet gav mig i uppdrag att bötfälla dig med tjugo floriner. Mitt bötesregister kan visa att jag inte behöll dem för mig själv utan spenderade dem för stadens bästa.” Mannen ville inte höra mer och försvann ut i folkmassan.

De tiggare som brukade hålla till kring borgmästarbostaden stod och ropade under Rådhusets fönster. ”Släng ner Nikolaus den fredlige till oss, vi ska skära upp honom och spela boll med bitarna.” En av de fyrtioåtta frågade: ”Vad tycker ni om det, mina värdiga borgare?” och mobben skrek ”Ja, ja”, utan den blekaste aning om vad han menade. Någon undrade då: ”Varför ropar du ’Ja’? Är du även villig att lämna över stadens finanser?” Därefter kom ett lika enigt och rungande ”Nej”. Utan tvekan hade djävulen den dagen tillfälle att skratta åt människorna som befann sig helt i hans hand.

Det hetsiga motståndet mot den förste borgmästaren, en framstående och dygdig man som dessutom hade uppnått en viss ålder, pågick till klockan sju på kvällen. Till slut fick han order om att inte lämna sitt hem. Min far beordrades också att stanna hemma eftersom han var brorson genom äktenskap med borgarmästaren och likaså Joachim Rantzow för att han sagt: ”Ta det nu lugnt och försiktigt och ge åtminstone människor en chans att förklara sig.”

Ljudet av en trumma fungerade som uppmaning till soldater och sjömän att hålla högsta beredskap och bemanna galärerna. Under natten slog en trupp soldater läger framför Smiterlows hus. De roade sig bland annat med att skjuta mot ytterdörren. Kulorna ven igenom valvet och ut på andra sidan. Det blev en orolig natt för borgarmästaren, hans hustru och barn som alla var rädda att deras hem närsomhelst kunde invaderas av pöbeln.

På måndagen, Johannes döparens dag, valdes två borgmästare. Den ena var Joachim Prütze, en ärlig, förståndig man som tidigare varit stadsskrivare. Den andra var Johannes Klocke, nuvarande stadsskrivare och ämbetsman. Till rådmän valdes sju borgare och med undantag för sekreteraren Johannes Senckestack, som var obetydlig, var de alla ärliga, ointressanta människor, lika enfaldiga som rättfärdiga och dygdiga. Johannes Tamme var på alla sätt en pålitlig man, han tvekade inte att svara hantverkare och andra som klagade på att affärerna gick dåligt: ”Ta det lugnt, det kommer att bli bättre nu när sju duktiga personer ingår i rådet.” Ett klassiskt standardsvar. Nicholas Baremann skröt om att han tjänade tio mark varje gång han gick hemifrån. En dag gick han ner i källaren för att titta till en tunna saltad fisk. Han hade sällskap av en av sina tjänare som inte var som han skulle i huvudet. På den tiden bar männen en mycket smal krage av veckad tyll runt halsen. När husbonden böjde sig över fisktunnan passade tjänaren på att hugga huvudet av honom med sin yxa. Istället för att fly gick han lugnt tillbaka till arbetet. När han förhördes om varför han begått brottet svarade han att hans herre hade blottlagt sin hals så tydligt att det var svårt att låta bli. Trots att han var uppenbart mentalt instabil bröt man båda benen på honom och satte honom levande på hjulet.

Min far satt fängslad i sitt eget hus under femton månader. Det ledde till en enorm förlust för hans verksamhet. Han hade förberett sig för den kommande sillmarknaden i Falsterbo och både källare och hall var fullbelamrade med salt från Lüneburg. Det fanns också en ansenlig mängd torkad torsk och ett stort tygsortiment. Mitt i allt detta förbjöds han att lämna huset och fick inte heller ta emot besök. Min mor var gravid vid den tiden och när dagen för hennes förlossning närmade sig bad far om lov att få bo hos en granne tills det var över. Hans begäran avslogs och i det kritiska ögonblicket blev han tvungen att ta sig till grannhuset via taket. Han kunde inte heller personligen bjuda in de som skulle bli faddrar åt barnet.

Jürgen Wullenwever och hans odisciplinerade anhängare gick till anfall både till lands och till sjöss. Det blev hårda strider men hertigen av Holstein lyckades hålla emot trots att de anfallande styrkorna var dubbla till antalet. Den Allsmäktige var på hans sida. Det var en förödmjukande prestigeförlust som hotade leda till ett skamligt nederlag och för att vända utvecklingen ville de bräckliga uppviglarna bakom kriget ersätta Wullenwever med en ny ledare. Sändebud från Lübeck, Rostock och Stralsund skickades till Wismar och efter en veckas förhandlingar erbjöd de istället hertig Albrecht av Mecklenburg att överta Danmarks tron. En handling upprättades enligt konstens alla regler och när den var undertecknad och förseglad av Lübeck, Rostock och Wismar skickades den till Stralsund för en sista underskrift och ett sigill. De finurliga och högtravande formuleringarna från Lübeck lyckades övertyga oppositionen i Stralsund. De fyrtioåtta öppnade kistan med sigillet, fäste det på dokumentet och skickade tillbaka det till Wismar.

Alla regler hade följts till punkt och pricka. Nästa dag bjöd hertigen av Mecklenburg in representanter från städerna till en bankett där handlingen skulle överlämnas till honom. Men under förmiddagen bad delegaterna från Stralsund att få titta på den med förvändningen att de ville undersöka pergamentet. Christopher Lorbeer skar då bort Stralsunds sigill från handlingen med en kniv han lånat av kollegan Franz Wessel. Därefter gav de sig iväg så långt bort deras vagnar förmådde. De var redan halvvägs till Rostock när de andra fortfarande väntade på middagen. Albrecht lät sig inte nedslås av detta utan såg sig som legitim regent och gav sig av mot Köpenhamn med sin hustru, hennes hovdamer, tjänare, hästar och hundar.

Lorbeer själv, hans barn och alla hans släktingar har gemensamt lovsjungit det beslutsamma och djärva agerande han visade prov på vid det tillfället. Alla människor, både i staden och på landet, kände till bedriften. Än i dag pratar folk om borgmästare Lorbeer som en person som föraktade all fara (non enim sine periculo facinus magnum et memorabile) och fick berömmelse genom sin symbolhandling och heroiska bedrift. Men om vi ​​istället vänder på bladet, vad ser vi då? Qui periculum amat peribit in eo (Den som älskar fara kommer att gå under i den). Verkligt mod ska inte förväxlas med hänsynslös fräckhet. Att handlingen från början var försedd med Stralsunds stora sigill var ett faktum som representanterna för Lübeck, Rostock och Wismar kände till. Dokumentet ansågs därmed vara lika giltigt som när det ratificerats av de fyrtioåtta. När hertig Albert belägrade Köpenhamn tvingade han därför Stralsund att göra samma uppoffringar för honom som de andra städerna. Följaktligen kan man undra vad fördelen var med att skrapa bort sigillet. Om Lorbeer istället valt att rusta upp hamnar, fartyg, soldater och ammunition skulle det inneburit en annan symbolhandling som dessutom varit billigare. Men då skulle hertig Albrecht sannolikt hämnats så snart han befäst sin plats på tronen. Han hade åtminstone stängt av Öresund för oss och därmed hämmat all vår handel. Det hade drabbat staden än värre så visst har de rätt, de medborgare som fortsätter berömma Lorbeer för hans galna trick.

Borgmästare Smiterlow hade genom sin husarrest tvingats gå i pension. Han höll sig tålmodigt borta från offentliga angelägenheter och ägnade sig istället åt bönen och de heliga skrifterna. Nu kunde han äntligen Davids psalmer utantill. Jag besökte honom dagligen i hans hem och kan intyga att det inte kom några bittra ord från hans läppar. Han sa ofta: ”De är mina medborgare och herren kommer att röra vid deras ande. Det är min plikt att lida för mina barns kärlek.”

Vår nådige prins, hertig Philip, skickade iväg en begäran om att borgmästaren skulle befrias. Sändebuden skulle få sitt svar vid värdshuset där de bodde. Det blev en lång diskussion med Herman Meier, som även ägde värdshuset, och Nicholas Rode. De var båda lika obildade och ingen av dem hade någon kompetens i de ämnen som diskuterades. Herman Meier var född i Parow och hade med åren samlat på sig en ansenlig förmögenhet i kontanter, mark och fastigheter. Han ägde bland annat två byar i Parow där hans farbröder och kusiner bodde och kunde därmed styra över dem efter egen vilja. Nicholas Rode var en välbärgad köpman men hade aldrig umgåtts med folk i de finare kretsarna. Herman Meier hade åtagit sig att prata med sändebuden men han snubblade på orden redan vid första meningen. Tillslut tystnade han, lämnade sin kollega och gick i all hast ut ur rummet. Han sprang ner för trappan och ut på gårdsplanen där han kände sig yr och sjuk av anspänningen. Efter en stund tog han mod till sig och gick tillbaka. Men inte för att be om ursäkt som man skulle kunna tro, tvärtom. Han var inte på något sätt intresserad av några artigheter och utan att använda sändebudens titlar gick han istället rakt på sak. ”Rådet och de fyrtioåtta,” sade han, ”har i medborgarnas namn beslutat att vi skall underteckna för hertig Philip på följande sätt: Eftersom de inte rådfrågade prinsen för att påföra husarresten, ska de inte heller rådfråga honom för att annullera den.” Det var ovanligt dumt sagt men värdigt talaren och de som sänt honom, similes habent labra lactucas (deras läppar liknar sallad). Jag tror de flesta har svårt att förstå hur man kan tilltala en prins på det sättet. Rådets medlemmar var under den här perioden av högst medelmåttig karaktär (milt uttryckt) och med tanke på det kan vi göra två antaganden. Antingen hade fyrtioåttan avsiktligt valt delegaterna för att förlöjliga den unge hertigen eller så hade de tre eller fyra intelligenta medlemmarna av rådet tackat nej till detta dåraktiga uppdrag.

Min far kallades till Rådhuset och fick veta att han kunde återfå sin frihet mot böter på hundra mark. Han ville veta vad han gjort för fel men blev tillsagd att inte ”argumentera”. ”Hundra mark eller husarrest, du får välja.” Han valde självklart att betala böterna även om det enda brott han begått var hans äktenskap med borgmästare Smiterlows brorsdotter. Samma ultimatum ställdes till Joachim Rantzow, en ärlig och hedrad medborgare, som därefter blev medlem av rådet.

Kort efter detta kom rådmännen Nicholas Rode och Nicholas Bolte till borgmästare Smiterlow. De uppmanade honom att tillsammans med två av sina släktingar underteckna ett dokument som redan var färdigskrivet och förberett med vax för tre sigill. Enligt Rode och Bolte var det här enda sättet att avsluta Smiterlows fångenskap och undvika repressalier. I dokumentet beskrivs borgmästare Smiterlow som en förrädare mot staden, en lögnare skyldig till det mest skamliga beteende och som förverkat alla sina rättigheter. De två rådmännen hade ansträngt sig för att svartmåla situationen till det yttersta. Förtvivlad och i tårar bönföll borgarmästarens hustru att han skulle gå med på dessa två fanatikers begäran tills Herren själv kunde hjälpa honom. Maktlös bad Smiterlow min far försegla handlingen med honom. ”Nej”, utbrast den senare, ”jag kan inte skriva under på din vanära.” Men hans två svärsöner kunde inte stå emot sin svärmors tårar och satte dit sina sigill. Därefter eskorterades min far till rådhuset av de två rådmännen, sina två svärsöner och min far. På vägen dit besökte han S:t Nikolaikyrkan, knäböjde i båset nära den store S:t Kristoffer och bad en kort bön.

Rådet med de fyrtioåtta höll sitt möte i sommarens rådsal. Christopher Lorbeer erbjöd Smiterlow att återfå sin vanliga plats men han vägrade. ”Jag kan inte göra det”, sa han, ”inte efter det dokument jag just undertecknat.” Men rådet insisterade och tillslut tog han sin plats. Sedan tog han ordet och påminde dem om att han hade rest i stadens tjänst i över hundra dagar (det har gått så lång tid att jag glömt det exakta antalet). ”Om det kan bevisas att jag har spenderat en florin i onödan, gjort mig skyldig till en försummelse eller orsakat en enda oförrätt, är jag redo att ge bort allt jag äger och mitt liv därtill. Om jag däremot kan visa på min oskuld borde jag kunna räkna med samma skydd som andra medborgare, det vill säga besöka kyrkorna, gå över broarna, besöka marknadsplatsen och sköta mina affärer i frihet och säkerhet.” Han fick ett jakande besked av rådet. Då reste han sig från sin plats, önskade rådet en fredlig förvaltningsperiod och gick tillbaka till sitt hem följd av sina närmaste släktingar.

Ingenting skulle förändras fram till 1537. Smiterlow hade rent samvete och var övertygad om sin egen oskuld. Han lät de fyrtioåtta styra efter sin egen ljuva vilja och kunde lugnt njuta av sin pension. Han var en ihärdig kyrkobesökare och när det var fint väder gjorde han utflykter till landet tillsammans med sina döttrar, sina svärsöner, mina föräldrar och deras familj. Hans joviala läggning gladde dem alla.

Å andra sidan var de fyrtioåtta under ständig press. Det blev alltmer tveksamt om kriget mot Danmark skulle ge några framgångar trots uppoffringar av hundratals liv. För att finansiera Lübeck tvingades man plundra rådhuset, smälta ner kyrkklockor och höja skatterna för medborgarna. Till vår skam finns fortfarande en påldragare av brons med stralsundsmärket i Lübeck. Pengarna bokstavligen kastades i sjön.

När de fyrtioåtta såg sin makt hotad tog de till manipulativa metoder likt den orättfärdige förvaltaren från Lukasevangeliet. Genom list tvingade de fram ett återinförande och en utökning av den ökända deklarationen från 1522. Den innehöll visserligen en del bra delar som reglerade magistraterna till att göra bättre bedömningar, men de saknade den grundläggande kompetensen för detta. Det gamla rådet gjorde motstånd men insåg snart att de därigenom hade ådragit sig böter enligt dekretet. Böterna efterskänktes storsint av de fyrtioåtta och i gengäld fick de rådets lojalitet. I dekretet förbjöds all oenighet, missförstånd, anklagelser eller beskyllningar gällande både nuvarande och tidigare händelser. Rådsmedlemmar som bröt mot reglerna förlorade sina positioner, medborgare förlorade sina medborgerliga rättigheter och kvinnor eller barn fick böter på 50 floriner. Böterna skulle betalas av fadern eller maken och pengarna gå till fonden för offentliga byggnader.

Den antogs fredagen efter kyndelsmässan 1535 men trots det fortsatte de fyrtioåtta darra i sina skor. Redan året därpå tog man fram ett nytt dekret där man hotade med stränga kroppsliga straff för de som inte stöttade kriget mot Danmark. Texten skrevs till på det dekret som infördes 1535. Det var ett klumpigt försök att få det att se ut som ett och samma dokument men precis som åsnan inte kan gömma sina öron gick det inte att dölja. Därmed blev det både feldaterat och ogiltigt eftersom en unik handling inte kan ha ett tillägg.

År 1536, på fastlagssöndagen Esto Mihi, gifte sig hertig Filip med Fräulein Maria. Hon var syster till Johannes Friedrich, hertigen av Sachsen, och bröllopet var på slottet i Torgau. Vigseln förättades av doktor Martin Luther som efter ceremonin sa till maken: ”Nådig prins och herre, låt er inte avskräckas om händelsen ni så önskat blir något försenad. Saxum betyder sten och för att skapa något från en klippa krävs både tid och tålamod. Ers höghet kommer inkluderas i mina böner semen tuum non deficit (ditt frö misslyckas inte).” Hertiginnan födde faktiskt sitt första barn bara fyra år senare.

De ogudaktigas straff och de rättfärdigas triumf, inclusio unius est exclusio alterius et e contra (det ena utesluter det andra och vice versa). Under helvetets plågor betraktar de fördömda saligheten hos de lyckliga som de förföljt på jorden. Jag är skyldig att insistera på denna antites när jag nu fortsätter med min berättelse. Jag förväntar mig inget tack från män som är så tunnhyade att de darrar vid minsta beröring. Det är anledningen till att alla de som skrivit om Stralsund, som Thomas Kantzow, Valentin Eichstedt, och Johannes Berckmann gav upp och lämnade skrivandet åt sina efterträdare när de kom så långt som till 1536. Jag vill varken försköna eller förfalska utan berätta den verkliga sanningen, hur obehaglig den än kan vara. Min enda önskan är att bevara historiens värdighet. Om folk tar sig besväret att läsa de nyss nämnda författarna, särskilt augustinermunken Berckmann, kommer hans oförskämda förtal få dem att inse nyttan av dessa sidor. Erkännandet av ärligt folk är den enda belöning jag bryr mig om. Resten spelar ingen roll.

Det är nästan obegripligt att hertigen av Mecklenburg lät sig förledas av Wullenwevers idéer. Aldrig har det funnits ett mer orättvist krig och praktiskt taget alla goda medborgare var emot det. Genom att försöka ge bort ett land som inte var deras orsakade städerna en oöverskådlig skada i relationen till hertigen av Holstein, herrens smorde, den legitime, älskade och förväntade suveränen. Hertigen visade däremot prov på stor styrka och ståndaktighet. Ledare över en mäktig armé och befälhavare över dess kommunikationer till sjöss och till lands. Hertigen var fullt medveten om sin överlägsenhet jämfört med sin motståndare som instängd i Köpenhamn bara tänkte på nöjen, jakter och banketter. Trots sin berättigade förbittring var Kristian storsint och medan stadens överlämnande förhandlades skickade han proviant till hertiginnan av Mecklenburg som vid den tiden låg i barnsäng. Det var detsamma som att ge henne välgörenhet. Efter hertig Albrechts reträtt gjorde kejsar Karl ett segertåg till Köpenhamn vid kröningen 1537. Det var pompa och ståt och närvaron av alla städernas ambassadörer var till stor belåtenhet. När det gäller hertigen av Mecklenburg hade han lärt sig en läxa och det dåraktiga i att bortse från den helige andes ord: ”Min son, frukta Herren och kungen, och blanda dig inte med dem som driver på mot förändring, ty deras olycka kan komma plötsligt, och ingen vet vad som kan hända dem.”

I Lübeck bröt det ynkliga rådet samman och man återgick till den gamla administrationen. Som en fredlig gest gav de Wullenwever kaptenskapet i Bergendorf. Men på vägen dit greps han på order av Christopher, biskopen av Bremen, när han korsade klostret Werdens marker. Biskopen överlämnade honom till sin bror, hertig Heindrich av Brunswick. Wullenwever åtalades av Lübeck på ett antal allvarliga punkter och sattes i fängelse i Wolfenbüttel under tuffa förhållanden. Han avrättades i september 1537 och kroppen fyrdelades. När hertig Kristian intog fästningen Wardenburg tillfångatogs Marx Meyer, hans bror Gerard Meyer och en ökänd dansk präst. Alla tre avrättades med svärd och fyrdelades. Kropparna visades upp för allmänheten till stort nöje för det danska folket och de ärliga Lübeckarna som så länge förtryckts.

Nicholas Nering, en borgare från trakten, hade sålt en gård med all boskap till Johannes Krossen. I köpet ingick ett vackert sto som snart skulle föla. Nicholas hade förbehållt sig rätten till fölet om det skulle bli ett hingstföl, och det blev det. När fölet slutade amma, år 1535, gjorde han anspråk på det unga djuret men Krossen bestred yrkandet. Vad som sedan hände finns antecknat i rättens svarta register efter förhör med Nerings styvson, Peter Klatteville, som då var omkring femton år gammal. Nering, som inte ville ge upp sitt hingstföl, begav sig mot Krossens gård klockan fem en morgon. Han hade med sig sin svarta häst och styvsonen som gick barfota vid hans sida. Nering lyckades få ut hingsten från stallet medan ynglingen höll vakt och gömde sen sitt byte under tre veckor hos Schwartz vid det nya bruket. Han tvingade Peter att hålla allt hemligt och hotade med det mest fruktansvärda straff.

Det finns en annan version nedtecknad i det nya registret. Den är skriven på pergament och inbunden i skinnet från en vit sugga. ”År 1536, på måndagen efter Reminiscere (andra söndagen i fastan) stod Nicholas Nering anklagad för plundring. Inför domstolen erkände han att han ridit längs den frankiska landsvägen och upptäckt tre oroliga hingstar strax utanför porten. Han hade kastat sitt koppel över en av dem, fäst den till sin sadel och ridit hem med den till sitt eget stall. Efter att ha hört ovanstående bekännelse beslöt man sig för att föra Nicholas Nering ut ur staden och hänga honom på galgen.”

Nicholas Nerings dåliga rykte var inte till hans fördel inför rådet. Hans vänner uppmanade honom att ge tillbaka hingsten så det inte skulle behöva gå till domstol. Men Nicholas var envis. Under tiden han satt i sin cell sa han vid upprepade tillfällen att han var likgiltig inför döden men beklagade de olyckor som skulle bli en följd av hans avrättning. Det var uppenbart att han skapat en hämndplan med sina närmaste och det visade sig också efter hans död. Hans släktingar tog sig en bit utanför staden och började sätta eld på kvarnar, gårdar och grannbyar i trakten. Man hade även pengar som användes för att rekrytera medbrottslingar. Två av dessa förövare tillfångatogs i Bart och lades i sträckbänk. I Stralsund arresterade man tio personer på en gång, bland andra Christian Parow, representant för klädhandlarna, och Johannes Blumenow, representant för skomakarna. Unge Peter Klatteville erkände att han satt eld på den nya kvarnen på uppmaning av sin mor, Nerings änka. Ytterligare tre sattes i sträckbänk efter att de berättat att de fått tio mark var av Parow för att vara medbrottslingar. Ämbetsmännen som förde dem till avrättningen försökte få dem att ta tillbaka anklagelsen men det var svårt inför den stora folkmassan. En av ämbetsmännen, Berckmann, beskrev händelsen i sina annaler: ”Detta är vad jag personligen har sett. När Parow promenerade över marknadsplatsen sprang barberare Grellens korp fram för att picka på hans ben. Det var en sådan olägenhet att Parow tyckte det var bäst att lämna området. I ärlighetens namn bör sägas att just den här fågeln hade för vana att ge sig på bönder med breda linnebyxor. Parow, som var en gammal man, ägnade inte mycket uppmärksamhet åt sitt utseende. Hans byxor var alldeles för stora och inte lika välskötta som hos de andra i hans sällskap. Därför finns det inget som säger att det skulle vara Guds försyn som skickat korpen för att visa på vilken typ av död Parow förtjänade.”

Berckmann agerar som satans slav när han försöker måla upp Parow som skyldig. Det är sant att denne värdige man undertecknade och förseglade erkännandet av sitt dåd. Jag var sekreterare i staden vid den tiden och som tur var råkade ärendet falla i mina händer. Jag förstörde dokumentet och räddade på så sätt denna hedervärda familj från framtida kränkningar utan att det kom allmänheten till skada. Parows erkännande var redan känt för allmänheten och för de flesta tänkande människor hade det inte större värde än när borgarmästare Smiterlow erkände sig som förrädare. Under förhöret kunde alla se hur upprörd Parow var över Neringarna. Om han verkligen gett dem tio mark berodde det på att pengarna utpressats från honom av en viss Smit som redan dömts till döden och vittrat bort på sträckbänken. Nerings styvson Klatteville berättade att Parow en dag kom till hans mamma och hade ett långt samtal med henne. Han vet inte vad de pratade om men Parow verkade förkrossad över Neringarnas beteende. Han var bedrövad när han gick därifrån och grät som ett barn. I klädhandlarnas sällskap hade aldrig någon vägrat sitta bredvid honom vid bordet, förutom Olaff Lorbeer som var son till en av de större handlarna. En löjlig personlighet som alltid överöste den gode mannen med sina grova anspelningar.

De fyrtioåttas upproriska regim faller

Johannes Blumenow dömdes till döden i tisdags men togs till hjulet först följande torsdag. Jag såg avrättningen. Liket låg kvar på hjulet, fortfarande i de blå kläder han bar till vardags och fastsurrat med ett snöre. Det var för att kråkorna inte skulle påbörja sitt jobb för snabbt. Blumenow, skomakarnas representant, var en livlig men gråhårig karl. Han var den rikaste av de fyrtioåtta och hade ambitionen att bli borgmästare. Han var övertygad om att han skulle klara rollen bättre än någon annan. Vid senaste banketten hos borgmästare Nicholas Sonnenberg sa fru Blumenow till damen bredvid: ”Jag ville egentligen inte komma hit, men jag behöver veta hur jag ska göra när vår tur kommer att ge banketten.” Jag har själv sett när Blumenow fått besök av många aktningsvärda personer medan han stått och rengjort sina skinn. Klädda i pälsar bugade de vördnadsfullt inför honom med mer respekt än vanligt. Berckmann anklagar honom endast för att ha övertygat Nering om att säga upp sitt medborgarskap, och det stämmer. Han antyder även att det fanns en plan på att omstörta honom eftersom han hade tillgång till den berömda handling som utarbetats av de fyrtioåtta. Det är tråkigt att Berckmann verkar så ointresserad av sanningen, ingen tvingade honom att nedteckna alla dessa dåraktigheter på papper. Hade han ansträngt sig lite kunde han tagit reda på att för omkring fyrtio år sen hade en präst mördats i hans bostad. Mördaren förblev okänd tills Blumenow, under tortyr, erkände att det var han som begick brottet. Han hade räknat med en stor summa pengar men offret ägde inte mer än några få mynt. Det var det, min käre Berckmann, som satte Blumenow på hjulet. Trots att upprorsmakarna hade vidtagit sina försiktighetsåtgärder i lagen från 1535 och i dess bilaga ledde Neringfallet till att den ärliga delen av samhället fick glädjen att se sina förtryckare betala för sina missgärningar.

Jag har redan berättat om Roloff Möllers ynkliga slut. Hela hans släkt drabbades på liknande sätt. Hans äldsta son, George, var min skolkamrat i Rostock. Han var endast en yngling när han drabbades av en namnlös sjukdom genom att besöka en viss typ av kvinnor. Han betedde sig som om han tillhörde societeten, arbetade lite och spenderade mycket. Efter avslutade studier skickade hans styvfar honom till England för att lära sig språket och sedan till Antwerpen för att han skulle få inblick i affärsvärlden. Men den unge mannen fortsatte leva på sitt extravaganta sätt och det blev tillslut tvunget att kalla hem honom. Roloff Möllers andra son kom i konflikt med sin kusin en kväll när de druckit rödvin på ett apotek. Ett fånigt bråk om en bagatell som slutade med att han knivhögg kusinen på öppen gata. Ödet får visa hur länge namnet Möller kan klara av att leva vidare.

Vad kan jag säga om borgmästare Lorbeer annat än att det var han som startade tre upplopp, där det tredje var mot Smiterlow. Det är allmänt känt hur föraktad och illa omtyckt han var under sin livstid och om den fruktansvärda sjukdom som ledde till hans död. Efter hans bortgång fortsatte hans hustru och döttrar leva i tron att de hörde till eliten och de behandlades också därefter, ”Välkomna till era domäner, kära damer”, och förbipasserande hyllade dem med ”Gud bevare er, ni unga och kära borgmästare”. All denna vördnad fortsatte göda deras ego och de förlorade all respekt för både rådet och domstolarna. Men tillslut rann det gudomliga tålamodet ut.

Den store mjölnaren Nicholas Hildebrand var en av de mest inflytelserika bland de fyrtioåtta. En självupptagen och egoistisk person som blandade sig i allt som kunde gynna honom att få vatten till sin kvarn. Av privata skäl drog han sig tillbaka till Wolgast men hans intriger tvingade hertigen att fängsla honom. Ingen kom till hans räddning och han tillbringade hela vintern i en fängelsecell. Vid utskrivningen var benen frostbitna och han var kraftigt angripen av ohyra. En annan aktiv och rastlös eldsjäl var den före detta skräddaren Marschmann. Även han flydde till Wolgast för att undkomma sina fordringsägare men hamnade, liksom Hildebrand, i fängelse under hela vintern. Knigge dömdes till döden för att han förfalskat mynt. Han var gift med styvdottern till doktor Gentzkow och undkom därför sin dödsdom men blev istället landsförvisad. Christian Herwig dog i yttersta elände. Han hade fått smeknamnet greve Christian eftersom han i sin glans dagar spankulerade omkring i sina finaste kläder med ena handen på höften så han tog upp hela gatans bredd. Hans fru blev inlagd på S:t Johannes mentalsjukhus. En av hans döttrar, en trashank, behövde tigga ihop sitt bröd och hittades död en morgon. Resten av hans familj led under olika dystra förhållanden. Nicholas Loewe var en grälsjuk varelse som försökte se ut som en kapten i sin vita utstyrsel med inslag av röd sammet. Han blev blind och hamnade tillslut på S:t Johannes mentalsjukhus och fick gå klädd i institutionens grå kläder. Hans dotter Anna var ökänd i staden. Listan hade kunnat göras längre men i grund och botten undkom ingen av dessa bråkmakare Guds straff.

Stralsund kommer utan tvekan länge känna av de skadliga effekterna av Roloff Möllers styre. Men precis som historien prisar ärketyrannen Cambyses, monstrum hominis el vera cloaca diaboli (människans monster eller djävulens sanna kloak), för att han beordrat dödandet av den vilseledande domaren och att ha spikat fast hans hud på domarsätet, så förtjänar upprorsmakarna beröm på en enda punkt. De ersatte borgmästarens och rådmännens banketter med presenter av guld eller silver. Numera skänker borgmästaren ett förgyllt silverföremål till staden och en rådman ett föremål i silver. Även stadens skrån och branschorganisationer har avskaffat mottagnings- och valbanketterna. Istället för att slösa bort sina pengar på frosseri ger den nya dekanen eller den nya medlemmen ett föremål i silver som sen används vid fester och sammankomster. På så sätt har trä- och tennbägarna fått ge plats åt silverkannor. På trettondagen visar rådet tillsammans med alla skrån upp sina skatter för allmänheten så de kan se att de inte bara är intakta utan även har ökat.

Efter passionsveckans tragedi kommer påskdagens härlighet. Nicholas Smiterlow hade lidit mycket för sin höga moral. Men hans profetia om kriget hade visat sig riktig och hans smeknamn ”den fredlige”, som till en början sagts i hånfull ton, sades nu med stolthet och vördnad. Vid ett möte mellan rådmän och borgare skickade man två av rådmännen för att be Smiterlow komma till stadshuset. Borgmästare Lorbeer försökte fördröja det och påpekade att erkännandet Smiterlow tidigare undertecknat var ett betydande dokument som först behövde ogiltigförklaras. Men Lorbeer misslyckades med att köpa sig tid, invändningen ignorerades och sekreteraren begav sig omgående till Blumenow för att hämta dokumentet. Han hämtade även det dokument som befäste pakten med de fyrtioåtta. När Smiterlow kom in i rådsalen fördes han till sin tidigare plats ovanför Lorbeer. Borgarna ropade: ”Här är vår älskade far, Nicholas den fredlige.” Smiterlow hyllades för sin långa tjänstgöring och blev befriad från alla uppdrag och förpliktelser. Sekreteraren ställde sig på skattkistan så alla skulle se honom, sen rev han sönder den berömda pakten med de fyrtioåtta och skrapade bort Smiterlows sigill. Men borgarna var inte nöjda med det. De ropade att han med sin pennkniv även skulle skära sönder dokumentet med Smiterlows erkännande. Och därmed upphörde de fyrtioåttas dominans.

Den tidigare augustinermunken Berckmann målar som vanligt upp Smiterlow i de falskaste färger. Han skriver ironiskt: ”Borgmästaren Nicholas Smiterlow var en god man, självsäker, stilig, vältalig, vis och högt aktad av både prinsar och adelsmän.” Men allt detta är ren sanning och utöver alla dessa goda egenskaper var Smiterlow även gudfruktig med bred kunskap om skriften. Mästare Gerhard Droege beskriver honom i sina krönikor som som den äldste och främste beskyddaren av den evangeliska tron. Det Berckmann skriver om honom stämmer inte. Berckmann påstår till exempel att Smiterlow var sängbunden i tolv veckor medan han i själva verket blev sjuk en söndag och dog nästa tisdag, 1539. Hans son Georg, som var ett år yngre än jag, var borgmästare i tjugotvå år. Han ärvde alla sin fars dygder, gick igenom liknande prövningar och fick samma tröst från ovan. Jag ser därför ingen anledning att ändra mitt brev till hertig Ernest Ludwig. Vid nyheten om Smiterlows bortgång utbrast Prins Ludwig: ”Jag hade två fiender i Stralsund. Smiterlow är död och djävulen kommer snart att ta Sastrow.” Jag svarade hans Hans Höghet så här:

”Nådig prins och herre, den avlidne borgarmästaren var ingen dålig människa. Hans lojalitet mot ers höghet och Stralsund sviktade aldrig, vilket också bevisas av alla hans insatser. Om han för stadens räkning kunnat byta ut en fjärding till en florin skulle han utan tvekan gjort det. Oklanderligt skötte han stadens räkenskaper och skattkista. Han talade utifrån hjärtat och var en plikttrogen och rättvis man, alltid resonabel med allmänhetens bästa som rättesnöre. Han tyckte illa om onödigt slöseri men var aldrig snål när hedern så krävde. En behaglig person med god relation till både sin fru och sina tjänare. Även om han inte studerat på traditionellt sätt var han klok och vis, hade ett fantastiskt minne och var en mycket god talare. Som lojal undersåte kan jag inte annat än be en bön. Den persiska kungen, Darius, bad om så många Zopyrus som det fanns kärnor i ett granatäpple. På samma vis önskar jag ers höghet lika många Smiterlow i staden, på landet och inte minst vid hovet. Jag vill inte lägga skulden på någon men vad tjänar det till att svärta ner en sådan mans livsverk. Det kan aldrig leda till annat än lidande för hans fru, barn och vänner.”

Å andra sidan var alla överens om att Roloff Möller var övermodig, förmäten, listig, girig, otacksam, obeveklig och turbulent. Smiterlow och Möller var så totalt olika till sin karaktär att de inte kunde andas samma luft. Vid rådet, i kyrkan och till och med på stan gjorde de allt för att undvika varandra. Därför var det en verklig överraskning när Georg Smiterlow gifte sig med Möllers brorsrdotter. Hur skulle dessa människor kunna komma överens, leva under samma tak, äta vid samma bord och sova i samma säng? Vilken märklig blandning av värderingar skulle äktenskapet leda till? Jag avråder därför att välja en Smiterlow från det äktenskapet till rådet och allra minst göra honom till borgmästare eftersom de har mycket mer av sin mors egenskaper än de fått av sin far, In hac lucta duarum diversarum naturarum (i denna kamp mellan två olika karaktärer) tycks möllarna haft fördelen.

Icke desto mindre är denna nya generation fortfarande tillräckligt ung för att vara mottaglig för förbättringar. Från djupet av mitt hjärta önskar jag att det kan vara så, både för deras rykte och för deras välfärd.

Under tiden jag skrivit min berättelse har jag bekymrat mig för den illvilja jag förmodligen drar på mig när jag prisar Smiterlow på Roloff Möllers bekostnad. Möllers ättlingar kommer aldrig att förlåta mig. Men det är en stärkande tröst att min version kommer uppskattas av mer utbildade män. De vet att det är historikerns plikt att gå rakt på sak och förkunna sanningen. Vare sig det är på gott eller ont, behagar eller misshagar får det bli som det blir. Jag rekommenderar mina barn att respektera myndigheterna, oavsett om Pilatus eller Kaifas styr. Det bästa för deras välbefinnande är att aldrig sluta pakter med uppviglare.