Sastrow

Del 1 – Kapitel 3

---

I Stralsund hade de kyrkliga tvisterna lugnat ner sig. Evangeliet predikades i alla kyrkor utan att varken furstarna eller rådet protesterade. Smiterlow hade godkänt Roloff Möllers återkomst till Stralsund och livet gick sin gilla gång. Men friden blev inte långvarig, snart gjorde Lübeck, Rostock, Stralsund och Wismar uppror mot sina magistrater. När kung Fredrik av Danmark dog beslutade Jürgen Wullenwever, borgmästare i Lübeck, tillsammans med sin akolyt Markus Meyer att förklara krig mot hertig Kristian av Holstein.

Enligt Wullenwever borde erövringen av Danmark inte vara något problem. Magistraterna från de gamla ätterna såg stora risker och protesterade, men de avsattes bryskt och ersattes av ett nytt råd, förstärkt av sextio borgare.

Markus Meyer var en hårt arbetande smed med vackra anletsdrag och god fysik. Som skicklig hovslagare hade han ridit med kavalleriet under flera fälttåg, alltid uppskattad av såväl kamrater som fienden. Han dubbades till riddare i England och samlade med tiden på sig en ansenlig förmögenhet. Men framgången steg honom åt huvudet och han la sig till med en överdriven stolthet och fåfänga. Han hade en förkärlek för överdådiga kläder, gyllene prydnader och gjorde allt för att framhäva sin ridderlighet. Markus levde gott, hade många tjänare och ett stall fullt av hästar. Som de flesta människor av låg börd hade han ett stort självhävdelsebehov och visade gränslöst upp sitt välstånd. Han var mycket populär bland överklassen och unga, rika kvinnor från välbärgade familjer hade lätt att förälska sig i honom. Markus besvarade gärna deras passion. Jag har läst ett brev skrivet till honom från en av Hamburgs mest förnäma adelsdamer: ”Min käre Markus, efter att ha besökt alla kapellen kan du inte för en gångs skull även komma till katedralen.” Må hans död betraktas som ett exempel på evig rättvisa.

Smiterlow, Lorbeer och hertigen av Mecklenburg

I juni 1534 samlades råden från de vendiska städerna i Hamburg för att diskutera sakernas tillstånd. De ansåg att Wullenwevers angrepp mot Danmark var en katastrof och var bedrövade inför tanken på att föra krig mot den utmärkte hertigen av Holstein. Men Wullenwever var som vanligt förmäten och avvisade hånfullt de rimliga fredsvillkoren. Stralsunds delegat, borgmästare Nikolaus Smiterlow, riktade följande profetiska ord till honom: ”Jag har varit närvarande vid många förhandlingar men har aldrig sett något liknande, herr Jürgen. Du tar dig vatten över huvudet och det här kommer ta en ända med förskräckelse.” Det yttrandet fick Wullenwever att lämna rådsalen rasande av ilska. Han gick raka vägen till värdshuset där han lät sadla sin egen och Meyers häst. De red raskt till Lübeck där Wullenwever lät sammankalla sitt ovärdiga råd med de sextio borgarna. Rådet beslöt att omedelbart samla trupperna. Samtidigt skickades upprorsmakaren Johannes Holm till Stralsund med följande meddelande: ”Wullenwever kämpar ihärdigt för att inordna furstendömen och kungariken under städernas kontroll men på grund av borgmästare Smiterlows motstånd tvingades han lämna mötet. Trots det måste kampen fortsätta och nu är det upp till er att agera.”

Det var allt som behövdes för att vända folket mot Smiterlow. De fyrtioåtta kom för att beklaga sig till borgmästare Lorbeer, som i själva verket var avundsjuk på sin kollegas mod att kunna stå upp för sin sak. Han låtsades vara mycket oroad och utbrast: ”Detta är för mycket, det är oförsvarligt.” Det tolkades som att Lorbeer ansåg att Smiterlow var en svikare. Men enligt Lorbeer själv menade han att: ”Smiterlow har så många fiender att jag inte längre kan hjälpa honom.”

Lorbeers uttalande blev en utlösande faktor och när Smiterlow återvände till staden flammade känslorna upp. Folk ropade hånfullt: ”Nikolaus den fredlige är här.” Han tvingades att offentligt redogöra för sitt ställningstagande vid rådhuset klockan sex nästa morgon. Det ledde till stor uppståndelse, stadsportarna var stängda och en kanon hade placerats vid den gamla marknadsplatsen. Folk strömmade ut på gatorna och vid själva rådhuset var det så trångt att man knappt kunde andas. När Smiterlow förklarade att han motsatte sig Wullenwevers krigiska ambitioner utbrast en orkan av rop, förbannelser och förolämpningar. Det var som att alla plötsligt blivit helt galna. Någon föreslog att talaren skulle slängas ut genom fönstret och en yxa kastades mot rådets bord. Mäster Kasskow försökte modigt fånga upp den och sårades svårt. En man ställde sig rakt framför borgmästaren.

”Du jordens avskum”, skrek han. ”Har du inte orättvist bötfällt mig med tjugo floriner? Nu är det min tur.”
”Det stämmer”, svarade Smiterlow, ”det var orättvisa böter och du borde istället fått galgen. Jag var länsman på den tiden och rådet gav mig i uppdrag att bötfälla dig med tjugo floriner. I mitt register kan du se att jag inte behöll dem för mig själv utan spenderade dem för stadens bästa.”

Mannen ville inte höra mer och försvann bort i folkmassan.

De tiggare som brukade hålla till kring borgmästarbostaden stod och ropade under rådhusets fönster. ”Släng ner Nikolaus den fredlige till oss, vi ska skära upp honom och spela boll med bitarna.” En av de fyrtioåtta frågade: ”Vad tycker ni om det, mina värdiga borgare?” och mobben skrek ”Ja, ja”, utan den blekaste aning om vad han menade. Någon annan undrade då: ”Varför ropar du ’Ja’? Är du även villig att lämna över stadens finanser?” Då kom ett lika enigt och rungande ”Nej”. Det här var utan tvekan en dag då djävulen kunde skratta åt människorna. De befann sig helt i hans hand.

Den förste borgmästaren var en framstående och dygdig man som dessutom uppnått en viss ålder. Trots det pågick det hetsiga motståndet mot honom ända fram till klockan sju på kvällen. Till slut fick Smiterlow order om att inte lämna sitt hem. Min far beordrades också att stanna hemma, eftersom han var brorson genom äktenskap med borgmästaren. Även Joachim Rantzow beordrades hålla sig hemma för att ha sagt: ”Ta det nu lugnt och försiktigt och ge åtminstone människor en chans att förklara sig.”

Ljudet av en trumma fungerade som uppmaning till soldater och sjömän att hålla högsta beredskap och bemanna galärerna. Under natten slog en trupp soldater läger framför Smiterlows hus. De roade sig med att skjuta mot ytterdörren. Kulorna ven igenom valvet och ut på andra sidan. Det blev en orolig natt för borgmästaren, hans hustru och barn som alla var rädda att deras hem närsomhelst skulle invaderas av pöbeln.

På måndagen, Johannes döparens dag, valdes två borgmästare. Den ena var Joachim Prütze, en ärlig, förståndig man som tidigare varit stadsskrivare. Den andra var Johannes Klocke, nuvarande stadsskrivare och ämbetsman. Till rådmän valdes sju borgare. Med undantag för den obetydlige sekreteraren Johannes Senckestack var de alla ärliga och ointressanta människor, lika enfaldiga som rättfärdiga och dygdiga. Johannes Tamme var på alla sätt en pålitlig man. Han tvekade inte att säga till hantverkare och andra som klagade på att affärerna gick dåligt: ”Ta det lugnt, det kommer att bli bättre nu när sju duktiga personer ingår i rådet.” Men det var bara tomma ord utan någon egentlig mening. Nicholas Baremann skröt om att han tjänade tio mark varje gång han gick hemifrån. En dag gick han ner i källaren för att titta till en tunna med saltad fisk. Han hade sällskap av en av sina tjänare som inte var riktigt som han skulle. På den tiden bar männen en mycket smal krage av veckad tyll runt halsen. När Bareman böjde sig över fisktunnan passade tjänaren på att hugga huvudet av honom med sin yxa. Märkligt nog flydde han inte utan gick i stället lugnt tillbaka till arbetet. När han förhördes om varför han begått brottet svarade han att hans herre hade blottlagt sin hals så tydligt att det var svårt att låta bli. Trots att han var uppenbart mentalt instabil bröt man båda benen på honom och satte honom levande på hjulet.

Min far satt fängslad i sitt eget hus under femton månader. Det ledde till en enorm förlust för hans verksamhet. Han hade förberett sig för den kommande sillmarknaden i Falsterbo i provinsen Skåne. Både vår källare och hall var fullpackad med salt från Lüneburg. Det fanns också en ansenlig mängd torkad torsk och ett stort tygsortiment. Mitt i allt detta förbjöds han att lämna huset och fick inte ens ta emot besök. Min mor var samtidigt gravid och när dagen för hennes förlossning närmade sig bad far om lov att få bo hos en granne tills det var över. Hans begäran avslogs och i det kritiska ögonblicket blev han tvungen att ta sig över till grannhuset via taket. Inte heller kunde han personligen bjuda in de som skulle bli faddrar åt barnet.

Jürgen Wullenwever och hans odisciplinerade anhängare gick till anfall både till lands och till sjöss. Det blev hårda strider men hertigen av Holstein lyckades hålla emot trots att de anfallande styrkorna var dubbla till antalet. Den Allsmäktige var på hans sida. För Lübeck var det en förödmjukande prestigeförlust som hotade leda till ett skamligt nederlag. I ett försök att vända utvecklingen föreslog de bräckliga uppviglarna bakom kriget att Wullenwever skulle utse en ny regent för Danmark. Sändebud från Lübeck, Rostock och Stralsund skickades till Wismar och efter en veckas förhandlingar erbjöd de istället hertig Albrecht av Mecklenburg att överta Danmarks tron. En handling upprättades enligt konstens alla regler och när den var undertecknad och förseglad av Lübeck, Rostock och Wismar skickades den till Stralsund för en sista underskrift och ett sigill. De finurliga och högtravande formuleringarna från Lübeck övertygade oppositionen i Stralsund. De fyrtioåtta öppnade kistan med sigillet, fäste det på dokumentet och skickade tillbaka det till Wismar.

Alla regler hade följts till punkt och pricka. Nästa dag bjöd hertigen av Mecklenburg in representanter från städerna till en bankett där handlingen skulle överlämnas till honom. Men under förmiddagen bad delegaterna från Stralsund att åter få titta på handlingen med förvändningen att de ville undersöka pergamentet. Christopher Lorbeer skar då bort Stralsunds sigill med en kniv han lånat av kollegan Franz Wessel. Därefter gav de sig iväg så långt bort deras vagnar förmådde. De var redan halvvägs till Rostock medan de andra väntade på middagen. Albrecht lät sig inte nedslås av detta utan såg sig ändå som legitim regent. Han gav sig av mot Köpenhamn med sin hustru, hennes hovdamer, tjänare, hästar och hundar.

Lorbeer själv, hans barn och alla hans släktingar har gemensamt lovsjungit det beslutsamma och djärva agerande han visade prov på vid det tillfället. Alla människor, både i staden och på landet, kände till bedriften. Än i dag pratar folk om borgmästare Lorbeer som en hjälte som storslaget föraktade all fara med sin symboliska handling. Men om vi ​​istället vänder på bladet, vad ser vi då? Inga stora och minnesvärda dåd sker utan fara och äkta mod ska inte förväxlas med hänsynslös fräckhet. Att handlingen från början var försedd med Stralsunds stora sigill var ett faktum som representanterna för Lübeck, Rostock och Wismar kände till. Dokumentet ansågs därmed vara lika giltigt som när det ratificerats av de fyrtioåtta. När hertig Albrecht blev belägrad i Köpenhamn tvingade han därför Stralsund att göra samma uppoffringar för honom som de andra städerna. Följaktligen kan man undra vad fördelen var med att skrapa bort sigillet. Om Lorbeer i stället valt att inte delta i striderna med våra fartyg, soldater och ammunition skulle det inneburit en annan symbolhandling som dessutom varit mindre kostsam. Men då skulle hertig Albrecht sannolikt hämnats så snart han befäst sin plats på tronen. Han hade åtminstone stängt av sundet för oss och därmed hämmat all vår handel, vilket hade drabbat staden än värre. Men visst kan de tro att de har rätt, de medborgare som fortsätter hylla Lorbeer för hans galna upptåg.

Borgmästare Smiterlow hade genom sin husarrest tvingats gå i pension. Han höll sig tålmodigt borta från offentliga angelägenheter och ägnade sig i stället åt bönen och de heliga skrifterna. Nu kunde han äntligen Davids psalmer utantill. Jag besökte honom dagligen i hans hem och kan intyga att det inte kom några bittra ord från hans läppar. Han sa ofta: ”De är mina medborgare och herren kommer att röra vid deras ande. Det är min plikt att lida för mina barns kärlek.”

Vår nådige furste, hertig Filip, skickade iväg en begäran om att borgmästaren skulle befrias. Sändebuden skulle få sitt svar vid det värdshus där de bodde. Det blev en lång diskussion med Herman Meier, som även ägde värdshuset, och Nicholas Rode. Båda var lika obildade och ingen av dem hade någon kunskap om de ämnen som diskuterades. Herman Meier var född i Parow och hade med åren samlat på sig en ansenlig förmögenhet i kontanter, mark och fastigheter. Han ägde bland annat två byar i Parow där hans farbröder och kusiner bodde och kunde därmed styra över dem efter egen vilja. Nicholas Rode var en välbärgad köpman men hade aldrig umgåtts med folk i de finare kretsarna. Herman Meier hade åtagit sig att prata med sändebuden men snubblade på orden redan vid första meningen. Tillslut tystnade han, lämnade sin kollega och gick hastigt ut ur rummet. Han sprang ner för trappan och ut på gårdsplanen där han kände sig yr och sjuk av anspänningen. Efter en stund tog han mod till sig och gick tillbaka. Men inte för att be om ursäkt, som man skulle kunna tro, tvärtom. Han var inte på något sätt intresserad av artigheter och utan att använda sändebudens titlar gick han i stället rakt på sak. ”Rådet och de fyrtioåtta,” sade han, ”har i medborgarnas namn beslutat att vi skall underteckna för hertig Filip på följande sätt: Eftersom de inte rådfrågade fursten för att påföra husarresten, ska de heller inte rådfråga honom för att annullera den.” Det var ovanligt dumt sagt men värdigt talaren och de som sänt honom, similes habent labra lactucas. Jag tror de flesta har svårt att förstå hur man kan tilltala en hertig på det sättet. Milt uttryckt var rådets medlemmar under den här perioden av högst medelmåttig karaktär. Med det i åtanke kan vi göra två antaganden. Antingen hade fyrtioåttan avsiktligt skickat delegaterna för att förödmjuka den unge hertigen eller så hade de fåtal intelligenta medlemmarna i rådet valt att tacka nej till detta dåraktiga uppdrag.

Min far kallades till Rådhuset och fick veta att han kunde återfå sin frihet mot hundra mark i böter. Han ville veta vad han gjort för fel men blev tillsagd att inte argumentera. ”Hundra mark eller husarrest, du får välja”, sa de. Han valde självklart att betala böterna även om det enda brott han begått var hans äktenskap med borgmästare Smiterlows brorsdotter. Samma ultimatum gavs till Joachim Rantzow, en ärlig och hedrad medborgare som senare blev medlem av rådet.

Kort därefter fick borgmästare Smiterlow besök av rådmännen Nicholas Rode och Nicholas Bolte. De uppmanade honom att tillsammans med två av sina släktingar underteckna ett dokument som redan var färdigskrivet och förberett med vax för tre sigill. Enligt Rode och Bolte var det här det enda sättet för Smiterlow att avsluta sin fångenskap och undvika repressalier. Dokumentet beskrev borgmästaren som en förrädare mot staden och en lögnare skyldig till det mest skamliga beteende. Han hade förverkat alla sina rättigheter. De två rådmännen hade ansträngt sig för att svartmåla situationen till det yttersta. Borgmästarens hustru bönföll förtvivlad och tårögd att han skulle gå med på dessa två fanatikers begäran tills Herren själv kunde hjälpa honom. Maktlös bad Smiterlow min far försegla handlingen med honom. ”Nej”, utbrast den senare, ”jag kan inte skriva under på din vanära.” Men hans två svärsöner kunde inte stå emot sin svärmors tårar och satte dit sina sigill. Därefter eskorterades borgmästaren till rådhuset av de två rådmännen, sina två svärsöner och min far. På vägen dit besökte han Sankt Nikolaikyrkan, knäböjde i båset nära den store Sankt Kristoffer och bad en kort bön.

Rådet med de fyrtioåtta höll sitt möte i sommarens rådsal. Christopher Lorbeer erbjöd Smiterlow att återfå sin vanliga plats men han vägrade. ”Jag kan inte göra det”, sa han, ”inte efter det dokument jag just undertecknat.” Men rådet insisterade och tillslut satte han sig på sin plats. Sedan tog han ordet och påminde dem om att han hade rest i stadens tjänst i över hundra dagar (det har gått så lång tid att jag glömt det exakta antalet). ”Om det kan bevisas att jag har spenderat en florin i onödan, gjort mig skyldig till någon försummelse eller orsakat en enda oförrätt, är jag redo att ge bort allt jag äger och mitt liv därtill. Om jag däremot kan visa på min oskuld borde jag kunna räkna med samma skydd som andra medborgare, det vill säga besöka kyrkorna, gå över broarna, besöka marknadsplatsen och sköta mina affärer i frihet och säkerhet.” Han fick ett jakande besked av rådet. Då reste han sig från sin plats, önskade rådet en fredlig förvaltningsperiod och gick tillbaka till sitt hem följd av sina närmaste släktingar.

Ingenting skulle förändras fram till 1537. Smiterlow hade rent samvete och var förvissad om sin egen oskuld. Han lät de fyrtioåtta styra efter sin egen ljuva vilja och kunde lugnt njuta av sin pension. Han var en ihärdig kyrkobesökare och när det var fint väder gjorde han utflykter till landet tillsammans med sina döttrar, sina svärsöner, mina föräldrar och deras familj. Hans joviala läggning gladde dem alla.

De fyrtioåtta var å andra sidan under ständig press. Det blev alltmer tveksamt om kriget mot Danmark skulle leda till några framgångar, trots uppoffringar av hundratals liv. För att finansiera Lübeck tvingades man plundra rådhuset, smälta ner kyrkklockor och höja skatterna för medborgarna. Till vår skam finns fortfarande en påldragare av brons med stralsundsmärket i Lübeck. Pengarna bokstavligen kastades i sjön.

När de fyrtioåtta såg sin makt hotad tog de till manipulativa metoder likt den orättfärdige förvaltaren från Lukasevangeliet. Genom list tvingade de fram ett återinförande och en utökning av det omtvistade dekretet från 1522, det som Smiterlow vägrat skriva under. I den omarbetade versionen förbjöds all oenighet, missförstånd, anklagelser eller beskyllningar gällande både nuvarande och tidigare händelser. Rådsmedlemmar som bröt mot reglerna förlorade sina positioner, medborgare förlorade sina medborgerliga rättigheter och kvinnor eller barn fick böter på 50 floriner. Böterna skulle betalas av fadern eller maken och pengarna gå till fonden för offentliga byggnader. Det var onekligen ett slugt sätt att tysta all opposition. Det gamla rådet motsatte sig naturligtvis detta men insåg snart att de därigenom ådrog sig böter enligt samma dekret. Böterna efterskänktes storsint av de fyrtioåtta och i gengäld fick de rådets lojalitet.

Dekretet antogs fredagen efter kyndelsmässan 1535, men trots det fortsatte de fyrtioåtta darra i sina skor. Redan året därpå tog man fram ett nytt dekret där man hotade med stränga kroppsliga straff för de som inte stöttade kriget mot Danmark. Texten skrevs till på det dekret som redan införts. Det var ett klumpigt försök att få det att se ut som ett och samma dokument men precis som åsnan inte kan gömma sina öron gick det inte att dölja. Därmed blev det både feldaterat och ogiltigt eftersom en unik handling inte kan ha ett tillägg.

År 1536, på fastlagssöndagen, Esto Mihi, gifte sig hertig Filip med Fräulein Maria. Hon var syster till Johannes Friedrich, hertigen av Sachsen. Bröllopet var på slottet i Torgau och vigseln förättades av doktor Martin Luther. Efter ceremonin sa han till maken: ”Nådige furste och herre, låt er inte avskräckas om händelsen ni så önskat blir något försenad. Saxum betyder sten och för att skapa något från en klippa krävs både tid och tålamod. Ers höghet kommer inkluderas i mina böner, semen tuum non deficit, din släkt skall leva vidare.” Precis som förutspått födde hertiginnan sitt första barn bara fyra år senare.

De gudlösas straff och de rättfärdigas seger går sida vid sida. Under helvetets plågor betraktar de fördömda saligheten hos de lyckliga som de förföljt på jorden. Jag måste hålla fast vid denna antites när jag fortsätter min berättelse. Men jag förväntar mig inget tack från de män som är så tunnhyade att de darrar av minsta beröring. Brist på mod är anledningen till att alla de som tidigare skrivit om Stralsund, Thomas Kantzow, Valentin Eichstedt och Johannes Berckmann, la ner pennan när de kom till året 1536. Det arbetet lämnade de i stället åt sina efterföljare. Jag vill varken försköna eller förfalska min berättelse, bara berätta sanningen, hur obehaglig den än kan vara. Min enda önskan är att bevara värdigheten i denna historiska händelse. Om folk tar sig besväret att läsa de nyss nämnda författarna, särskilt augustinermunken Berckmann, kommer hans oförskämda förtal få dem att inse vikten av dessa sidor. Att få ett erkännande av ärligt folk är den enda belöning jag bryr mig om. Resten spelar ingen roll.

Det är näst intill obegripligt att hertigen av Mecklenburg lät sig förledas av Wullenwevers idéer. Aldrig har det funnits ett mer orättvist krig och praktiskt taget alla goda medborgare var emot det. Genom att försöka ge bort ett land som inte var deras orsakade städerna en oöverskådlig skada i relationen till hertigen av Holstein, herrens smorde, den legitime, älskade och förväntade suveränen. Hertigen däremot, visade prov på stor styrka och ståndaktighet, en skicklig befälhavare som lyckades behålla kontroll över både land- och sjöförbindelser. Han var väl medveten om sin överlägsenhet jämfört med sin motståndare som instängd i Köpenhamn bara tänkte på nöjen, jakter och banketter. Trots att hertig Kristian hade all rätt att vara förbittrad behöll han sin storsinthet. Samtidigt som förhandlingarna om stadens överlämnande pågick skickade han proviant till hertiginnan av Mecklenburg, som vid den här tiden låg i barnsäng och behövde all omtanke hon kunde få.

Efter hertig Albrechts reträtt gjorde kejsar Karl sitt segertåg till Köpenhamn där han kröntes 1537. Det var pompa och ståt med full närvaro av alla städernas ambassadörer. När det gäller hertigen av Mecklenburg hade han lärt sig en läxa och insett det dåraktiga i att bortse från den helige andes ord:

”Min son, frukta Herren och kungen, och beblanda dig inte med dem som driver på mot förändring, ty deras olycka kan komma plötsligt och ingen vet vad som kan hända dem.”

I Lübeck bröt det ynkliga rådet samman och man återgick till den gamla administrationen. Som en fredlig gest gav de Wullenwever kaptenskapet i Bergendorf. Men på vägen dit greps han på order av Christopher, biskopen av Bremen, när han korsade klostret Werdens marker. Biskopen överlämnade honom till sin bror, hertig Heindrich av Brunswick. Wullenwever åtalades på ett antal allvarliga punkter, särskilt av Lübeck genom hans egen sekreterare. Han sattes i fängelse i Wolfenbüttel under svåra förhållanden och avrättades i september 1537, varefter kroppen fyrdelades. När hertig Kristian intog fästningen Wardenburg tillfångatogs Markus Meyer, hans bror Gerard Meyer och en ökänd dansk präst. Alla tre avrättades med svärd och fyrdelades. Kropparna visades upp för allmänheten till stort nöje för det danska folket och de ärliga Lübeckarna som så länge levt under förtryck.

De fyrtioåttas upproriska regim faller

Nicholas Nering, en borgare från trakten, hade sålt en gård med all boskap till Johannes Krossen. I köpet ingick ett vackert sto som snart skulle föla. Nicholas hade förbehållt sig rätten till fölet om det skulle bli ett hingstföl, och det blev det. När fölet slutade amma, år 1535, gjorde han anspråk på det unga djuret men Krossen bestred yrkandet. Vad som sedan hände finns nedtecknat i rättens svarta register efter förhör med Nerings styvson, Peter Klatteville, som då var omkring femton år gammal. Nering, som inte ville ge upp sitt hingstföl, begav sig mot Krossens gård klockan fem en morgon. Han hade med sig sin svarta häst och styvsonen som gick barfota vid hans sida. Nering lyckades få ut fölet ur stallet medan ynglingen höll vakt. Han gömde sedan sitt byte under tre veckor hos Schwartz vid det nya bruket. Nering hotade med fruktansvärda påföljder om Peter avslöjade hemligheten.

En annan version av samma händelse finns nedtecknad i det nya registret. Den är skriven på pergament och inbunden i skinnet från en vit sugga. ”År 1536, på måndagen efter andra söndagen i fastan, stod Nicholas Nering anklagad för plundring. Inför domstolen erkände han att han ridit längs den frankiska landsvägen och upptäckt tre föl som betedde sig märkligt utanför stadsporten. Han hade kastat sin grimma över ett av dem, fäst det vid sin sadel och ridit hem med det till sitt eget stall. Efter denna bekännelse beslöt man att föra Nicholas Nering ut ur staden och hänga honom på galgen.”

Nicholas Nerings dåliga rykte var inte till hans fördel inför rådet. Hans vänner uppmanade honom att lämna tillbaka fölet så ärendet inte skulle behöva gå till domstol. Men Nicholas var envis. Under tiden han satt i sin cell sa han vid upprepade tillfällen att han var likgiltig inför döden men beklagade de olyckor som skulle bli en följd av hans avrättning. Det var uppenbart att han gjort upp en hämndplan med sina närmaste. Så snart han avrättats sökte sig hans släktingar en bit utanför staden och började sätta eld på kvarnar, gårdar och grannbyar i trakten. Stora summor pengar spenderades för att rekrytera medbrottslingar. Två av dessa förövare tillfångatogs i Bart och lades i sträckbänk. I Stralsund arresterade man tio personer på en gång, bland dem fanns Christian Parow, ålderman för textilhandlarna, och Johannes Blumenow, ålderman för skomakarna. Unge Peter Klatteville erkände att han satt eld på den nya kvarnen på uppmaning av sin mor, Nerings änka. Ytterligare tre sattes i sträckbänk efter att de berättat att de fått tio mark var av Parow för att begå brotten. Ämbetsmännen som förde dem till avrättningen försökte få dem att ta tillbaka anklagelsen mot Parow men det var svårt inför den stora folkmassan. En av ämbetsmännen, Berckmann, beskrev händelsen i sina annaler:

”Detta är vad jag personligen har sett. När Parow promenerade över marknadsplatsen sprang barberare Grellens korp fram för att picka på hans ben. Det blev en sådan olägenhet att Parow tyckte det var bäst att lämna torget. I ärlighetens namn bör sägas att just den här fågeln hade för vana att ge sig på bönder med breda linnebyxor. Parow, som var en gammal man, ägnade inte mycket uppmärksamhet åt sitt utseende. Hans byxor var alldeles för stora och inte lika välskötta som hos de andra i hans sällskap. Därför fanns det inget som pekade på att det skulle vara Guds försyn som skickat korpen för att visa på vilken typ av död Parow förtjänade.”

Berckmann agerar som djävulens hantlangare när han försöker måla upp Parow som en trashank. Det är sant att denne värdige man undertecknade och förseglade erkännandet av sitt dåd. Jag var sekreterare i staden vid den tiden och som tur var råkade ärendet falla i mina händer. Jag förstörde dokumentet och räddade på så sätt denna hedervärda familj från framtida kränkningar utan att det kom allmänheten till skada. Parows erkännande var redan känt för allmänheten och för de flesta tänkande människor hade det inte större värde än när borgmästare Smiterlow erkände sig som förrädare. Under förhöret kunde alla se hur upprörd Parow var över Neringarna. Om han verkligen gett dem tio mark berodde det på att pengarna utpressats från honom av en viss Smit som redan dömts till döden och vittrat bort på sträckbänken. Nerings styvson Klatteville berättade att Parow en dag besökte hans mamma och hade ett långt samtal med henne. Han visste inte vad de pratade om men Parow verkade förkrossad över Neringarnas beteende. Han var bedrövad när han gick därifrån och grät som ett barn. I tyghandlarnas skrå har aldrig någon vägrat sitta bredvid honom vid bordet, förutom Olaff Lorbeer som var son till en av de större handlarna. En löjlig personlighet som alltid överöste den gode mannen med sina grova anspelningar.

Johannes Blumenow dömdes till döden på tisdagen men togs till hjulet först följande torsdag. Jag såg avrättningen. Liket låg kvar på hjulet, fortfarande i de blå kläder han bar till vardags, alltihop fastsurrat med ett snöre. Det var för att kråkorna inte skulle påbörja sitt jobb för snabbt. Blumenow, skomakarnas ålderman, var en livlig men gråhårig karl. Han var den rikaste av de fyrtioåtta och hade ambitionen att en dag bli borgmästare. Han var övertygad om att han skulle klara rollen bättre än någon annan. Vid den senaste banketten hos borgmästare Nicholas Sonnenberg sa fru Blumenow till damen bredvid: ”Jag ville egentligen inte komma hit, men jag behöver ta reda på hur jag ska göra när vår tur kommer att ge banketten.”

Jag har själv sett när Blumenow fått besök av aktningsvärda personer medan han stått och rengjort sina skinn. Klädda i sina pälsar bugade de vördnadsfullt inför honom med mer respekt än vanligt. Berckmann anklagar honom för att ha övertygat Nering om att säga upp sitt medborgarskap, och det stämmer. Han antyder även att det fanns en plan på att omstörta honom eftersom han hade tillgång till den berömda handling som utarbetats av de fyrtioåtta. Det är tråkigt att Berckmann var så ointresserad av sanningen, ingen tvingade honom att nedteckna alla dessa dåraktigheter på papper. Hade han ansträngt sig det minsta kunde han tagit reda på att för omkring fyrtio år sedan hade en präst mördats i Blumenows bostad. Mördaren förblev okänd tills Blumenow, under tortyr, erkände att det var han som begick brottet. Han hade räknat med en stor summa pengar men offret ägde bara några få mynt. Det var det, min käre Berckmann, som satte Blumenow på hjulet. Trots att upprorsmakarna hade vidtagit sina försiktighetsåtgärder i och med lagen från 1535 och i dess bilaga, ledde Neringfallet till att den ärliga delen av samhället fick glädjen att se sina förtryckare betala för sina missgärningar.

Jag har redan berättat om Roloff Möllers ynkliga slut. Hela hans släkt drabbades på liknande sätt. Hans äldsta son, George, var min skolkamrat i Rostock. Han var endast en yngling när han drabbades av en namnlös sjukdom genom att besöka en viss typ av kvinnor. Han betedde sig som om han tillhörde societeten, arbetade lite och spenderade mycket. Efter avslutade studier skickade hans styvfar honom först till England för att lära sig språket och sedan till Antwerpen för att få en inblick i affärsvärlden. Men den unge mannen fortsatte leva på sitt extravaganta sätt och tillslut blev de tvungna att kalla hem honom. Roloff Möllers andra son kom i konflikt med sin kusin en kväll när de druckit rödvin på ett apotek. Ett fånigt bråk om en bagatell som slutade med att han knivhögg kusinen på öppen gata. Ödet får visa hur länge namnet Möller klarar av att leva vidare.

Vad kan jag säga om borgmästare Lorbeer annat än att det var han som startade tre upplopp, där det tredje var mot Smiterlow. Det är allmänt känt hur föraktad och illa omtyckt denna man var under sin livstid och om den fruktansvärda sjukdom som ledde till hans död. Efter hans bortgång fortsatte hans hustru och döttrar leva i tron att de hörde till eliten och de behandlades också därefter, ”Välkomna till era domäner, kära damer”, och förbipasserande kunde hylla dem med ”Gud bevare er, ni unga och kära borgmästare”. All denna vördnad fortsatte göda deras egon tills de förlorade all respekt för både rådet och domstolarna. Men tillslut rann det gudomliga tålamodet ut.

Den store mjölnaren Nicholas Hildebrand var en av de mest inflytelserika bland de fyrtioåtta. Han var en självupptagen och egoistisk person som blandade sig i allt som kunde gynna honom att få vatten till sin kvarn. Av privata skäl drog han sig tillbaka till Wolgast men hans olika intriger tvingade hertigen att fängsla honom. Ingen kom till hans räddning och han fick tillbringa hela vintern i en fängelsecell. När han frigavs var benen frostbitna och kroppen kraftigt angripen av ohyra. En annan aktiv och rastlös eldsjäl var den före detta skräddaren Marschmann. Även han flydde till Wolgast för att undkomma sina fordringsägare men hamnade, liksom Hildebrand, i fängelse under hela vintern. Knigge dömdes till döden för att ha förfalskat mynt. Han var gift med styvdottern till doktor Gentzkow och undkom därför sin dödsdom men blev istället landsförvisad. Christian Herwig dog i yttersta elände. Han hade fått smeknamnet greve Christian eftersom han i sin glans dagar spankulerade omkring i sina finaste kläder med ena handen på höften så han tog upp hela gatans bredd. Hans fru blev inlagd på Sankt Johannes mentalsjukhus. En av hans döttrar, en lösdriverska, behövde tigga ihop sitt bröd och hittades död en morgon. Resten av hans familj led under olika dystra förhållanden. Nicholas Loewe var en grälsjuk varelse som försökte se ut som en kapten i sin vita utstyrsel med inslag av röd sammet. Han blev blind och hamnade tillslut på Sankt Johannes mentalsjukhus och fick gå klädd i institutionens grå kläder. Hans dotter Anna var ökänd i staden. Listan hade kunnat göras längre men i grund och botten undkom ingen av dessa bråkmakare Guds straff.

Stralsund kommer utan tvekan länge känna av de skadliga effekterna av Roloff Möllers styre. Men precis som historien prisar ärketyrannen Cambyses, människomonstret och djävulens sanna avträde, monstrum hominis et vera cloaca diaboli, för att han lät avrätta den korrupte domaren och spikade fast dennes hud på ämbetsstolen, så finns det i ett avseende något som upprorsmakarna förtjänar beröm för. De ersatte borgmästarens och rådmännens banketter med gåvor av guld eller silver. Numera skänker borgmästaren ett förgyllt silverföremål till staden och en rådman ett föremål i silver. Även stadens skrån och branschorganisationer har avskaffat mottagnings- och valbanketterna. Istället för att slösa bort sina pengar på frosseri ger den nya åldermannen eller den nya medlemmen ett föremål i silver som sedan används vid fester och sammankomster. På så sätt har trä- och tennbägarna fått ge plats åt silverkannor. På trettondagen visar rådet tillsammans med alla skrån upp sina skatter för allmänheten så de kan se att de inte bara är intakta utan även har ökat i antal.

Efter passionsveckans tragedi kommer påskdagens härlighet. Nicholas Smiterlow hade lidit mycket för sin höga moral. Men hans profetia om kriget hade visat sig riktig och hans smeknamn ”den fredlige”, som till en början sagts i hånfull ton, sas nu med stolthet och vördnad. Vid ett möte mellan rådmän och borgare skickade man två av rådmännen för att be Smiterlow komma till stadshuset. Borgmästare Lorbeer försökte fördröja det hela, kliade sig nervöst på armen, och påpekade att erkännandet Smiterlow tidigare undertecknat var ett betydande dokument som först behövde ogiltigförklaras. Men Lorbeer misslyckades med att köpa sig tid, invändningen ignorerades och sekreteraren begav sig omgående till Blumenow för att hämta dokumentet. Han hämtade även det dokument som befäste pakten med de fyrtioåtta. När Smiterlow kom in i rådsalen fördes han till sin tidigare plats ovanför Lorbeer. Borgarna ropade: ”Här är vår älskade far, Nicholas den fredlige.” Smiterlow hyllades för sin långa tjänstgöring och blev befriad från alla uppdrag och förpliktelser. Sekreteraren ställde sig på skattkistan så alla skulle se honom, sedan rev han sönder den berömda pakten med de fyrtioåtta och skrapade bort Smiterlows sigill från hans erkännande. Men borgarna var inte nöjda med det. De ropade att han också skulle skära sönder dokumentet med sin pennkniv. Och därmed upphörde de fyrtioåttas regim.

Den tidigare augustinermunken Berckmann målar som vanligt upp Smiterlow i de falskaste färger. Han skriver ironiskt: ”Borgmästaren Nikolaus Smiterlow var en god man, självsäker, stilig, vältalig, vis och högt aktad av både furstar och adelsmän.” Men allt detta är ren sanning och utöver alla dessa goda egenskaper var Smiterlow även gudfruktig med bred kunskap om skriften. Mäster Gerhard Droege beskriver honom i sina krönikor som den äldste och främste beskyddaren av den evangeliska tron. Det Berckmann skriver om honom stämmer inte. Berckmann påstår till exempel att Smiterlow var sängbunden i tolv veckor när han i själva verket blev sjuk en söndag och dog påföljande tisdag, 1539. Hans son Georg, som var ett år yngre än jag, var borgmästare i tjugotvå år. Han ärvde alla sin fars dygder, gick igenom liknande prövningar och fick samma tröst från ovan. Jag ser därför ingen anledning att ändra mitt brev till hertig Ernest Ludwig. Vid nyheten om Smiterlows bortgång utbrast han: ”Jag hade två fiender i Stralsund. Smiterlow är död och djävulen kommer snart att ta Sastrow.” Jag svarade hans höghet så här:

”Nådig furste och herre, den avlidne borgmästaren var ingen dålig människa. Hans lojalitet mot ers höghet och Stralsund sviktade aldrig, vilket också bevisas av hans insatser. Om han för stadens räkning kunnat byta ut en fjärding till en florin skulle han utan tvekan gjort det. Oklanderligt skötte han stadens räkenskaper och skattkista. Han talade från hjärtat och var en plikttrogen, rättvis man, alltid förnuftig och med allmänhetens bästa som sitt rättesnöre. Han tyckte illa om onödigt slöseri men var aldrig snål när hedern så krävde. En behaglig person med god relation till både sin fru och sina tjänare. Även om han inte studerat på traditionellt sätt var han klok och vis, hade ett fantastiskt minne och var en mycket god talare. Som lojal undersåte kan jag inte annat än be en bön. Den persiska kungen, Darius, bad om så många Zopyrus som det fanns kärnor i ett granatäpple. På samma vis önskar jag ers höghet lika många Smiterlow i staden, på landet och inte minst vid hovet. Jag vill inte lägga skulden på någon men vad tjänar det till att svärta ner en sådan mans livsverk. Det kan aldrig leda till annat än lidande för hans fru, barn och vänner.”

Å andra sidan var alla överens om att Roloff Möller var övermodig, förmäten, listig, girig, otacksam, obeveklig och kontroversiell. Smiterlow och Möller var så totalt olika till sin karaktär att de inte kunde andas samma luft. Vid rådet, i kyrkan och till och med på stan gjorde de allt för att undvika varandra. Därför var det en verklig överraskning när Georg Smiterlow gifte sig med Möllers brorsdotter. Hur skulle dessa människor kunna komma överens, leva under samma tak, äta vid samma bord och sova i samma säng? Vilken märklig blandning av värderingar skulle äktenskapet leda till? Jag avråder därför att välja en Smiterlow från det äktenskapet till rådet, och allra minst göra honom till borgmästare, eftersom de har mycket mer av sin mors egenskaper än de fått av sin far. I denna karaktärskamp tycks Möllarna haft fördelen.

Icke desto mindre är denna nya generation fortfarande tillräckligt ung för att vara mottaglig för förbättringar. Från djupet av mitt hjärta önskar jag att det kan vara så, både för deras rykte och för deras välfärd.

Under tiden jag skrivit min berättelse har jag bekymrat mig för den illvilja jag förmodligen drar på mig när jag prisar Smiterlow på Roloff Möllers bekostnad. Möllers ättlingar kommer aldrig att förlåta mig. Men det är en stärkande tröst att min version kommer uppskattas av mer utbildade män. De vet att det är historikerns plikt att gå rakt på sak och förkunna sanningen. Oavsett om det är på gott eller ont, behagar eller misshagar får det bli som det blir. Jag rekommenderar mina barn att respektera myndigheterna, vare sig Pilatus eller Kaifas styr. Det bästa för deras välbefinnande är att aldrig sluta pakter med uppviglare.