Sastrow

Del 1 – Kapitel 2

---

Min skoltid i Greifswald

Mina föräldrar ville hitta ett sätt att kunna bo ihop igen. Vi förstod att familjen Hartmann aldrig skulle gå med på att min far flyttade tillbaka till Greifswald, så våren 1528 hyrde min mamma ut huset i Greifswald och flyttade till min fars gamla slitna hus i Stralsund. Eftersom jag gick i skolan bodde jag kvar i Greifswald hos min morfar, Christian Schwarz, som var skattmästare vid den tiden. I skolan hade de en ceremoni för de nya eleverna, jag minns den som burlesk och ganska larvig. Min lärare hette George Normann och kom från ön Rügen, han hade tidigare haft tjänst hos den svenska kungen. Jag var inte en särskilt flitig pojke och hade svårt att koncentrera mig på böckerna. Det var roligare att gå promenader med morfar i trakterna runt Greifswald och prata om hans resor. Mina studieresultat blev därefter.

Victor Bole och hans tragiska slut

Det fanns en borgmästare i Greifswald som hette Victor Bole, han hörde till en anmärkningsvärd familj från Rügen. Innan han fick sin fina position var han en god evangelist och en nitisk vän till predikanterna, men det skulle snart ändra sig. Lika mycket som han stöttat prästerna innan han blev vald, lika mycket motsatte han sig dem efteråt. Jag minns honom från bolagsmöten där han hade en viktig roll eftersom han var både den äldsta medlemmen och borgmästare. Men han luktade för det mesta sprit, svettades om pannan och pratade nedlåtande till oss andra (alltid på högtyska). Han hamnade ofta i samtal med musikerna, cymbalspelare och flöjtister, och berättade hur han deltagit i strid vid olika erövringståg. ”Känner du till något stridsrop?” frågade han en flöjtist. ”Ja visst”, svarade han och spelade några gälla toner. Borgmästaren strålade. ”Det här är i alla fall en nyttig karl. Han skulle säkert kunna spela upp ett stridsrop när den där Kniepstrow i Stralsund står och stammar i predikstolen om någon rappakalja. Då skulle han fått så han teg.”

”Skrattar bäst som skrattar sist”, säger ordspråket. Samma år, 1528, var Bertram Smiterlow utsedd att vara kungen av maj. Jag gick framför honom med hans krona. Victor Bole ärade Smiterlow genom att gå vid hans sida. Bole var mycket nöjd med att få paradera med sina tjänare och sina fyra hästar. Men vi hade otur med vädret, för även om det var första maj fanns inte en knopp eller ett grässtrå att se, i stället föll tunga snöflingor över vår procession. Alla var frusna och ivriga att komma hem, men vårens fröer hade förstås varken bråttom eller led av vädret. Efter att kronan överlämnats till stadens majkung galopperade alla tillbaka till sina krypin. När borgmästaren kom till sitt hus fick han en så våldsam kolik att han knappt hann stiga av hästen innan han föll död ner. Hans hals var helt förvriden och hans ansikte svart. Bland folket ansågs det vara Guds straff för att borgmästaren gjort narr av dem som predikade Herrens ord.

De olika staterna sammankallades 1528 till Stettin för att ratificera arvspakten mellan kurfursten av Brandenburg och hertigarna av Pommern. Greifswalds ställföreträdare var borgmästaren Gaspard Bunsaw. Han var min mors första kusin och tog med mig som följeslagare för att jag skulle få se något nytt. Vår värd hade en magnifik trädgård. På stranden av en vidsträckt sjö reste sig ett stort torn med en invändig trappa som skyddades av en fallucka. En dag, när sällskapet roade sig med att titta på karparna från tornet, klättrade jag nyfiket upp i en fönsternisch. Men jag glömde den gapande falluckan bakom mig och föll handlöst ner till botten. Det var ett mirakel att jag inte bröt nacken eller i alla fall mina armar och ben. Himlen räddade mig genom sina änglar som omintetgör den Ondes påhitt.

Bertram Smiterlows äldste son hette Nikolaus och redan vid fem års ålder var han både längre och starkare än jag. Denna inkarnerade djävul var ett bekymmer för alla barn i grannskapet, men hans far brydde sig inte om klagomålen och tillrättavisade honom aldrig. Det var ett överseende som riskerade leda till konflikter, och i värsta fall våld, mellan unge Nikolaus far och grannarna. För att förhindra det tyckte Christian Schwarz att Nikolaus kunde bo hos honom en tid och därför delade vi säng.

En morgon när vi höll på att klä oss vid det stora skåpet intill fotändan av sängen slog ynglingen till mig rakt i bröstet utan förvarning. Det var ett kraftigt slag som fick mig att ramla baklänges och hade kunnat sluta illa. Hans farfar höll en dag middagsbjudning för sina barn och några andra bekanta. Sent på kvällen kom tjänarna med ekipage för att köra hem sina herrar. Medan de väntade började Nikolaus retas med dem. De spelade med, mest för att de var rädda för hans farfar. Nikolaus blev allt djärvare och slog några av dem på läpparna. En av tjänarna svarade med en örfil som fick Nikolaus att springa och gnälla hos sin farfar. Efter banketten tändes lyktorna och alla förberedde sig för att åka hem i lugn och ro. Bertram Smiterlow drog då sin kniv, rusade mot tjänaren som örfilat hans son och högg honom i axeln. Tjänaren, som var upptagen med att lysa upp vägen för sin herre, blev allvarligt skadad. På grund av allt detta tyckte Christian Schwarz det var bäst att skicka tillbaka mig till Stralsund så jag skulle slippa den riskfyllda tillvaron med Nikolaus. Pojken växte upp och hans fel med honom. Den enda som roades av hans ohämmade beteende var hans far, som till och med uppmuntrade honom, medan ingen annan vågade säga ett ord i protest. När Nikolaus var tjugosju år reste han till Rostock och stannade över natt i Rövershagen. Några andra resenärer, som kände till hans grälsjuka karaktär, valde då att flytta till värdshuset mittemot. En av dessa hade en jakthund som sprang omkring och letade sig in i vandrarhemmet där Smiterlow bodde. Smiterlow band då fast djuret utan att skicka det tillbaka. Nästa morgon såg den rättmätige ägaren att hans hund fördes bort i koppel och gjorde anspråk på den. Istället för att ge mannen ett hövligt svar tog Smiterlow sikte på honom men den andre var snabbare och träffade med en kula i låret. Den sårade Smiterlow kom så långt som till Rostock där han fick sitt sår omhändertaget men dog några dagar senare som en följd av skadan. Köpmannen fortsatte sin resa utan bekymmer och inga klagomål lämnades in. Bertram Smiterlow fick knyta handen i fickan, far och son hade fått vad de förtjänade. Himlen beskyddar mig från att kritisera herr Smiterlows ättlingar, som jag är dubbelt släkt med, men jag hoppas innerligt att mina efterkommande uppfostrar sina barn med högre moral och större respekt för sina medmänniskor.

En tjänare besatt av djävulen

1529 kom den engelska pesten kom till Stralsund. Redan året innan hade vi hört talats om den och många människor drabbades. Min mamma blev smittad vid två tillfällen men återhämtade sig som tur var båda gångerna. Hon var gravid med min bror Christian och som den goda husfru hon var beordrade hon en storstädning inför förlossningen. Då visade det sig att vi hade en tjänarinna som var besatt av djävulen, ingen hade haft den minsta misstanke om detta. När hon skulle städa skåpen och köksredskapen började hon bullrigt slänga runt kastruller, stekpannor och annat, samtidigt som hon ropade med gäll röst, ”Jag vill ut, jag vill ut”. Hennes mamma, som bodde på Zinngiesserstrasse, var tvungen att komma och hämta henne. Den stackars flickan fick vid flera tillfällen föras i en släde till Sankt Nikolai där de efter predikan försökte driva bort den Onde ur henne. När man tittade närmare på vad som orsakat detta kom man fram till följande troliga förklaring: Mamman hade tagit med en ny ost till marknaden. När hon gått iväg i ett ärende hade dottern öppnat skåpet och brutit av en stor bit. Då mamman kom tillbaka och såg den stympade osten sa hon att djävulen skulle ta den som utfört detta dåd. Det sågs som starten på flickans besatthet. Men flickan hade besökt nattvarden sedan dess, så hur kunde då den Onde ha kvar sin makt över henne? Man tillfrågade prästen på den punkten och han svarade: ”Slyngeln som gömt sig under en bro låter den hederlige mannen gå över sitt huvud.” Med det menade han att den Onde hade gömt sig under flickans tunga under den sakramentala behandlingen. De troende försökte driva ut den Onde på sina bara knän, men deras försök mottogs hela tiden med hån. När prästen uppmanade honom att ge sig av utbrast han: ”Jag är resonabel men du förväntar dig väl inte att jag ska ge mig iväg med tomma händer. Jag vill ha än det ena och än det andra.” Om de vägrade honom något bad han i stället om något helt annat och om någon av de troende bar en hatt eller slöja under bönen slet han av den. Hade Gud gett honom fria tyglar skulle nog både hår och hud ha följt med.

Jag bevittnade en liknande händelse ungefär vid samma tid. Frau Kron, en ärlig och from matrona, var besatt av en demon. Prästen höll på att förbereda sig för att köra ut den till varje pris när Frau Wolff kom in. Hon var en ung kvinna som var mästerlig i konsten att försköna sitt ansikte, ordna lockarna och posera framför spegeln. När den onda anden fick syn på henne, skrek han. ”Ah, du är här, va? Vänta bara lite tills jag ordnar dina lockar framför spegeln. Det kommer kittla i öronen kan jag lova dig.”

För att återgå till vår egen tjänare. När ofogets makt märkte att tiden för att plåga henne var förbi och att Herren svarade på de troendes böner, vädjade den Onde i hånfull ton till en av rutorna i klockstapelns fönster. Men hans begäran beviljades inte och istället splittrades rutan i många bitar. Efter det upphörde flickan att vara besatt. Hon gifte sig i byn och fick flera barn.

Min bror Johannes föreläsare och mina

Min bror Johannes första lärare var herr Aepinus, han stannade tills han blev klar med sin doktorsexamen. Efter det tog Hermannus Bonnus vid, han hade gärna bosatt sig i Stralsund för en årslön på 50 floriner, men på den tiden hade rådet inte en enda medlem med universitetsutbildning. Liksom furstarna lutade de mer åt papismen och såg snett på de boklärda. De tackade nej till Bonnus erbjudande och kort därefter blev han i stället lärare åt den unge kung Kristian III av Danmark. Åt honom han skrev sin Praecepta Grammaticae, som var betydligt enklare än Donatus grammatik. Den gäller än idag och går under titeln Grammatica Bonni. När han kom hem från Danmark utnämndes Bonnus till överintendent i Lübeck, där han är ärofyllt begravd bakom koret.

När min bror avslutat skolan i Lübeck ville mina föräldrar att han skulle studera vidare i Wittenberg under några år. Det blev kostsamt för dem och krävde stora uppoffringar, men han var en god student, trots en del ungdomssynder.

Min handledare hette Matthias Brassanus. I början av sin karriär hade han varit munk vid klostret Camp i Barcelona men när det avvecklades bosatte han sig i Wittenberg på hertigens bekostnad. Det gjorde även Leonard Meisisch som senare skulle bli hovpredikant, präst i Wolgast och även pastor i Altenkirchen. Han var en rent epikurisk gris! Brassanus, å andra sidan, var en artig, väluppfostrad och lärd liten man. Han var mycket lågmäld och hade god mental balans. Efter vistelsen i Wittenberg blev han lärare åt Georg och Johannes Smiterlow och därefter rector scholae. Lübeck lyckades locka över denna skickliga lärare från Stralsund och Brassanus kom att ägna resten av sitt framgångsrika liv åt att leda lärosätet i Lübeck.

Jag lärde mig mycket på lektionerna och hade fallenhet för studier men min rastlösa karaktär var ett problem och det var svårt att fokusera. På vintrarna roade jag mig med att hoppa på isflak tillsammans med några andra elever i min ålder. Johannes Gottschalk klarade sig alltid tack vare sina långa ben men resten av gänget (och jag var alltid en av dem) hamnade ofta med fötterna i vattnet när vi skulle ta oss till strandkanten. Min far hade sett sin sons smidiga hopp vid flera tillfällen när han passerat över bron. Han var en hetsig man som hade lätt att brusa upp och sonen fick sig oftast en omgång när han senare satt och torkade sig framför spisen. På somrarna brukade jag bada med mina kamrater bakom Lorbeers gård, som för närvarande är min egendom. Borgmästare Smiterlow hade sett mig från sin trädgård och berättat för far. En dag satte sig far framför min säng med en stor käpp medan jag fortfarande sov. Han talade högt och tydligt, så jag skulle vakna, samtidigt som han intog sin position. När jag såg käppen förstod jag att min stund var kommen. Jag brast ut i gråt och bad om nåd. ”Mycket bra, min gode herre”, sa min far. Det var alltid ett dåligt tecken när han kallade mig ”min gode herre”. ”Mycket bra min gode herre, du har badat, låt mig nu gnugga dig.” Han tog tag i käppen, drog tröjan över mitt huvud och gav mig ett rejält kok stryk.

Mina föräldrar var noga med vår uppfostran. Far var mycket lynnig och då och då gick hans ilska över alla gränser. En dag tappade han fattningen när han befann sig i stallet och jag stod vid dörren. Han tog upp en högaffel och kastade den mot mig. Jag hann precis kasta mig undan och högaffeln spetsade istället ett badkar som var gjort av ek. Jag hade änglavakt, den satte sig så djupt att det var svårt att få loss den. Vid ett annat tillfälle kom min mor, som var mildheten och ömheten själv, springande till platsen. ”Slå hårdare”, sa hon, ”den elaka pojken förtjänar allt han får.” Samtidigt höll hon i smyg tillbaka armen på sin man så käppen inte skulle slå så hårt. Åh, mina barn, jag hoppas ni hittar ett bra sätt att uppfostra er familj. Tillrättavisa dem tydligt utan att det går ut över deras hälsa eller intelligens men undvik att göra som aporna som av överdriven ömhet kväver sina ungar.

Rektor Brassanus var noga med att hans elever skulle vara närvarande när han predikade. Några av oss lyckades ibland smita iväg för att köpa pepparkakor och ta sig ett glas. Det gällde att vara snabb och ge sig iväg när ingen tittade. När predikan gick mot sitt slut var alla tillbaka på sina platser som om ingenting hade hänt. Men en dag drack vi så mycket konjak att jag blev dålig och kräktes våldsamt. Jag kunde inte hålla mig på benen och än mindre prata ordentligt. Den starkaste av mina klasskamrater fick hjälpa mig hem. Mina föräldrar blev oroliga och trodde jag var allvarligt sjuk. Om de känt till den verkliga orsaken hade de inte varit så förstående. När jag tillslut berättade sanningen var jag inte längre rädd att ta mitt straff. Jag lärde mig en läxa och har sedan dess avskytt konjak. Jag står inte ens ut med doften.

Georg Smiterlow var min bästa vän. Vi bodde grannar, var släkt på långt håll och ungefär lika gamla. Jag var bara något år äldre än honom. En dag skar han mig mellan tummen och pekfingret med sin kniv. Ärret är fortfarande kvar.

En dag när jag höll på att tälja en träbit kom min syster Anna och ryckte den ifrån mig. I ett försök att ta tillbaka den råkade jag hugga mig själv med mejseln i mitt högra lår, så den sjönk ner ända till handtaget. Jag fick behandling av Mäster Joachim Gelhaar, en förträfflig chirurg, som var berömd vida omkring. Han började med att titta på såret och trycka ut det onda blodet, därefter la han om såret med ett kålblad som ständigt skulle hållas fuktigt. Jag höll som bäst på att återhämta mig från skadan när jag fick för mig att åka till skogen med mina skolkamrater. Det var alltid svårt för mig att vara stilla. Men jag blev trött av utflykten och fick ett återfall. Nästa morgon släpade jag mig tillbaka till kirurgen. Han misstänkte att jag inte följt hans råd och oroade sig för att hans ansträngningar varit förgäves. Som tur var beklagade han sig inte hos min far.

År 1531, måndagen före Sankt Bartolomeus, var det bränning i Stralsund. Bischof var en skräddare som gett sig på sin egen dotter, endast tolv år gammal. Han var så stark att han försökte fly från bålet när elden bränt av repen, men bödeln var snabb, stack sin kniv i honom och kastade honom tillbaka till lågorna.

Följande dramatiska händelse utspelade sig i juni 1532. En ung stilig karl med ett mycket belevat sätt uppvaktade en mer eller mindre välbevarad änka. Hon hade nio barn med sin första man och utökade skaran med ytterligare nio med sin andra. Frestad av den unge mannens älskvärdhet och fagra utseende gick hon med på att bli hans hustru. Den glada dagen var redan bokad, maten beställd och förberedelserna klara. Men brudgummen hade inte tillräckligt med finansiella tillgångar och visste inte hur han skulle betala för sin klädsel, presenter och allt annat. En vacker kväll lämnade han därför staden och tidigt på morgonen nådde han byn Putten. Där fick han syn på en stege som låg på en vagn. Han ställde stegen mot kyrkväggen, slog sönder ett fönster och klättrade in. Väl inne bryter han upp relikskrinet, stjäl kalkarna och andra heliga kärl, plockar på sig guld och silver och tar med sig kassaskrinet med alla pengar. Han tog sig ut samma väg som han kom in, slängde bort kassaskrinet och gick in till staden med allt byte.

Samma morgon var en koherde på väg till betesmarkerna med sin boskap. Han hittade skrinet på vägen och plockade nyfiket upp det. Ungefär samtidigt upptäcker kyrkoherden, vaktmästaren och byborna stegen och det krossade kyrkfönstret. Hela byn upprörs och vägarna runt byn genomsöks i jakt på gärningsmannen. Vid tolvtiden kommer koherden tillbaka och har då skrinet med sig. Han arresteras och kyrkans beskyddare låter tortera honom tills han erkänner. Men det hade förstås varit omöjligt för honom att göra sig av med alla stulna föremål, särskilt med tanke på att han vaktat sin boskap under de fem eller sex timmar som gått från rånet till hans gripande. Hade man undersökt fallet det minsta skulle hans oskuld utan tvekan bevisats. Trots detta vägde bekännelsen tyngst, även om den gjorts under outhärdlig smärta och tortyr. Dömd där och då sattes han på hjulet och fick sitt straff. Den verklige boven kunde själv lugnt betrakta avrättningen.

Intäkterna från det första brottet var inte på långa vägar tillräckliga för att täcka kostnaderna för bröllopet, så brudgummen tvingades råna ännu en kyrka. Han tog ett relikskrin och ett heligt kärl och delade sedan upp dem i smådelar som han försökte sälja till några guldsmeder i Greifswald. Men den här gången lyckades han inte dölja spåren efter sig. Han arresterades i mina svärföräldrars hus, plågades och torterades, innan hans kropp lämnades åt kadaverfåglarna.

En liknande tragedi ägde rum mellan påsk och pingst 1544. Händelsen var lika hemsk som den första men det var stor skillnad i hur det hanterades. Det ena fallet sköttes bedrövligt och i strid med all visdom, kort sagt en skam för alla kristna. Det andra fallet var i stället ett lysande exempel på lovvärt beteende förenligt med både rättvisa och förnuft.

Johannes Altingk var en framstående borgare och bokhandlare i Stralsund, son till den framlidne Werner Altingk. Han var på väg hem från Leipzig, där han varit och köpt böcker, när han dödades på vägen mellan Anklam och Greifswald. Man hittade snart två misstänkta personer som sattes i fängelse i Wolgast. I det här fallet var man mer metodisk än i det första. Domarna började med att tortera den fånge som hade minst motståndskraft och han gjorde omedelbart ett fullständigt erkännande. Han berättade att han och hans följeslagare hade stannat till för natten vid ett värdshus i Gross Kiesow. Bokhandlare Altingk hade slagit sig ner vid deras bord och ätit med dem och innan han gick och la sig hade han betalat för alla tre. De såg då att han hade en välfylld plånbok. Skurkarna bestämde sig genast för att döda honom nästa dag, så snart de kommit en bit från värdshuset. De kände redan till en bra plats där vägen smalnade av. ”Nästa morgon, när den unge bokhandlaren promenerade mellan sina medresenärer, slog jag honom i bakhuvudet.” sa den åtalade. ”Slaget fick honom att tappa fotfästet. Vi gjorde slut på honom och dumpade hans kropp i botten av den djupa myren. Med min del av bytet köpte jag mig denna hatt och detta par skor.”

Efter förhöret av den första gick domarna, tillsammans med bödeln och hans verktyg, vidare till den andra fången. Men han förnekade allt. Förgäves försökte de pressa honom och berättade om hans kumpans erkännande, men han fortsatte neka till allt. När de båda misstänkta konfronterades upprepade den förste alla detaljer om brottet och bad den andra att förhindra ett dubbelt martyrskap. Han menade att straffet var oundvikligt och sanningen i vilket fall skulle dras ur dem genom tortyr. Hade det varit myndigheterna i Stralsund skulle de utan tvekan dömt de båda förövarna för brottet. I Wolgast däremot föredrog domarna att dröja med domslutet även om bödeln beordrades att vara beredd, ad actum propinquum. Hertigen lät undersöka mossen men där hittades ingen kropp. När de misstänkta fördes till platsen kunde den fånge som erkänt sin skuld visa på platsen för mordet, men inte exakt var de dumpat kroppen. Värdshusvärden och hans hustru i Gross Kiesow förhördes noga men förnekade att de haft några gäster vid den angivna tiden.

Slutligen kom en budbärare från markgrevskapet Brandenburg med nyheten att en dödsdömd lönnmördare erkänt mordet av en ung bokhandlare i Pommern, samma brott som de två personerna satt fängslade för i Wolgast. När den förste konfronterades med att han så när orsakat oskyldiga människors död genom sitt falska erkännande, svarade han att döden var att föredra framför den tortyr han annars skulle utsättas för. Båda männen frikändes efter att de avlagt ed om att inte väcka ytterligare talan.

Det här förtydligar att man bör vara försiktig med att använda tortyrinstrument vid förhör av de som endast är misstänkta. Samtidigt har det visat sig vid flera tillfällen att några av de skyldiga härdar ut och hellre låter sig slitas itu än att erkänna.

Samma år, 1531, dog hertig George i sina bästa år. Hans andra hustru, Margareta, var syster till markgreven Joachim. De fick betala 40 000 floriner för att gifta bort henne med hertigen av Anhalt men äktenskapet varade inte länge och till slut flydde hon med en falkonerare.

Min fars oändliga rättegångar

Min mor sålde till slut sitt hus i Greifswald och realiserade all sin egendom. Efter det ägde mina föräldrar en ansenlig förmögenhet och min far kallades allmänt för ”den rike mannen på Passenstrasse”. Dessvärre tog det bara några år innan ekonomin började vackla och lyckan försämrades för hans familj. Den främsta orsaken var utan tvekan de två kvinnorna Lubbeke och Engeln. De nöjde sig inte med att handla våra tyger på kredit utan lånade även pengar av far, femtio, hundra och ibland så mycket som hundrafemtio thaler. De angav aldrig något särskilt skäl och far fick ingen säkerhet. Tygerna sålde de vidare men vi hade ingen aning om till vem. En thaler var på den tiden värd tjugoåtta Lübeck-shilling. De lovade att betala tillbaka lånen till kursen tjugoåtta och en halv, och att de skulle betala tygerna till samma förmånliga kurs. Men även om de ibland betalade hundra floriner på skulden såg de samtidigt till att köpa varor på kredit för det dubbla beloppet.

Min mor tyckte inte om dessa två kunder och var övertygad om att hennes pengar kunde investerats säkrare till fem procents ränta. Hon avrådde min far från att lita på kvinnorna och höll inte tillbaka med varken varningar, böner eller tårar. Johannes Kniepstrow och flera andra höll med och stöttade henne. Så gick det som befarat, till slut växte skulden till ett så ansenligt belopp att de inte kunde betala tillbaka. Då upptäcktes också vad som hänt med alla tyger. Borgaren Jacob Levelings mamma hade tyger till ett värde av 800 floriner. Hustrun till en annan borgare, Hermann Bruser, hade tyger för 1725 floriner. Bruser var själv en stor tyghandlare och sålde till priser som låg långt under konkurenterna.

Min far väckte talan mot sina två kunder och mot kvinnan Bruser. Makarna Bruser lovade betala tillbaka de 1725 floriner de var skyldiga. Ärendet hanterades av Nicholas Rode, som gift sig med Brusers syster, och Johannes Klocke, stadens syndikus. Klocke skulle senare bli borgmästare. Allt såg bra ut och Bruser undertecknade ett erkännande som inleddes så här: ”Jag, tillsammans med min äkta maka, förklarar mig härmed vara vederbörligen och lagligen skyldig…”. Handlingen hade skrivits av syndikus Klocke, som signerat och satt dit sitt sigill, även Rode skrev under på samma vis.

Men första betalningen sammanföll med tumultet mot Nikolaus Smiterlow och Bruser tog då chansen att försöka manövrera ut både Smiterlow och min far. Han vägrade betala skulden och målet gick tillbaka till domstol. Där förnekade han skulden, trots sitt tidigare erkännande, och fördömde det hela som ett ockeravtal. Klocke och Rode stöttade Bruser med både rådgivning och inflytande. Klocke ledde rättegången i sin egenskap av advokat och kunde elegant citera lagarna och de lärdas uppfattning, leges et doctorum opiniones. Det imponerade på kollegorna i rådet, som helt saknade juridisk utbildning. Bruse fick även stöd av Rodes svärson, Cyriacus Erckhorst från Westfalen, en sammetshandlare som sannolikt hade ett egenintresse i fallet. Det ryktades även att det givits gyllene floriner åt den mäktige borgmästaren Lorbeer och fina tyger åt hans fru. Långa argument framfördes från båda sidor men tillslut fick Bruser ge med sig och gå ed på att han varken hade kännedom om några mutor eller misstänkte någon ocker. Bruser dömdes återigen att betala skulden. Vid nästa sammankomst i rätten bad han om uppskov i 12 månader plus en dag, med anledning av ett frånvarande vittne. Uppskovet beviljades men min far överklagade senare till råden i Stralsund och Lübeck.

När tiden var inne reste min far mot Lübeck. Jag fick följa med och i Rostock övernattade vi på värdshuset ”Der Hopfen” som låg vid marknadsplatsen. Far hade en ansenlig summa kontanter med sig för att kunna köpa salt, saltad torsk och tvål. Eftersom det fanns gott om tjuvar och rånare i Mecklenburg hade han som en försiktighetsåtgärd gömt sina pengar i underkläderna. Men när han klädde av sig på kvällen råkade han tappa sin börs under sängen. Han märkte det inte förrän nästa dag vid tolvtiden, när vi redan kommit en bit på väg. Han ville inte bli sen till domstolen så jag fick i uppdrag att ta mig tillbaka till Rostock på egen hand. Jag var tvungen att gå till fots och kom inte fram till värdshuset förrän tidigt nästa morgon. Jag rusade genast till rummet och som tur var hade tjänstefolket inte bäddat ännu så jag hittade börsen direkt. När jag kom tillbaka hade far varit mycket orolig och förebrådde sig själv för att ha skickat iväg mig ensam.

De ärade i Lübeck dömde Bruser att stå fast vid det skriftliga löfte han gett från början men han överklagade på nytt till rikskammarrätten. Rättegången drog ut på tiden under flera år. Beslutet som kom till sist slog fast att fallet varit väl bedömt från början men felaktigt överklagats i första instans. I andra instans hade det blivit felaktigt bedömt och i laga ordning skickats till besvär. Den svarande, Bruser, dömdes att betala kostnaderna, vilka skulle fastställas av domaren.

Och nu ska jag ge ett exempel på bristande lojalitet hos prokuratorerna vid den kejserliga rikskammarrätten. Doktor Simeon Engelhardt var min fars prokurator. Han skrev till far och berättade att han vunnit hans mål och att Bruser skulle betala kostnaderna för rättegången. Han behövde därför en kostnadsräkning som han kunde lämna till taxeringsdomaren för att ansöka om exekution. Engelhardt tillade att han själv haft mycket besvär med ärendet och tyckte att det motiverade ett extra arvode. Mina föräldrar blev glada över nyheten och skickade omedelbart räkningen. Engelhardt framställde därefter ett cedula expensarum, en redovisning av utgifter. Brusers advokat bad om en kopia för påseende, som Engelhardt tanklöst skickade över. Engelhardt hade överlåtit till domaren att avgöra vem som skulle ha rätt att slutligt fastställa kostnadsräkningen. Den rätten tilldömdes oväntat Bruser och eftersom han nu hade tillgång till Engelhardts kostnadsräkning kunde han enkelt justera de egna kostnaderna till sin fördel. Engelhardt blev tvungen att bita ihop och min far fick betala 164 floriner.

Efter detta övergick de till den andra delen av domen från Stralsund. Frågan gällde om villkoren som min far satt upp var befläckade med ocker. Eftersom Bruser redan misslyckats att bevisa detta i den tidigare utdragna rättegången dömdes han återigen att uppfylla sina åtaganden. Men domen överklagades till Lübeck och när han fick nej där ville han ta målet till rikskammarrätten. Vi motsatte oss detta, för enligt oss hade han inte följt Lübecks lagar. Brusers prokurator hävdade motsatsen. Efter långdragna debatter avslogs överklagandet och Bruser fick betala alla kostnader.

För att ytterligare frustrera sin motståndare gick Bruser ed på att han drabbats av fattigdom. Detta trots att han gett sin dotter mer pärlor och juveler än vad hon någonsin kunnat drömma om. Han förstod att han var på väg att förlora rättegången och hade redan avyttrat ett av sina hus. Han försökte även skydda sitt boningshus, sin källare och diverse annan egendom från att tas i beslag. Med samma avsikt presenterade Nicholas Rode, som tidigare undertecknat skuldförbindelsen, ett pantbrev som påstods vara äldre än min fars anspråk. I det hade Bruser intecknat all sin egendom, vilket i praktiken skulle göra fars anspråk värdelösa. Som en självklarhet ledde detta till en ny rättegång. Återigen ockuperades domstolarna i Stralsund, Lübeck och den kejserliga rikskammarrätten. Den senare registrerade Rodes överklagande i samma ögonblick som de protestantiska staterna förnekade dess jurisdiktion. Det ledde till en försening på sex år och efter den tiden lyckades vi ändå inte få en dom.

Trött och sliten av olika rättegångar under trettiofyra år ville min far få ett slut på alltihop. Den ursprungliga skulden var på 1725 floriner och dessutom hade far betalt Bruser 164 floriner för rättegångskostnader. Hans egna kostnader översteg tusen floriner och han hade väntat fyrtio år på sina pengar. Hela affären var inget annat än en ren katastrof för vår familj. Jag hade tvingats avbryta mina studier och min bror Johannes var död. Dimidium plus toto, säger Hesiod, hälften kan vara bättre än allt, och talesättet är framför allt klokt i samband med en rättegång vid den kejserliga rikskammarrätten.

Jag skriver detta främst för att mina barn ska kunna dra lärdom av händelsen. Då kan det vara bra att veta hur det gick för våra gudlösa motståndare. Den sjuttiofemte psaltaren säger: ”Herren har i sin hand en bägare med jäsande kryddat vin. Han räcker den åt var och en, alla gudlösa i landet måste dricka, också dräggen måste de svälja.” Ja, den allsmäktige har tröstat mig och han har låtit mig se hur våra fiender drabbats. De två främsta, Hermann Bruser och hans bedrägliga hustru, hamnade i ett fruktansvärt elände. De tvingades under många år leva på allmosor från föräldrar och vänner. Tillslut blev mannen betjänt åt Joachim Burwitz. Han hade gjort karriär och gått från att vara vaktmästare på skolan, där jag gick som ung, till att bli sekreterare för Sveriges kung. Djävulen vred dock Brusers nacke i Stockholm och när han hittades i sin herres garderob var hans ansikte helt förställt. Brusers dotter drabbades även hon av fattigdom trots att hon till en början tjänat på sin fars missöden. Hon tvingades sälja sina hus och sin jord. Vid hennes död blev hennes man besatt av den heliga anden och det är han än idag. Brusers son blev visserligen sekreterare i Sverige men lyckades ändå begå alla slags dåraktiga handlingar överallt. Han hittades död en morgon i sitt rum. Hans första hustru, borgmästaren Gentzkows dotter, dog av sorg i Stralsund där han lämnat henne med barnen när han reste till Sverige. Hans ättlingar hankar sig fram, några av dem i staden och några på landsbygden.

Den hederlige rådgivaren Johannes Klocke, som skrev den ursprungliga handlingen, lyckades behålla sin förmögenhet. Men under många år plågades han av gikt och fick bäras i en stol till rådhuset innan han tillslut dog. Nicholas Rodes fyra söner blev tiggare. Det hus som Bruser en gång sålde för att lura min far på skulden tillhör idag min svärson. Borgmästare Christopher Lorbeer, som var så skicklig på att förlänga rättegångar, lider varje dag av sviterna från sin korruption. Hans kumpan, Erckhorst, rånades under en transport på två stora buntar av sammet, siden, smycken och pärlor. Allt uppskattat till ett värde på flera tusen floriner. Hans andra hustru var känd för sitt lättsinne. Hon blev ofta påkommen i sitt eget boningshus, och på de mest olyckliga ställen, när hon begick brottsligt umgänge med sina lärlingar. Det lilla som Erckhorst lyckades rädda från tjuvarna försvann snabbt till hans hustrus älskare. Erckhorst var tillslut inte intresserad av att rädda varken sitt rykte eller sitt äktenskap och tog sitt liv genom att knivhugga sig själv.

Min fars andra gäldenär, kvinnan Leveling, blev änka och lämnades med sin enda son. Det sas att hennes tillgångar i hus och mark avkastade en gyllene florin och en fågel per dag, men förmögenheten vittrade långsamt bort. Leveling pressades av sina fordringsägare och var tillslut tvungen att lämna sitt hus med bara kläderna hon hade på sig. Hennes femtonårige son var lat och oduglig. För att han inte skulle få dåligt rykte såg hon till att han hade en älskarinna där hemma. Trots sonens unga ålder gifte de sig efter kort tid. Men sonen brydde sig lika mycket om äktenskapets heliga löften som en hund bryr sig om fastan. Under ceremonierna i samband med hyllningen av hertig Filip bodde hertiginnan hos Leveling. Hon blev då gudmor åt sonens nyfödda dotter. Denna hedersbetygelse förändrade honom inte det minsta och han fortsatte det skandalösa liv han levde med en älskarinna. En natt, tillsammans med en viss Valentin Buss, tömde han korgarna hos fiskhandlaren. Han var en simpel tjuv och färdades snabbt mot galgen. Buss dömdes till fängelse och skulle ha blivit hängd om det inte vore för Leveling. Han lyckades friköpa sig med det sista stycke jord han ägde, den plats där hans fars kropp vilade i kyrkan. En dag efter predikan följde Leveling efter min far med ett svärd i handen. Far hann precis hem och stänga dörren i ansiktet på honom. Även mäster Sonnenberg, som hjälpte den gamla änkan Leveling i hennes förhandlingar med kreditgivarna, hade ett horn i sidan till min far. Han hetsade sonen till alla möjliga onda handlingar och hade dessutom elakheten att säga till min far: ”Jag ska tämja dig så väl att du kommer och äter ur mina händer.”

Leveling dog i yttersta fattigdom efter att ha slösat bort sitt arv. Hans dotter Marie, hertiginnans guddotter, lever ännu och säljer fisk på marknaden. Så slutade denna en gång så rika och kaxiga odåga sina dagar. Både mor och son gick i sin familjs fotspår utan att ha lärt sig något av deras historiska misstag. En av kvinnan Levelings släktingar var borgmästare Wulf Wulflam, ansedd som den rikaste mannen vid den delen av kusten. Hans hustru var förtjust i att visa upp sig. Vid sitt andra bröllop skickade hon efter hertigens musiker från Stettin för att spela när hon gick från sitt hus till kyrkan på en engelsk matta. Hon klädde sig bara i det finaste linnet från Riga. Med så mycket fåfänga straffades hon tillslut av rättvisans gud som driver ut de stolta och högmodiga från sitt rike. Mot slutet av sitt liv hade hon bara en silverskål kvar och gick tiggandes från dörr till dörr. ”Välgörenhet”, ropade hon, ”för den fattiga rika kvinnan.” En dag bad hon en tjänare som tidigare jobbat för henne om en skjorta och lite linne till en krage. Tjänaren kände medlidande och gav henne det hon behövde. Hon sa: ”Madame, detta linne är gjort av linet som du en gång bar. Jag samlade in det, rengjorde det och spann det.”

Som Levelings fodringsägare fick min far passagen vid Mühlenstrasse. Eftersom byggnaderna var på väg att rasa ihop sattes murare, snickare, stenhuggare och putsare i arbete. De fick börja med att driva ut råttor, möss och tvivelaktiga mänskliga varelser som tagit sitt boende där. Den finaste delen gränsade till stadsmuren med en vacker utsikt över vallgravarna och det öppna landskapet. Där brukade konkubinen till Zabel Lorbeer hålla till. Hon var en av de tre Mariorna och hade fött honom antingen sju eller åtta oäktingar. Min far upptäckte en morgon att dörren till rummet var låst. Han beordrade arbetarna att slå ner väggen som rasade ner på sängen där slyngeln och flickan sov. Paret fick kasta sig ur sängen så snabbt som möjligt. Lorbeer hade uppfostrat sin avkomma efter sina egna värderingar och lät slutligen halshugga sin son för att rädda honom från galgens skam.

Här gör jag en kort avstickare för att berätta om de tre Mariorna. De var tre systrar kända för sin oemotståndliga skönhet. Det finns alltid fullt av fallgropar för skönheter och systrarna drabbades alla tre. De levde på sin charm och var särskilt noga med att vårda sitt utseende och sin klädsel för att locka till sig beundrare. En äldre dam som hette Anna Stranck hjälpte dem med tips om hur de skulle få uppmärksamhet. Hon hade varit en Messalina på sin tid och det sades att hon därigenom var släkt med hela staden. Hon hade varken man eller barn men hade haft otillåtet umgänge med alla sorters män, unga, gamla, medelålders, fäder, söner och bröder. Anna Stranck uppfann en huvudbonad åt de tre Mariorna, ett slags lös coif. Den blev senare populär även hos vanligt folk och under lång tid ett mode för alla kvinnor. Håret skulle vara synligt ungefär två tum ner i pannan och därefter skulle det vara lika många tum guldspets eller broderi. Sedan kom den riktiga mössan, avsedd att hålla huvudet varmt, men den fick inte på något sätt täcka hjärnan. Jag nämner särskilt Anna Stranck, för vi ska komma ihåg åt vilka huvudbonaderna i första hand var avsedda.

Nu återgår jag till min personliga berättelse. Under ombyggnaden av vår nya fastighet hjälpte jag till med att springa ärenden. En dag skickade far hem mig för att hämta lunch åt honom och alla snickarna. De höll på att ta ner en skorsten och arbetade högt upp på brädor som låg tvärs över bjälkarna. Mängder av stora spikar låg strödda runt byggnadsställningarna. Jag klättrade upp med armarna fulla av proviant och hade precis satt min fot på en av brädorna när den tippade och jag föll handlöst med spikarna regnande runt mitt huvud. Jag hade tur i oturen och hamnade vid sidan av skorstenen bara en meter från en öppning som gick ända ner till bottenvåningen. Men fallet var tillräckligt allvarligt ändå. Min högra armbåge var ur led och jag fick stora skrapsår på armen. Jag fick hjälp hem och mor tog mig till mäster Joachim Gelhaar för vård. Men han var inte på plats och då tog hon mig istället till frisören vid gamla marknadsplatsen. Han lade om såren men märkte inte att armbågen var ur led. Nästa morgon var mäster Gelhaar tillbaka och såg direkt vad som var problemet. Han tog tag i min arm, drog och vred den så benen kom tillbaka till sina hylsor. Jag var blåslagen, svullen och vriden, och kommer aldrig att glömma smärtan. Men ganska snart kunde jag gå runt i huset med ena armen i mitella och den andra fri för barnsliga påhitt.

Vi hade gamla balkar och takbjälkar från ombyggnaden staplade hemma hos oss. En dag satt jag på en av staplarna och bankade med en hammare i min vänstra hand. Plötsligt rullade en av dem ner och mitt ben fastnade mellan två balkar. Det gjorde så ont att jag kved och det var omöjligt att få loss mitt ben. Min mor var inte heller stark nog för uppgiften så hon ropade på några bryggeriarbetare för att få hjälp med att få loss mig. När hon försäkrat sig om att jag var oskadd gav hon mig en rejäl utskällning.

På nyårsdagen 1533 valdes min far till ålderman i tyghandlarnas gille.