Sastrow

Under 1500-talet innebar titeln advokat en juridiskt utbildad person som gav råd och företrädde klienter i domstol. De analyserade fallet, utarbetade de juridiska argumenten och höll de muntliga anförandena i domstolen. Det mer formella pappersarbetet sköttes oftast av prokuratorn.

I takt med rättsreformer och europeisk rättsutveckling växte advokatens och prokuratorns roll gradvis samman till den moderna advokatroll vi har idag, en process som fullbordades i Tyskland först under sent 1800-tal.

Att vara dekanus innebar att man var den högsta administrativa chefen. På 1500-talet syftade man oftast på en kyrklig ämbetsman som ledde ett domkapitel och hade ansvar för den interna organisationen, inklusive gudstjänster, disciplin och sammankallande av kapitlet. I takt med att reformationen spred sig förändrades dekanernas roll och många av deras befogenheter försvann när kyrkan förlorade sin makt. 

Titeln doktor innebar att personen hade en hög akademisk examen, vanligtvis inom teologi eller juridik. Det gav prestige och auktoritet och var ett bevis på djupa studier och expertis inom ett område. En doktor kunde ha prestigefyllda positioner som professor eller teolog, exempelvis var Martin Luther doktor i teologi. 

En furste var en högadlig härskare över ett territorium, ofta ett mindre furstendöme som ett grevskap, markgrevskap eller biskopsstift. De var för det mesta självständiga härskare men underställda kejsaren i den feodala hierarkin. De hade rätt att delta i riksdagen och var medlemmar i furstekollegiet. Ordet “furste” är även en generell benämning för en adelsman, oavsett titel.

En lägre adlig titel för en härskare över ett mindre område (grevskap). De var ofta underställda högre furstar som hertigar eller markgrevar. Grevar hade lokal makt och kunde delta i riksdagen om de var mer självständiga.

En hertig var en högadlig titel för en härskare över ett hertigdöme, oftast ett större territorium än ett vanligt furstendöme. Hertigar var mäktiga regionala ledare med betydande militär och politisk makt. De kunde vara furstar i riksdagen och om de även var kursfurstar hade de rätt att välja kejsare.

En hovmarskalk var en högt uppsatt administrativ ämbetsman med ansvar att övervaka och organisera hela det furstliga hovets hushåll och ekonomi. Till skillnad från dagens ceremoniella roll fungerade hovmarskalken på 1500-talet mer som en verksamhetschef gör idag.

Positionen innahades normalt av en person från adeln eller en pensionerad högre militär. Vid större hov kunde det finnas en överhovmarskalk med flera underlydande marskalkar. Hovmarskalken var en viktig kugge i att upprätthålla furstens status och hovets funktion som ett maktcentrum under tidigmodern tid.

En hövitsman var en regional ämbetsman med administrativ och juridisk makt motsvarande ungefär en länschef, fogde eller överfogde. Han kunde vara ledare för ett större administrativt område som exempelvis Rügen eller fungera som hertigens lokala representant.

Typiska arbetsuppgifter för en hövitsman

• Se till att skatter och avgifter kom in.
• Förvalta hertigens gods och inkomster i området.
• Hålla lokala domstolar och döma i enklare och medelsvåra mål.
• Verkställa straff och driva in böter.
• Övervaka ordning och säkerhet i området.

Kanslern var en högt uppsatt administratör, en central person som ledde kansliet och var ansvarig för furstens dokument och brevväxling. Ofta var det en bildad person med betydande inflytande i hovet. 

Kejsaren var det tysk-romerska rikets överhuvud, formellt vald av kurfurstarna och krönt av påven fram till 1530. Titeln var inspirerad av romerska riket och innebar att kejsaren var rikets högsta feodala herre och symbol för enighet. Men hans faktiska makt varierade beroende på personlig auktoritet och politiska omständigheter. Kejsaren styrde även över egna ärftliga territorier som exempelvis Habsburgarna i Österrike.

Kurfurstarna var högre rankade än vanliga furstar och utsedda att välja den tysk-romerske kejsaren. Titeln etablerades formellt genom gyllene bullan 1356 som fastställde sju kurfurstar, tre kyrkliga och fyra världsliga.

Kurfurstarna hade unik politisk makt genom sitt inflytande över kejsarvalet. De var ofta hertigar eller ärkebiskopar och styrde över viktiga territorier. Kurfurstekollegiet var det högsta organet vid riksdagen.

En kung var en furste som styrde ett kungarike inom, eller i anslutning till, det tysk-romerska riket, exempelvis Böhmen, Ungern och Kroatien. De var mäktiga furstar och kunde även vara kurfurstar. Kungen av Tyskland blev ofta utsedd som efterträdare till kejsaren.

En landgreve är en furste som står direkt under kejsaren och styr över ett landgrevskap. Ett landgrevskap låg oftast i inlandet och var jämförbart med ett hertigdöme. Landgrevarna hade betydande lokal makt, furstlig status och deltog i riksdagen.

En landsknekt var en infanterisoldat känd för sin stridsduglighet och sina extravaganta kläder. Landsknekten kom ursprungligen från Tyskland och var inte en del av en fast armé utan kämpade för den som betalade bäst. De hade sina egna lagar och en stark gemenskap, vilket gjorde att de betraktades som en separat orden. De använde huvudsakligen långa pikar som vapen, men även hillebarder, handeldvapen och stora tvåhandssvärd.

En magistrat kan vara både en grupp och en person. Som grupp är det stadens högsta styrande och förvaltande råd och består av borgmästare och rådmän. Även medlemmarna i gruppen kallas ibland för magistrater. Magistraten har normalt ansvar för:

• Administration och rättskipning
• Ekonomi och handel
• Religiösa och kyrkliga frågor
• Diplomati och utrikesrelationer
• Försvar och offentlig ordning
• Sociala och infrastrukturella frågor

Markgreve är en adlig titel för en härskare över ett gränsområde (mark), ofta med militära uppgifter för att försvara rikets gränser. De var furstar med territoriell makt, jämförbara med hertigar, men ofta över mindre områden. Vissa markgrevar blev mycket inflytelserika, exempelvis Brandenburgs markgreve, som blev kurfurste.

En notarie var en juridiskt utbildad person som ansvarade för att färdigställa viktiga dokument, exempelvis avtal, kontrakt och offentliga handlingar. Han fungerade som en slags offentlig tjänsteman eller jurist som säkerställde att dokumenten var korrekt formulerade och juridiskt bindande. 

En page är en yngre manlig tjänare vid ett furstligt eller adligt hov. Inom det medeltida riddarväsendet motsvarade pagen skråväsendets lärling. Pagen började ofta vid 7 års ålder och kunde efter 7-8 år avancera till väpnare. Under 1300-talet börjar begreppet användas för att beskriva en yngling som vid ett furstehov undervisas i hovskick och ridderliga idrotter.

En pfalzgreve var en hög ämbetsman i de frankiska och tyska kungarnas tjänst. Pfalzgreven var konungens ställföreträdare och förvaltade vanligen ett av kungens palats (pfalz).

En prelat är en person med hög rang och inflytande inom kyrkan, ofta med administrativa eller ledande uppgifter. Han kan liknas med en biskop eller annan dignitär. Inom den romersk-katolska kyrkan kunde det också vara en hederstitel, som en monsignore. 

Prins var oftast en titel för en medlem av en furstlig eller kunglig familj, särskilt söner eller nära släktingar till en regerande furste, hertig eller kejsare. I vissa fall kunde de styra mindre områden eller ha ceremoniella roller. Titeln är alltså inte begränsad till det vi i modern svensk mening kallar kungason, utan är mer en allmän benämning på högre adel.

En föreståndare för ett katolskt munk- eller nunnekloster. 

En prokurator var en jurist eller ämbetsman som var representant för en klient. Prokuratorn hade ofta rätt att agera fullt ut i klientens ställe och skötte det administrativa arbetet i domstolen.

Rollen kunde vara bred. De kunde exempelvis verka som åklagare, juridiskt ombud eller syssloman som förvaltade egendom. Från början kom titeln från romarriket och innebar helt enkelt en representant eller förvaltare av annans intressen eller egendom.

Enligt 1495 års förordning hade prokuratorer vid rikskammarrätten en något högre formell status än advokater.

En stormarskalk var, liksom hovmarskalken, en av de högsta och mest inflytelserika ämbetsmännen vid ett furstehov i det tysk-romerska riket. Rollen varierade något mellan olika furstehus, men i allmänhet ansvarade stormarskalken för:

• Att leda den dagliga verksamheten vid hovet.
• Ansvara för hovets ceremonier, etikett och festligheter.
• Se till att furstens uppträdande, audiensordning och mottagningar skedde korrekt.
• Ansvara ekonomiskt för hovets hushåll, inklusive mat, kläder, transporter, stall och byggnader.
• Organisera resor, logi och utrustning när fursten flyttade mellan olika residens.

Vid nordtyska hov, till exempel i Pommern, Mecklenburg och Brandenburg kunde stormarskalken även delta i furstens råd, ha diplomatiska uppdrag och övervaka delar av furstendömets förvaltning. Det var ett ämbete som hade hög status, praktiskt ledningsansvar och politisk närhet till fursten.

En superintendent är en hög kyrklig chef med ansvar för ett stift eller ett större kyrkligt distrikt, särskilt inom vissa protestantiska kyrkor. 

Ordet kommer från latinets syndicus. Det är en historisk titel för någon som är representant eller ombudsman för en större organisation. Det kan vara en hel stad eller ett större företag. På 1500-talet var det vanligt att i tyska och nordiska städer låta en syndikus sköta stadens affärer, förhandla med andra makter och företräda stadens intressen som jurist och ombud.