Del 1 – Kapitel 5
Min bror Johannes gjorde mig sällskap ända till Rheinhausen. Efter det reste jag vidare på egen hand till Bruchsal, där biskopen av Speyer har sitt residens, innan jag fortsatte till Heidelsheim och därefter Bretten, Melanchthons födelsestad. Till slut anlände jag till Pforzheim och började mitt arbete vid kansliet den 24 juni 1544.
Min bror reste med sin mästare till badet i Zell. Där träffade han en hedervärd, ung och vacker flicka från Esslingen. Den unga flickans förmyndare och släktingar var välrenommerade personer och lät paret att trolova sig under förutsättning att våra föräldrar gav sitt samtycke. Man kom överens om att min bror skulle fortsätta till Italien för att få sin doktorsexamen och att han skulle gifta sig vid återkomsten. Därefter skulle han ta sin hustru med sig till Pommern. Johannes bad mig åka till Esslingen för att träffa den unga flickan och hennes familj. Hon var fantastisk på alla sätt, hennes börd, karaktär och hemgift lämnade inget övrigt att önska. Johannes och jag skrev hem till våra föräldrar, var och en på sitt håll, men de gav inte sitt samtycke utan sa bestämt nej. Efter det såg jag aldrig min bror vid riktigt gott mod igen. Den unga flickan gifte sig i stället med en rik guldsmed från Strasbourg. När mor berättade att hon och far ändrat sig och till sist gav sitt samtycke var det för sent. Stackars Johannes, det syntes hur han vittrade bort, tyngd av sorg.
Att bo i Pforzheim
Pforzheim är en liten ort med bara en kyrka. Staden är belägen i en sänka omgiven av böljande slätter. Genom landskapet rinner en klar hälsobringande bäck full av småfisk. Det är en charmig plats, särskilt på sommaren. De intilliggande höga bergen är täckta av tät nästan ogenomtränglig skog som är rik på vilt. Även om slottet ligger i en dal dominerar det staden. Staden är full av lärda, ödmjuka, trevliga och väluppfostrade män. Den har allt man behöver, bra som dåligt, apotekare, barberare, gästgivare, hantverkare, med mera. Här finns även den evangeliska religionens kantiklar och predikningar. Vid hovet hade man vissa ekonomiska principer men utan att gå till överdrift. Sparsamhet ansågs ovärdigt för en furste och skillnaden var stor jämfört med hur det var i Pommern. Måltiderna bestod av kött, fisk, grönsaker, torkade fikon, havregrynsgröt, kål och en lagom ranson bröd. Vanligt vin serverades i en tennbägare men tyvärr var det alltid för lite, särskilt på sommaren. Advokaterna fick dock påfyllning. Det fanns alltid gott om arbete. Vi hade en sekreterare som var runt sjuttio år och en kansler som inte var mycket yngre. Han var den tråkigaste av alla jurister.
År 1545 slöt markgreve Ernest en arvspakt med sina syskonbarn. För att beslutet skulle träda i kraft behövdes ett utbyte av handlingar. Jag fick förtroendet att kopiera ett av exemplaren. Texten var så lång att den knappt fick plats på ett pergament så jag behövde skriva mycket tätt och smått. Kanslern var petig och jag var orolig att han inte skulle bli nöjd. Normalt om man skrivit något fel försökte man skrapa bort det tills raderingen blev osynlig men kanslern brukade kontrollera dokumentet genom att hålla det framför ett stearinljus för att se om det fanns några dolda fel. I så fall rev han sönder det samtidigt som han gav en skarp tillrättavisning.
Jag hade arbetat med det här exemplaret i fyrtioåtta timmar när jag plötsligt såg att jag missat några rader. Jag hade aldrig tidigare varit i en sån knipa och jag skulle förmodligen få flera dagars fängelse om det uppdagades. Nu behövde jag snabbt tänka ut ett sätt att ta mig ur situationen. Kansliet låg nere i staden men vi åt våra måltider på slottet som låg en bit bort. När hornet ljöd till middag stannade jag kvar tills alla var borta. Jag letade snabbt upp en katt, doppade svansen i bläcket och släppte lös den på pergamentshuden. Handlingen blev helt utsmetad och spåren av djurets fötter var tydliga. Jag stängde efter mig med katten inlåst och gick för att äta min måltid. När matrasten var över lät jag mina kollegor gå först. Så fort de öppnade dörren for katten mot dem och på bordet såg de djurets senaste mästerverk. När jag kom in i rummet visade de upp katastrofen och berättade hur katten hade rusat mot dem. Naturligtvis spelade jag med och låtsades vara förtvivlad och lika naturligt försökte de alla trösta mig. På så vis lyckades jag med list ta mig ur den svåra knipan.
Markgreve Ernest
När en dödsdömd man skulle ledas till avrättning ville markgreve Ernest först träffa honom för att försonas. Han bad mannen om förlåtelse för att han tvingades vara så sträng och rekommenderade honom att visa sig ståndaktig och modig. Jesu Kristi blod hade inte utgjutits för att rädda de rättfärdiga utan de orättfärdiga. Sedan skakade de hand och mannen fördes till sin avrättning.
Markgreven hade sin bostad precis ovanför slottets huvudentré. Han ville se vilka som kom och gick. En dag fick han syn på chefskocken som smusslade iväg en så magnifikt stor karpfisk att stjärtfenan stack ut under hans mantel. ”Hallå där”, ropade hans höghet, ”nästa gång du rånar mig, ta antingen en mindre karp eller en längre kappa.” Medan de lastade ner vin i markgrevens källare, gick två kockar förbi som var på väg till staden. Den ena hade ett par tuppar fastsatta i sitt bälte. När markgreven ropade att de skulle komma och hjälpa till ville de vara snabba och slängde av sig sina kappor. Slyngeln tänkte inte på fåglarna som började picka på hans armar medan han kämpade med repet. Damerna från serveringen kallades ut så de kunde njuta av spektaklet. Som var och en kan förstå var det till stor glädje för alla.
Eftersom det skulle bli riksdag i Worms var jag angelägen om att få träffa min bror. För att spara tid hyrde jag en travare och red på en dag till Speyer för att vända tillbaka till Pforzheim redan nästa morgon. Men resan tillbaka höll på att kosta mig livet. När jag skulle rida iväg från hotellet i Bretten kom en ryttare ut från ett annat värdshus ”Vart ska du?”, frågade han. ”Till Pforzheim”, svarade jag. ”Det är samma väg som jag, då kan vi rida tillsammans.”, svarade han. En mil längre bort tog vi en genväg jag kände till men i dess andra ände hade man satt ner fyra stolpar som blockerade vägen. När jag försökte få min häst att gå mellan stolparna snubblade den till, satte bakbenet på fel ställe och föll ner på sin vänstersida så jag fastnade med sadeln. Min kamrat ropade till mig att ta tag i djurets huvud och hålla det stilla. Sedan hoppade han av sin häst och kopplade loss mig. Med hjälp av sin ridpiska fick han hästen upp på benen igen. Jag själv satt kvar på marken, fortfarande i min sadel och med en sporre som fastnat i bukbandet. Om jag varit ensam och utan gudomlig hjälp skulle jag släpats efter hästen och slitits i stycken. När faran var över sa ryttaren att det var dags att gå skilda vägar. Han var inte längre intresserad av att bege sig till Pforzheim, istället önskade han mig godnatt och ett hopp om Guds och alla hans änglars vård. Jag erbjöd mig att bjuda på en fingerbredd vin vid nästa gästgiveri men han tackade nej och sa att han inte ville bli försenad. Jag är övertygad om att han var en helig ängel som skickats för att rädda mig.
Johannes höll med om att det bästa vore om jag lämnade Pforzheim och koncentrerade mig på Worms. Riksdagen i Worms skulle sannolikt leda till att återupprättandet av rikskammarrätten kom igång, vilket innebar ett bra tillfälle att återvända till Speyer. När jag slutade min tjänst skickade markgreven med mig sex floriner och en hovdräkt.
Plötsligt en dag dök det upp en varblåsa, stor som ett vetekorn, under min högra näsborre. Jag punkterade den ofta och det rann ut mer blod än jag trodde var möjligt. Men den ville inte ge med sig, inte ens kirurgen jag bad om hjälp lyckades skära bort den. Den fortsatte att komma tillbaka och för att förstöra dess rot, som han sa, gnuggade kirurgen den med vad jag antar var aqua fortis, salpetersyra. Det gjorde fruktansvärt ont. Värst var det under resan till Speyer då det var både kallt och blåsigt. Min näsa svullnade enormt.
Den 17 april gjorde jag sällskap med min bror till Hütten som ligger en och en halv mil utanför från Speyer. Där skildes vi åt, bittert gråtande. Vi hade en föraning om att vi aldrig skulle ses igen, eller ens skriva. Följande morgon började Johannes sin resa till Italien.
Hans kejserliga majestät hade blivit fördröjd i Nederländerna på grund av sin gikt, så istället öppnade romarnas kung riksdagen i Worms den 24 mars 1545. Endast ett fåtal av furstarna hade tagit sig dit så när kejsaren väl anlände sköt han fram mötet till nästa år.
Mitt extrema armod i Worms
Prokurator Engelhardts ondskefulla, ogudaktiga och djävulska hustru hade gjort mitt liv i Speyer till ett elände, men i Worms upplevde jag, om möjligt, ett ännu större lidande av hunger, törst och ren nöd. Jag önskar att den här tiden ska bli ihågkommen inte bara av mina barn utan även av alla de som råkar läsa min berättelse. Jag bar alla mina ägodelar på mig, hovdräkten jag fick i Pforzheim, två skjortor, ett svärd med en silverspets på skidan och de sex florinerna som markgreven skickat med mig. Det räckte till en mycket knapp försörjning och det var ont om arbete för skrivare. Kejsarens försening innebar ett stort problem men trots det stannade jag kvar i Worms i tolv veckor. De första fjorton dagarna bodde jag hos en kanik, en bror till Johannes arbetsgivare, men efter ett tag reste han till Mainz. Hertigarna av Pommern hade skickat Maurice Domitz från Ukermünde som sändebud. Han var en nära vän till vår familj och hade gärna lånat mig pengar om jag velat. Han visste att han skulle få tillbaka dem. Representanten från Lübeck var också i Worms tillsammans med Franz von Stiten, min vän från Rostock. Alla dessa hade utan tvekan ställt upp för mig, men att låna pengar hade inneburit nya uppoffringar för mina föräldrar så jag föredrog att härda ut.
Jag var väldigt besvärad av blåsan under min näsa och stundtals gjorde det mycket ont. Men de bra dagarna kunde jag gå promenader med mina landsmän från Mecklenburg, Pommern och Lübeck, eller med de nya vänner jag fått i Worms. Ingen hade en aning om att jag var så fattig. När det var dags för middag gick de andra till värdshuset medan jag köpte bröd för en pfennig och drack vatten från den publika fontänen. Ibland jag tog en soppa på mathuset med en köttbit stor som ett ägg. Ägaren där lät mig övernatta på en träbrits mot en kreutzer. Att sova i en säng hade kostat en halv batz. En batz motsvarade ungefär en pfennig på den tiden så britsen var ett bättre alternativ. Jag hade tillräckligt med egen ohyra och behövde inte dela sovsal med andra. Jag sålde silverspetsen på min svärdsskida, en järnspets fick fungera som ersättare. Även min extra skjorta gjorde jag mig av med, de sex florinerna från markgreven var slut och jag behövde pengar till att köpa torrt bröd. När min enda skjorta blev smutsig tvättade jag den i Rhen och väntade medan den torkade i solen. Allt detta sparade mig mycket pengar, jag hade inga kostnader för tvätt, tvål, strykning eller veckning.
Mina utslitna kläder fransade sig och jag kunde inte längre reparera dem själv. En skräddare i Worms hade velat ha minst en batz men i Speyer var det hälften så dyrt så jag bestämde mig för att ta mig dit. När jag kom till Speyer på kvällen hade de redan stängt stadsportarna och jag var hungrig, törstig och trött. Jag fick lägga mig i vallgraven för att sova och frös mig genom natten. Nästa morgon gick jag till skräddaren och satt hopkurad medan han lagade mina kläder. Därefter skyndade jag mig tillbaka till Worms, jag hade gått tolv mil och sparat en halv batz.
Den ständiga bristen på näring hade gjort mig svag och mitt blod var i dåligt skick. Jag hade förmodligen inte kunnat hålla i en penna även om jag hittat något arbete med att kopiera. Sekreteraren hos biskopen i Strasbourg var en god vän till mig. När min nöd var som störst hade han rekommenderat mig för biskopen som behövde någon som kunde skriva. Men prelaten sa nej eftersom de som kom från Pommern bekände sig till den evangeliska tron. Till sist lyckades min omtänksamme vän skaffa mig en plats hos en förvaltare vid Johanniterorden. Det var en enorm befrielse och mitt hjärta fylldes av glädje istället för förtvivlan. Men senare skulle jag inse farorna med min nya position.
Ett stort överflöd hos en förvaltare vid Johanniterorden
Christopher von Löwenstein hade varit med vid turkarnas intagande av Rhodos. Nu var han förvaltare vid Johanniterorden för Nedre och Övre Tyskland. Den 9 juli 1545 anställde han mig som skrivare och lovade mig en komplett klädedräkt med stövlar så som hans andra tjänare fått. Han fastställde inte storleken på min lön men lät mig förstå att jag inte skulle ha någon anledning att klaga.
Riddarna på Rhodos var sedan 1530 baserade på Malta och hade ett antal egendomar utspridda i Europa. Varje egendom sköttes av en särskilt utsedd befälhavare. Förvaltarens uppgift var att samla in intäkterna från de olika befälhavarnas egendomar. När en befälhavare gick bort tog förvaltaren egendomen i besittning och skickade information om detta tillsammans med ordinarie ränta till stormästaren för orden. Vid den här tiden var stormästaren en frankisk gentleman som hette Don Jean de Homedes. Stormästaren utsåg därefter en ny riddare för den lediga positionen. Uppdraget varade livet ut och normalt tilldelades det någon som utmärkt sig i strid. Det var förvaltarens uppgift att installera den nya befälhavaren på egendomen. Totalt genererade allt detta enorma vinster.
Min herre hade dessutom sju egna egendomar och kunde därför ha åtta hästar i sitt stall som en stor adelsman. Han gav mig pengar för att jag skulle ta en vagn till Oppenheim och sedan fortsätta vattenvägen till Mainz där han själv skulle vara under ett antal dagar. De tre egendomarna i Mainz, Frankfurt och Nieder-Weisel var de som oftast krävde hans personliga närvaro.
Nieder-Weisel är en kejserlig stad i Wetterau, mellan Butzbach och Friedberg. Herr von Löwenstein bodde där större delen av året i ett magnifikt residens med alla tänkbara bekvämligheter. Rymliga bostäder, som hölls i utmärkt skick, hade uppförts kring en vidsträckt gårdsplan med ladugårdar, stall, ridskola, bryggeri och bageri. Det fanns även ett kök med matsal och tjänstebostäder på ovanvåningen. Vid ena ändan av gårdsplanen hade mästaren själv ett rum med en stor klädkammare. Därifrån hade han en fantastisk utsikt över ägorna. En djup vallgrav med en klaffbro löpte runt alltihop. Och jag, som bara velat ha det absolut nödvändiga i Worms, kunde plötsligt vada i överflöd. Den plötsliga förändringen var, som ni förstår, överväldigande.
Även om min herre var kort i rocken hade han vunnit både rykte och välstånd genom sin tapperhet vid belägringen av Rhodos. Han var i mogen ålder men trots det var han i sinnet fortfarande den soldat han varit i sin ungdom. Herr von Löwenstein levde extravagant med dagligt festande, utsökta måltider och massor av dryck, alltid omgiven av ett stort sällskap. Hans inkomster och rikedom gjorde det möjligt att kosta på sig en sån livsstil. Egendomen låg precis vid landsvägen så ryttare och landsknektar stannade ofta till eftersom de visste att de skulle bli frikostigt mottagna. Grannarna kom också gärna på besök. Kort sagt gick dagarna åt till ett ständigt spelande, festande och drickande.
Befälhavaren hade en älskarinna boende hos sig. Han hade noga valt ut henne för hennes skönhet och skämde bort henne med kläder och smycken som bara en man med hans ställning kunde göra. När han själv behövde mer svängrum lät han henne gifta sig med en av hans stallmästare, gav henne ett hem i Butzbach och såg till att hon hade allt hon behövde. Butzbach var bara ett stenkast från Nieder-Weisel så han kunde träffa henne närsomhelst om han så skulle önska. Under min tid bodde han med Marie Koengistein som var dotter till den bortgångne stadsskrivaren i Mainz. Hon var även befälhavarens guddotter, samtidigt som han också var hennes vårdnadshavare, ett önskemål från hennes far. Marie hade de mest älskvärda egenskaper man kan tänka sig, skönhet, utbildning, gott uppförande och vänlighet. Man kan undra varför hon inte lyckades hitta en mer stabil och nykter vårdnadshavare. Hon var omkring arton år när befälhavaren en vacker dag kom till Mainz i en täckt vagn. Han frågade efter den unga flickan och bad henne kliva in i vagnen. Därefter körde han henne till Nieder-Weisel så fort tyglarna höll och gömde henne så väl att hennes bröder och släktingar, under sju eller åtta veckor, inte visste vad som blivit av henne. Till slut lyckades befälhavaren lugna hennes bror genom mängder av gåvor och att skicka honom till stormästaren för orden. När det gällde Marie hade hon allt hon kunde önska sig i fråga om sidenklänningar, guldbroderade muddar och sobelpälsar.
Befälhavaren var välvilligt inställd till mig. Han arrenderade ut alla sina sju egendomar och för varje förnyat arrende fick jag en thaler. Jag hade lika fina kläder som stallmästarna och madame Marie såg till att mina skjortor, näsdukar och nattmössor var i gott skick. Mitt rum låg nära klaffbron, det var trevligt möblerat och fungerade både som sängkammare och arbetsrum. Måltiderna åt jag i befälhavarens matsal tillsammans med hans gäster, Marie, prästen och de tre stallmästarna. Med välsittande kläder, ett svärd med silverspets på skidan och en gyllene ring på lillfingret var jag en galant ung man. Jag var som förvandlad jämfört med min ynkliga gestalt i Worms. Nu var jag i god fysisk form och drog åt mig kvinnornas blickar.
Mina plikter var inte särskilt tunga. De enda befälhavarna som ibland gav oss problem var de i landgrevskapet Hessen. De tyckte inte om min herre och betalade endast motvilligt sina avgifter. Min herre bekymrade sig inte särskilt mycket för religiösa frågor och var varken papist eller lutheran. Han var först och främst ordensriddare. Dessa rättsintriger tvingade herr von Löwenstein att kalla de hessiska befälhavarna inför tribunalerna. Resultatet för min del var att jag ofta behövde resa till Kassel och till kanslihuset i Marburg.
Befälhavaren hade en rik samling betsel, träns, sadlar och sadeldukar. Han hade tre stallmästare anställda men bara en av dem bar titeln formellt. I stallet fanns sju eller åtta unghingstar från Friesland, inköpta på marknaden i Frankfurt. Befälhavaren gav sig ofta ut på hästryggen och jag fick följa med honom tillsammans med stallmästarna. Han uppmanade oss att byta hästar var gång och anförtrodde oss hästar som kostade mellan sextio och sjuttio floriner. Själv red han på en enkel krake som inte var värd mer än en bråkdel. Alla hans hästar hade samma färg. När han tröttnade på färgen sålde han av besättningen till halva priset eller gav bort dem, bara för att bli av med dem. En gång hade han haft en fantastisk häst med jämn fin gång, gråspräcklig, stark och finlemmad, värderad till hundra thaler. Den gav han bort till kurfursten av Mainz som blev mycket förtjust och hade den för eget bruk.
Det bodde en dåre hos befälhavaren som var omkring arton år. Han hade varit rent galen från den dag han föddes. Vid ett tillfälle gick han in till husbonden och berättade att han omfamnat koherdens dotter ute i skjulet. Han sa det rakt på sak och utan minsta skam. ”Efter middagen tänker vi fortsätta på samma plats,” tillade han. ”Akta dig för Sankt Valentines ondska”, sa befälhavaren. ”Ja, herre, vid tolvslaget i ladugården kommer ers nåd att kunna bevittna det själv.” Befälhavaren skyndade sig men kom fram först vid opere operato, när dådet redan utförts. Situationen var ohållbar, befälhavaren skickade bud efter kirurgen i Freiburg och berättade sedan för dåren om sin dom. Han protesterade vilt och befälhavaren fick lova honom ett par röda stövlar som belöning. ”Är det sant, kan ers nåd ta i hand på det löftet?”, sa idioten. Befälhavaren sträckte fram handen varpå dåren skakade den och utropade: ”Kom, mäster Johannes, skynda dig.”
Kirurgen lät honom ligga utsträckt på en bänk medan de andra tjänarna höll fast honom så han inte kunde röra sig. Direkt vid första snittet med rakkniven började han göra motstånd men mäster Johannes fortsatte snabbt och säkert. Patienten låg sedan i nio dagar på rygg på en smal bänk, bunden till händer och fötter, utan att kunna röra sig en tum. Befälhavaren hade gett instruktioner om att han skulle behandlas med största omsorg.
Mäster Johannes ansåg snart att dåren var tillräckligt återhämtad, han ville bli av med honom. Men befälhavaren tyckte han kunde stanna ytterligare en tid i kirurgens rum. Mäster Johannes unga vackra fru var inte nöjd med situationen, dåren kunde spionera på dem dygnet runt och diktade ihop alla möjliga sagor om henne och hennes man. Han var en stor plåga och efter sin operation blev han fet och skallig. När befälhavaren dog skickade landgreve Philippe bud efter honom och han fick komma till Kassel.
Kaplanen var ett utmärkt exempel på en ung livsnjutare. I stället för att predika den rena läran om Luther höll han mässa i egendomens kapell två gånger i veckan. För att komma till kapellet behövde han gå igenom tjänstefolkets matsal samtidigt som det var frukost. Där slog han sig ner, tog tag i en sked och doppade den i soppan. ”Mästare Johannes”, sa vi, ”du vet att det är förbjudet att äta före mässan?” ”Nonsens,” svarade han; ”Frälsaren tar sig igenom bultar och lås, soppan kommer inte att stoppa honom.”
Herr von Löwenstein ägde en gammal apa, det var ett starkt djur med häftigt humör. Apan var oftast fastkedjad och lät bara sin herre, bagaren och jag själv komma nära det. Farligast var den när den visade tänderna, som om den skrattade. När jag satt hos den vågade jag inte resa mig utan att djuret gett mig tillåtelse. Den satt ofta uppflugen på min axel och roade sig med att klia mig i huvudet. Jag fick tålmodigt vänta tills den tröttnade, sedan skakade jag hand med den och kunde gå därifrån. En dag kom en landsknekt på besök till egendomen, en stilig, välbyggd karl, som hoppades få en bit god mat. Han bar ett spjut med sig och apan, som olyckligtvis inte var fastkedjad, hoppade på honom och vred till sig vapnet. Landsknekten kämpade för att få tillbaka spjutet men blev allvarligt biten och sårades svårt. Apan for över vallgraven, klättrade upp till sin herres fönster och smet in i rummet. Befälhavaren förstod direkt att djuret var i raseri och försökte lugna det med vänliga ord. Apan hittade en silverdolk som låg vid fönsterbrädan, plockade upp den och försökte knyta den runt midjan. Befälhavaren drog då försiktigt dolken ur slidan och stötte in den i djuret. Trots att apan kämpade emot och bet honom höll han stadigt fast kniven tills andan gick ur djuret. Man kan inte förneka att en apa blir en fruktansvärd varelse när den växer och åldras.
Vår mästares hökar var vältränade så efter skörden ville han ge sig ut och jaga rapphöns med dem. När hans gråspräckliga häst fördes fram, den som hade så fin gång, kom plötsligt flera främmande ryttare på besök och avbröt förberedelserna. Befälhavaren gav mig sin hök och sa åt mig att ge mig ut utan honom. Men när jag svängde mitt högra ben över sadeln slog fågeln ut med vingarna så hästen blev rädd, ryckte till, och stalldrängen tappade greppet. Jag fastnade i stigbygeln, mer oroad över höken än min egen säkerhet, och föll bakåt medan hästen fortsatte springa. Jag drogs med och fick flera sparkar från hästen. Befälhavaren och hans förskräckta gäster kunde bara maktlöst titta på. Som tur var lossnade min vänstra sko och stannade i stigbygeln medan jag blev liggandes kvar på marken utan allvarligare skador än några svullna lemmar. Den dagen var jag en hårsmån från döden.
Kurfursten av Sachsen och landgreven av Hessen rustade för strid mot hertigen av Brunswick och på deras ägor myllrade det av överstar och kaptener. De hade erbjudit mig en tjänst som sekreterare och allt var förberett men jag ville inte ta jobbet utan befälhavarens samtycke. Han beviljade mig ledighet från min tjänst men lät mig förstå att jag inte kunde förvänta mig att få den tillbaka efter kriget. Eftersom kriget skulle bli kort gav det mig något att fundera på. Vintern var på väg och jag hade verkligen ingen lust att återigen hamna i samma nöd som jag varit i Worms. Jag stannade kvar och mindes följande rader:
”Si qua sede sedes, et erat tibi commoda sedes
Illâ sede sede, nec ab illâ sede recede.”
”Om du satt dig på en stol och det är en bekväm stol för dig,
sitt då kvar i den stolen och lämna den inte.”
Flera grupper av landsknektar inspekterades och det var underhållande att titta på när inspektören undersökte vapnen, männens klädsel, deras gång och fysik. Han lät dem marschera förbi honom, ibland flera gånger, och det syntes hur de försökte dölja sina brister. De som godkändes blåste upp sig, svamlade, pratade högt och skrytsamt om hur dugliga krigare de var. Kriget tog slut den 21 oktober i och med tillfångatagandet av hertig Henrik av Brunswick och hans son, Charles Victor. Hans andra son, Philippe, skyndade sig till Rom för att be påven om hjälp.
När det var höstmarknad flyttade herr von Löwenstein till Frankfurt under sex veckor med hela sitt hushåll. Där stötte jag ännu en gång ihop med min gamle vän, Franz von Stiten, och berättade allt om min nuvarande tjänst. Jag gav honom adressen till hemvisten för riddarna av Johanniterorden och han kom faktiskt och hälsade på mig en tidig morgon innan befälhavaren vaknat. Han hade ett långt samtal med Marie och berättade om mina föräldrar, min tidiga uppväxt och familjeförhållanden. Det gav mig ännu fler fördelar hos flickan. Jag får erkänna att jag redan gett upp mina ambitioner på att vara Joseph den kyske, men sedan dess har jag erkänt min synd för den Allsmäktige och sonat den tillräckligt under min resa till Rom för att förtjäna förlåtelse. Trots de faror och prövningar, som jag är på väg att beskriva, har den gudomliga barmhärtigheten aldrig svikit mig. Den har gett mig skydd och befrielse på ett beundransvärt sätt även om jag inte alltid förtjänat det.
Min herre var sällan ensam, allra minst i Frankfurt. Medan han drack och roade sig med sina gäster satt jag i tystnad på mitt rum och läste De institutis renuntiantium, av Ioannes Cassianus, en bok jag nästan alltid bar med mig. Herr von Löwenstein sa vid flera tillfällen att jag inte skulle förvänta mig att bli doktor i juridik så länge jag var hos honom, men det bekymrade mig inte.
I februari 1546 blev min herre kallad till Speyer där den högst ansvariga för orden i Tyskland bodde. Marie och jag stannade kvar i Mainz. Under tiden kom ett brev från mina föräldrar med nyheten att min bror hade dött i Rom och jag bestämde mig för att resa dit. Jag var helt återställd från mina lidanden i Worms. Jag hade utmärkt hälsa, en välfylld garderob och gott om pengar i börsen. Livet med riddarna av Johanniterorden och deras lösa moral riskerade att leda mig till mer elände än framgång. Pengarna jag tjänade gjorde mig varken glad eller stolt så det var bättre att jag gav mig iväg och bröt med den förkastliga livsstilen. Dessutom behövde jag reda ut omständigheterna kring min brors död. Jag visste att han haft en del pengar med sig och det var otänkbart att han hade spenderat dem på så kort tid. Jag berättade för Marie om mina tankar, men inte alla, och vi skildes åt som goda vänner. Hon skrev brev till befälhavaren, berättade hur mycket pengar hon gett mig inför min avresa och gav möjlighet för honom att utöka summan. Herr von Löwenstein önskade mig all lycka och välgång. Han rådde mig att avstå från all teologisk diskussion i Italien om jag var rädd om livet, särskilt i Rom. Slutligen la han till en dubbeldukat till Maries gåva. Från Speyer tog jag en liten omväg för att träffa mina vänner i Pforzheim. Efter att jag tagit farväl av dem började jag min långa resa, ensam och till fots, under den Allsmäktiges heliga beskydd.
© sastrow.com