Sastrow

KAPITEL 7

---

Från Rom till Stralsund via Viterbo, Florens, Mantua, Trento, Innsbruck, Regensburg och Nürnberg – Diverse äventyr

På morgonen den 6 juli 1546 lämnade jag Rom med min trogne följeslagare Nikolaus. Jag var på mitt tjugosjätte år med guldet insytt i min krage och kedjan dold i mina underkläder. Som bagage hade jag en liten väska med en skjorta och dikterna min bror komponerat i Speyer och Rom. Över axlarna hade jag en slags rem där jag kunde knyta fast min mantel under dagen. Jag hade mitt svärd vid sidan och ett radband dinglande från bältet, likt en soldat som ansluter sig till sitt regemente. Vi hade kommit överens om att jag skulle låtsas vara stum (det var en fråga om liv och död). Därför hade jag Nikolaus vid min sida hela tiden, vart jag än gick. När landsknektarna pratade med mig och inte fick något svar berättade Nikolaus om min påstådda svaghet. ”Vad synd”, sa de, ”och en så stilig karl också. Det gör inget”, fortsatte de, ”han kommer ändå klyva de där banditerna till lutheraner på längden.” ”Det kan ni vara säkra på”, svarade min kamrat och tack vare denna list tog vi oss förbi de utländska soldaterna.

Morgonen efter vi lämnat Rom såg vi hertig Octavius ute på expedition med fem personer i sitt följe. När vi kom till Ronciglione, ungefär tre kilometer från Viterbo, bestämde vi oss för att äta middag och sen gå och lägga oss. Vi ville komma fram till staden tidigt nästa morgon, utvilade och mätta, men inte innan gryningen eftersom vi behövde handla några saker. Vi hade precis satt oss till bords när en orolig skara soldater invaderade värdshuset. Värden sa åt oss att vara tysta, han var själv alldeles skakig. Banditerna började med att kasta ut honom från hans eget värdshus. Skafferiet plundrades och efter att de druckit till hjärtats belåtenhet slog de sönder tunnorna och översvämmade källaren med vin. Det var ett avskyvärt beteende, utan tvekan är de utländska och latinska legosoldaterna värre skurkar än de tyska landsknektarna. Särskilt om man tänker på hur de uppförde sig här, i ett vänligt land, och praktiskt taget i påvens namn. De erbjöd oss ​​att följa med dem till Viterbo. Nikolaus påpekade att natten närmade sig och portarna skulle stängas. ”Det ska nog ordna sig”, sa de. Vi kände oss tvungna att följa dem. När vi kom fram vid midnatt utmanade vakten soldaterna. ”Vem går där?” frågade han. ”Hertig Octavius ​​soldater”, var svaret, och därefter öppnades porten.

Jag rekommenderar mina barn att jämföra mitt äventyr med Simon Grynaeus och reflektera kring det. Han är utförligt beskriven i Philipp Melanchthons, Selneccerus, Camerarius, Manlius och andra lärda personers skrifter. 1529 kom Grynaeus till riksdagen i Speyer för att träffa Melanchthon. Vid den här tiden var han professor i matematik i Heidelberg. I Speyer lyssnade han på Faber och hörde hur han från predikstolen hävde ur sig rena felaktigheter kring transsubstantiation. Han kände Faber sen innan och efteråt började de diskutera utanför kyrkan. Det ledde till att Faber bjöd in Grynaeus till sitt värdshus nästa morgon för att fortsätta diskussionen, men Melanchthon och hans vänner avrådde honom från att gå dit. Nästa dag, vid middagstid, blev Manlius stoppad av en trött gammal man vid ingången till värdshuset. Han frågade om Manlius visste var Grynaeus befann sig. Den gamle mannen hade nämligen hört att några stämningsmän var ute efter att gripa honom. Manlius och de andra lärda männen såg då omedelbart till att Grynaeus fördes ut ur staden. De väntade vid stranden tills de försäkrat sig om att han kommit över Rhen. Tidigare hade de råkat stöta ihop med juristerna bara ett kvarter från värdshuset men som tur var kände de varken igen Grynaeus eller någon annan av dem. Vad den gamle mannen beträffar syntes inga spår, men de var övertygade om att han var en ängel. Själv tänker jag att han var en from Nikodemus som, efter att ha fått nys om Fabers onda planer, gjorde det till sin uppgift att omintetgöra dem utan att riskera sitt eget skinn. Nu tillbaka till mitt eget äventyr.

Viterbo

Det var mitt i natten när vi kom fram till Viterbo. Vi ville inte av misstag stöta på Petrus så för vår egen säkerhet försökte vi undvika att dela logi med legosoldaterna. Problemet var att soldaterna var överallt. Vi vandrade från hus till hus, fulla av oroskänslor, samtidigt som vi bad till Herren som vårt sista hopp. Då dök plötsligt en man upp och började prata med oss, han var runt fyrtio år och hade ett trevligt utseende. Vi hade aldrig sett honom förut och lyckades inte få fram något vettigt svar. Vi var klädda i utländska kläder och alla skulle ha tagit oss för soldater, även i dagsljus. Nåväl, utan några inledande fraser började han prata med oss på vårt eget språk. ”Ni är tyskar”, sa han, ”och i ett främmande land, glöm inte det. Skulle ni bli gripna innebär det strappado eller kanske ännu värre. Ni är på väg till Tyskland.” Hur visste han det, kunde han läsa våra tankar? ”Låt mig visa er rätt väg.” Stumma av förvåning följde vi efter honom ända till stadsportarna. Han bytte några ord med vakten, som svamlande sa till oss: ”För er skull, mina vänner, kommer jag att trotsa mina order som uttryckligen förbjuder mig att öppna portarna före gryningen. Ni kommer inte att hitta någonstans att äta eller sova i närheten av staden. Jag varnar er soldaterna har plundrat och bränt allt men ni kommer inte dö av en natt utan mat och dryck.” Allt detta sa han medan han visade oss ut och omedelbart stängde portarna bakom oss.

Vem var denne man, vår guide och räddare i nöden? Det undrar jag än idag. Vi var djupt tacksamma för denna mirakulösa befrielse, det var en lugnade bekräftelse på den gudomliga närvaron. Utanför staden låg allt i ruiner, förstört av bränder. Vi sov under bar himmel på halm vi hittat i en lada där vetet tröskats ut av oxar och hästar. När vi slog upp våra ögon var det redan ljust och det första vi såg var en galge. Vid middagstid hade vi kommit så långt som till Montefiascone, en vacker stad berömd för sitt muskatvin. Tack vare Gud kunde vi fortsätta vår resa utan fler orosmoln och några legosoldater såg vi inte förrän vi kom till Bologna.

Vi stannade i Montefiascone till kvällen och njöt av stekta fåglar och salta rätter, men det var svårt att äta i den tryckande hettan, även om vi lyckades dricka en hel del. Det berättas en historia om en resenär som brukade be sin tjänare smaka vinet på varje värdshus de stannade till vid. ”Est” (Det är), sa tjänaren om vinet var dåligt, ”Est, Est” om det var hyfsat, ”Est, Est, Est” om det var gott. Och hans herre fortsatte antingen sin resa eller steg av hästen beroende på tjänarens bedömning. När de kom till Montefiascone var det ingen tvekan och tjänaren ropade: ”Est, Est, Est”. Hans herre drack så länge att han drabbades av en inflammation och sedan dog. När släktingarna frågade om orsaken till hans död svarade tjänaren: ”Est, est, est facit quod dominus meus hic jacet” (Det är, det är, det gör att min herre ligger här), och i sin sorg upprepade han: ”O Est, est, est, dominus meus mortuus est” (Åh, det är, det är, det är, min herre som är död).

Den 9 juli kom vi fram till Acquapendente där min bror dog. Jag besökte kyrkan men kunde inte hitta hans gravplats. Att ställa frågor skulle ha varit detsamma som att avslöja oss och tyskar var allmänt hatade.

Siena är en viktig stad med ett berömt universitet, den kallas ofta för Siena Virgo trots att den förlorade sin oskuld för länge sedan. Från ett närliggande berg lägger man märke till två små städer, den ena heter Cent (hundra), den andra Nonagent (nittio). När påven var i Siena erbjöd en munk sig att visa honom Centum nonaginta civitates (etthundranittio städer). När han till slut fick upp hans helighet till toppen visade han honom de två städerna.

Florens

Vackra Florens är Italiens pärla. Vid ingången till varje stad sa de alltid: ”Liga la spada” (Knyt fästet vid slidan). I Florens var vi tvungna att lämna in våra vapen. Om vi ​​bara hade passerat igenom staden skulle en man följt med oss ​​och återlämnat dem vid den andra porten men när vi förklarade att vi skulle stanna till kvällen togs våra svärd ifrån oss. Fästena försågs med en träetikett där vi fick behålla en motsvarande del som kvitto. Dessutom följde en person med oss ​​in i staden och gav oss användbar information. Han visade oss bland annat ett vackert värdshus där vi blev anmärkningsvärt väl behandlade för en rimlig peng. Vi fick även se ett magnifikt palats, en kyrka helt byggd av brokig marmor, inredd med fantastisk skicklighet och konst, ett dussin lejon och lejoninnor, två tigrar och en örn, det är allt jag minns. Det fanns mycket annat att se, men vi kunde bara tänka på Tyskland. När dagens hetta avtog fortsatte vi vår resa, vi fick tillbaka våra vapen mot att vi visade upp våra delar av träetiketten.

Efter att vi korsat berget Scarperia kunde vi konstatera att det fullt ut förtjänar sitt namn. Det är Italiens mest ödesdigra passage för skokläder och fötter. Vi kom till Bologna på morgonen den 13 juli. Bologna är en stor stad som tillhör påven (Bononia grassa, Padua la passa) och har ett berömt universitet. Det kryllade av legosoldater så vi var inte särskilt angelägna om att stanna där.

En bit bort från Bologna startar en kanal grävd av mänsklig hand. Där lät Herren oss möta en invånare från Mantua som just tagit värvning. Vi föreslog att vi tillsammans kunde hyra en båt för att ta oss till Ferrara. ”Vart ska ni?” frågade han. Vi såg ut som soldater så han verkade förvånad och kanske trodde att vi var på väg att fly från högkvarteret. Men vi fann oss snabbt och sa att vår herre var vid konciliet i Trento. ”Åh,” anmärkte han, ”då ska ni ju längre?” Vi sa varken ”ja” eller ”nej”. Han kunde lite latin, liksom jag själv, och därför låtsades jag inte längre vara stum inför honom. Han erkände att han inte hade mycket respekt för påven och katolicismen. ”Hur vågar du,” undrade jag, ”tala på det sättet i Italien och på själva kyrkans territorium? Och varför går du i så fall i strid mot evangelikalerna?” ”Vad spelar det för roll?” svarade han, ”Jag riskerar inte att förlora en kardinalhatt. Jag är soldat och kämpar för dem som betalar mig.” När vi närmade oss Po sade han: ”Ferrara ligger utan tvekan på er närmaste väg till Tyskland, men vad finns av intresse där? Det är bara en stor stad i gammal stil. Det vore bättre om ni kom till Mantua, Vergilius land, en vacker, trevlig och kraftfull stad med ett ståtligt slott. Genom att ta båten får ni en välbehövlig vila, det väger gott upp för en liten omväg. Jag går i land strax före Ferrara och skaffar oss en båtkarl, platsen är berömd för sina feta gäss som man vid den här tiden på året äter rykande heta från spettet. Jag tar med mig en gås tillbaka tillsammans med bröd och vin. Det är snabbt gjort, jag är bara borta en liten stund.”

Mantua

Ferrara var en betydelsefull stad och utan tvekan intressant med sitt berömda universitet och sitt gamla ursprung, men vår soldatväns råd var också lockande. Genom att åka båt uppför Po skulle vi lättare kunna ta oss fram trots värmen. Vår guide kom snart tillbaka och hade med sig allt han lovat. Båtkarlen som han anlitat var klädd i bara skjortärmarna. Vi erbjöd honom ett mått starkt vin som han drack i ett svep. Sen tog han bogserlinan över axeln och bogserade oss hela vägen till Mantua med en övernattning i Ostiglia. Vi kom till Mantua på morgonen den 15 juli och fick vi möjlighet att utforska staden före middagen. Vi hade höga förväntningar men blev inte på något sätt besvikna. Vår älskvärde soldatvän visade oss slottet och de viktigaste byggnaderna. Efter det insisterade han på att ta oss till värdshuset. ”Har ni småpengar som är giltiga överallt?” frågade han. ”Faktum är”, fortsatte han, ”att värdarna har ett system för att lura resenärer. Först vägrar de ta emot dina småpengar så du är tvungen att växla en hel krona, och sen på nästa värdshus vägrar de att acceptera mynten du fått, annat än under dess värde. Ge mig en krona, så ska jag växla till dig pengar som är giltiga ända till Trento.” Han kom tillbaka med fina silvermynt, inte till beloppet av en krona, utan två kronor, och bad oss ​​att acceptera värdet av den andra som en gåva, ”eftersom”, sa han, ”jag anser er vara mycket ärliga och rättframma kamrater.” När vi var utanför murarna gav han oss en detaljerad beskrivning av vilken väg vi skulle ta, rekommenderade oss till alla änglars beskydd och gav oss sin välsignelse. ”Det är värt mer i den Allsmäktiges ögon och mot djävulen än påven Paulus välsignelse i Rom genom hans egna heliga händer.” Detta var verkligen ett lyckligt möte och vi hade all anledning att vara tacksamma mot Herren.

Strax utanför Mantua finns en plats där vägen förgrenar sig i fyra olika riktningar, där stötte vi på två resenärer som rest från Verona. Om vi sagt en pater mer eller mindre med vår gode vän hade vi aldrig stött på dem. Det hade varit synd, för de visade sig vara mina tidigare medresenärer från Kempten till Rom. De hade tagit sig så långt som till Neapel och sen återvänt via Venedig. Nu var de på väg hem via Milano och Frankrike. De ville att jag skulle följa med dem och jag tyckte det lät som en bra idé, men Nikolaus var av en annan åsikt och jag ville inte förarga den kamrat som Gud så fantastiskt sett till att jag träffat.

När jag berättade om Petrus för mina kamrater var de övertygade om att jag utsatt mig för en stor fara genom min oförsiktiga självsäkerhet. Italienare är inte mycket värda. Tyskar som vistats länge i det landet blir tillslut värdelösa även de. Det finns ett beskrivande ordspråk om detta: ”Tedesco Italianato è un diavolo incarnato.” (Tyska italienare är djävulen förkroppsligad). Senare skulle jag lära mig, både skriftligt och muntligt, om oroligheterna mellan Frankrike och Nederländerna, och om de hinder vi skulle stött på om vi valt vägen via Milano. Det gav mig ytterligare en anledning att vara tacksam mot Herren.

Trento

Vi passerade Verona på nära håll och fick en glimt av byggnaderna, det verkade vara en stor stad. I Trento, där båda språken talas, och ännu mer tyska än italienska, slutade jag låtsas att jag var stum. Istället blev det Nikolaus tur att vara stum, vanligt folk förstår inte Lübeck-dialekten förrän man kommer till Braunschweig.

I Italien smyger skorpionerna in överallt, in i rummen, under sängarna och i lakanen. Därför placerar de lite skorpionolja framför fönstren, det vill säga olja som en av dessa reptiler har drunknat i. När man smetar ut den på sticket stoppar oljan giftets effekt. Personligen såg jag inte en enda skorpion under hela min vistelse i Italien.

Den 18 juli kom vi till Botzen, en betydelsefull stad, berömd för sina rika gruvor. Den 19 juli var vi i Brixen som var en trevlig och vackert belägen stad. Dess domkapitel är vida känt och har mycket gott anseende, doktor Gaspard Hoyer var kanik där. Han dog också i denna stad.

Augsburgtrupperna under befäl av Sebastian Schaertlin hade erövrat slottet Ehrenberg. Kung Ferdinand försökte återta det med hjälp av gruvarbetarna från Botzen men utan framgång. Den vilda horden fick återvända hem, upprörda och besvikna. Även om de inte var troende föredrog de trots allt Luther framför påven. Vi hade oturen att stöta på dem mellan Brixen och Sterzing. När de såg vår italienska klädsel och vår soldatliknande utrustning hytte de med sina spjut. ”Döda papisterna, ner med det utländska avskummet”, ropade de. Nikolaus, som var van att agera talesperson, yttrade några ord på sin egen dialekt men då blev svordomarna ännu värre. ”De kommer från Nederländerna, de är inte bättre än italienarna.” ”Bröder”, ropade jag, ”ni misstar er. Vi är trogna tyskar, lutheraner och evangelikaler som ni. Det behövs inget våld.”

Istället började vi prata med varandra. De klagade bittert på kungen och hans anspråk på att föra krig utan ha ett enda öre. ”Sparkar och slag istället för lön”, sa de. ”Men vi är mycket tacksamma, nu går vi tillbaka till våra gruvor där vi i alla fall kan tjäna något.” Vi skildes åt som vänner och jag bad återigen min trogne Nikolaus att i fortsättningen vara tyst och låta mig prata.

Innsbruck

Innsbruck är huvudstad i Tyrolen. Det är en måttligt stor stad med långa gator som till stor del består av stall för några tusen hästar. Här stannar kungarna, de österrikiska ärkehertigarna och deras sällskap ofta till. De nedlåtande kommentarerna från Botzens gruvarbetare gjorde att vi bytte till tyska kläder.

Vägen hem gick via Ulm, Cannstadt, Speyer, Frankfurt, sedan via Hessen och Braunschweig. Det visade sig finnas två vägar från Innsbruck, den ena via Bayern och den andra via Schwaben. Vid stadsportarna träffade vi några andra som var på väg till Tyskland så vi slog följe med dem utan att fundera mer på det. Till vår stora förvåning kom vi inte till Schwaben utan mot Bayern, via Hall och sen mot Regensburg. Vi skulle senare få reda på att kejsarens trupper från Frankrike och Spanien vid den här tiden förberedde sig för att gå in i Schwaben. De påvliga styrkorna var också rustade för strid och anlände till Landshut. Samtidigt var alla de protestantiska styrkorna med kurfursten av Sachsen och landgreven av Hessen i spetsen redo att försvara landet. Genom Herrens vägledning lyckades vi undvika dessa faror.

Vi hade först tänkt ta en flotte från Hall men på den redan överbelamrade farkosten stampade en häst omkring på ett mycket oroande sätt som fick vattnet att sippra upp mellan de lösa trästockarna. Vi föredrog att ta landvägen. Våra kroppar blev tröttare men vi slapp utstå mer vatten än vad som var nödvändigt för att släcka vår törst. En halv liga nedströms stötte vi på flotten igen. De hade gjort sig av med hästen och undrade om vi ville hoppa på. Vi föredrog att fortsätta vår vandring på fast mark.

När vi kom fram till det vackra klostret Ebersberg blev vi nyfikna på hur det kunde vara att leva som tiggarmunk. Vi bjöds in till abboten och vände oss ödmjukt och ångerfullt till kanslern. ”Vi har kommit hela vägen från Rom, våra resurser är uttömda”, sa vi. Kanslern lovade att göra vad han kunde men började istället fråga om den italienska armén. ”Vi såg den i Bologna”, svarade vi, ”den inspekterades. Ni kommer nog att få se den mycket snart.” Detta vände upp och ner på hela den helgonlika bostaden. Munkarna trängdes runt abboten och började springa hit och dit som om de tappat förståndet. För ett kloster som detta, som låg ute på landet, var romerska legosoldater eller schmalkaldensoldater praktiskt taget samma sak.

Eftersom våra enkla personer glömdes bort i all denna förvirring, sa jag till Nikolaus: ”Nu går vi till värdshuset och visar dessa ’män i kåpor’ att vi klarar oss utan deras soppa. Det hade annars varit lätt att ordna men vi är nog alltför oerfarna.” På värdshuset beställde vi de bästa rätterna och sköljde ner dem med generösa mängder vin. Vår glada måltid måste ha hörts ända till klostret. När vi betalat vår räkning fortsatte vi vår resa.

Regensburg

Vi stannade fyra dagar i den stora och vackra staden Regensburg. Kung Ferdinand, hans hustru, döttrar och hovdamerna i sina praktfulla klänningar, var alla inkvarterade vid stora torget. Husen var elegant dekorerade och vi såg vagnen som hertigen av Mantua skickat till sin fästmö. Den var helt vit och perfekt konstruerad i minsta detalj. Allt järn var ersatt av silver, även den minsta spik. Fyrspannet bestod av praktfulla vita ston utan minsta fläck, selarna var av silver och även deras bakdelar var prydda med tre ringar av ädelmetallen. Kusken var klädd i vitt siden med stövlar och piska i samma färg. Med sina silversporrar körde han långsamt runt torget, tre gånger.

Både kejsaren och kungen var fullt engagerade i konflikten. De var ständigt på sin vakt både på hemmaplan och vid fronten. Den böhmiska armén hade slagit läger bortom floden Donau medan tyskarna kontrollerade brofästet nära staden. Vi varnades för att ges oss ut bland böhmerna. Nästan varje dag uppstod konflikter mellan dessa galningar och de tyska soldaterna, oftast med allvarliga eller dödliga skador som resultat. Samtidigt var protestantiska trupper i rörelse vilket gjorde det svårt att passera deras linjer. Vi kunde dock inte stanna kvar i Regensburg. Så vi tog mod till oss och gav oss iväg. Skulle vi bli gripna var vår plan att inte tappa huvudet utan istället be om att bli förda till den överordnade officeren. Vi hade ingenting att dölja och behövde inte oroa oss för ett eventuellt förhör. Vad var faran med att berätta var vi kom ifrån och vart vi var på väg? Vårt öde låg dessutom i vår Herres händer, han som i Italien gett oss sina änglars beskydd. Vi fortsatte vidare till Nürnberg. Vädret var fint, vägarna bra och värdshusen välförsedda.

Nürnberg

Nürnberg är oculus Germaniae (tyska ögat). ”Tyskland”, enligt italienarna, ”har bara ett öga, och det är Nürnberg.” Nürnberg är centrum för hantverkare och småhandlare medan Augsburg är för de större köpmännen. Tre dagar stannade vi i denna intressanta stad och studerade bland annat civila och kyrkliga institutioner. Det var på alla sätt väl spenderad tid. Vi passade på att komplettera vår tyska klädsel och köpte jackor med kort midja. Jag tyckte det var onödigt att fortsätta gömma guldet och juvelerna i mina kläder, trots att vi hade åttio kvar mil till vårt hemland kändes det som om vi redan var där.

Adelsmannen Plauen bodde på vårt gästgiveri. Han var en erfaren soldat från Böhmen med hög social status. En lugn, försiktig och klok person som var mycket omtyckt av kurfurstarna och prinsarna. Alla dignitärer i Frankrike, Tyskland och Italien kände väl till honom. Hans historia kan visa sig intressant för mina barn. Herr Plauen hade inga egna barn och för att förhindra att hans förläningar gick till överherren övertalade han sin hustru att låtsas vara gravid. Samtidigt kom han överens med en herde i grannskapet, en stark och robust karl, vars hustru verkligen var i detta tillstånd. Herden och hans fru fick en pojke som de i hemlighet bar till slottet. Pojken togs emot med stor glädje, det ordnades ett magnifikt dop och han fick högt uppsatta faddrar. Men sju år senare lyckades Plauens hustru bli gravid på riktigt och födde en son. De båda barnen uppfostrades som bröder. När den äldsta blev myndig besökte han de olika hoven och fick ett hjärtligt välkomnande överallt. Efter att fadern dött ville den äldre inte bo kvar hemma och överlät egendomen till den yngre brodern i utbyte mot ett årligt traktamente. Modern blev därefter sjuk och innan hon dog avslöjade hon hela hemligheten för sin egen son. Den äldre sonen får då sitt traktamente indraget och när han hävdar sin arvsrätt får han svaret att han bara är son till en herde. Ärendet hänvisas till överherren, kung Ferdinand, eftersom adelssläkten Plauen hade titlar som borgargreve av Meissen och förste kansler i kungariket Böhmen. För att bevisa sitt släktskap visade sonen upp alla brev där hans far introducerat honom till kejsaren och furstarna som sin rättmätige arvinge. Flera viktiga personer, de flesta var evangelikaler, intresserade sig för hans fall och sörjde till stor del för hans underhåll. De viktigaste utländska och tyska universiteten menade alla på att han bevisat sin tillhörighet. Kung Ferdinand lutade dock åt motsatt håll, utan tvekan ratione papisticae religionis (på grund av den katolska religionen).

Det gjorde omständigheterna svåra så den äldste sonen ansåg det bäst att inte ta värvning i kriget mellan kejsaren och schmalkaldenförbundet. Han ville varken vara otrogen mot sin herre eller mot sitt samvete. Men den katastrof han fruktade drabbade honom ändå. Omkring sex månader efter krigets slut, när han förmodligen kände sig ganska nöjd med sig själv för sin skickliga avhållsamhet, blev han tillfångatagen på kung Ferdinands order. Han skeppades iväg på en flotte och fördes till Ungern. Efter det har ingen hört ifrån honom.

Den 11 augusti nådde vi Nordhausen i Harzbergen. Vi kom fram precis när de skulle stänga stadsportarna, men tillräckligt tidigt för att lägga märke till de tio lik som var bundna vid lika många stolpar. Vakten, som hade förstärkts, ville helst lämna oss utanför. Han pekade på de män som hade avrättats. ”Om de hamnat på stolparna är det för att de förtjänade det”, svarade vi. ”Vårt fall är annorlunda.” När vi kom in i staden kunde vi inte få någonstans att sova. Jag frågade efter borgmästarens bostad och vi gick dit för att besöka honom.

Efter de få sedvanliga frågorna om våra namn, vår födelseort och vart vi var på väg, frågade borgmästaren oss om hur fientligheterna startat. Vi berättade vad vi visste och beskrev därefter den konstiga situation vi hamnat i. ”Aldrig tidigare under denna smärtsamma resa, inte ens i Italien, har vi mött ett så omänskligt beteende”, sa vi. ”Vi är inte ute efter välgörenhet och är villiga att betala för oss, så det finns ingen anledning att klaga. Vi ber er därför hänvisa oss till en respektabel plats att sova.”

Även om vi var smutsiga och slitna insåg borgmästaren att vi var oförargliga. Han var en förnuftig man och förklarade ursäktande: ”Våra medborgare”, sa han, ”är fortfarande mycket oroliga. Vi vet nämligen med säkerhet att en stor trupp, stödd av helvetets förbundsmedlem som regerar i Rom, genomsöker det saxiska landskapet. De förgiftar brunnar och betesmarker och sätter eld på allt annat. Beviset för det finns i de tio avrättade män som ni måste ha lagt märke till vid er ankomst. Deras brott råder det inget tvivel om.” ”Jag håller med”, svarade jag, ”men om vårt samvete förebrådde oss de minsta, tror ni väl inte att vi skulle haft modet att presentera oss inför stadens förste magistrat?”

Borgmästaren bad en av sina tjänare ta med oss till en privatperson och skickade med sina rekommendationer. Det råkade vara en slaktare med ett lager av fantastiskt läckert kött. På härden puttrade en stor gryta med nötkött för att kunna säljas varmt nästa morgon. Vi frågade om vi kunde få lite av det och om det fanns någon sprit han kunde erbjuda oss. ”Jag har lite utmärkt Nordhausen-öl”, sa han. Vi var dock vana vid vin. ”Kan ni inte ge oss lite vin? Det är vad vi vill ha till vårt kött.” ”Om ni vill betala för det. Det kostar så mycket per mått.” ”Här är pengarna.” ”Vill ni ha fisk?” ”Ja, låt oss ha en riktigt trevlig kväll efter denna tuffa dag. Kom, slå er ner ​​och håll oss sällskap.” Han tittade förundrat mot oss, utan att veta vad han skulle tänka, men trots sin tveksamma blick var han gott sällskap.

När vi stillat vår hunger och törst frågade slaktaren om vi skulle gå och lägga oss eller sitta kvar. ”Hämta lite ren halm, så räcker det för oss. Då slipper vi besväret med att klä på oss i morgon bitti”, svarade vi. Förutom halmen fick vi kuddar, riktigt fina sängar och snövita lakan. Vi önskade honom god natt och menade på att vi var födda till att förstå varandra. När vi vaknade nästa morgon upptäckte vi att dörren var reglad så vi fick vänta på vår värd. Vi gjorde upp räkningen och tjänaren som ordnat våra sovplatser fick dricks.

När vi kom till Lüneburg stannade vi i en och en halv dag. Vi kom dit vi den 15 augusti och med tanke på att vi snart skulle träffa våra nära och kära var vi noga med att snygga till våra kläder. Efter det passerade vi staden Mölln, där Eulenspiegel ligger begravd. När vi började närma oss Lübeck kom ett bud ikapp oss. Han berättade att min morbror Andreas Schwarz bodde i Mölln med sin fru och barn och bad mig vända tillbaka. Jag tillbringade en hel dag med min morbror och vi pratade länge och väl om allt som låg oss varmt om hjärtat. Efter det såg han till att jag fick en häst och en följeslagare för att eskortera mig till Lübeck.

Vid stadsporten ville jag göra en kort vändning och kanske kände jag fortfarande av effekten av vinet. Min häst vek sig och för ett ögonblick låg både ryttaren och djuret orörliga på marken. De trodde att jag hade brutit vänster lårben men jag reste mig upp välbehållen.

I Lübeck återbetalade min trogna reskamrat lojalt sin skuld. Jag tog en vagn sista biten till Stralsund. Jag hade rest i åtta veckor, varav arton dagar med vila på olika platser. Avståndet från Rom till Stralsund var 250 tyska mil och följaktligen fem gånger så många utländska mil. Till slut kunde jag höra ”välkommen” från min far, mor, bror och mina fem systrar, som alla var vid utmärkt hälsa. Jag överlämnade doktor Hoyers brev och min brors saker som jag fått av kardinal Sankt Flore enligt inventarieförteckningen. Mina föräldrar gav mig två av ringarna. Eftersom jag var lika öm som en staplande häst gjorde min mor i ordning ett bad åt mig två gånger i veckan. Hon gnuggade själv mina ben med tvål och snart återfick de sin vanliga smidighet.