Sastrow

Del 1 – Kapitel 4

---

Under de tolv månader jag gick i skolan i Greifswald bodde jag hos morfar i mammas föräldrahem. Mina föräldrar upptäckte snart att jag hellre följde med honom på hans stadspromenader än satt hemma med böckerna så 1538 fick jag flytta hem.

En händelse som tydligt visar den högsta maktens förfall var när hertig Filip kom på besök 1539. Han var på resa till Rügen med sin hustru och på vägen besökte de Stralsund för första gången. Borgmästare Christopher Lorbeer, som ansåg sig vara vältalighetens inkarnation, höll då följande tal till honom: ”Filip, av Guds nåd, hertig av Stettin, Pommern, greve av Venderna och furste av Gutzkow. Stralsunds råd är verkligen mycket glad att se er. Var hälsad.” De följande dagarna skavde det undermåliga talet i mina öron. När vaktmästaren Michael Kussow dagarna efter höll upp dörren åt mig sa han alltid retfullt ”Och verkligen Filip, av Guds nåd …”

Doktor Martin Luther skriver till min far

Min bror Johannes hade blivit promoverad till magister i Wittenberg. Han var den första av tretton studenter som tog examen. När han kom hem hade han med sig ett brev till min far från doktor Martin Luther. Som en följd av målet mot Bruser-Leveling hade far i många år hållit sig borta från nattvarden. I brevet kunde man läsa:

”Till den ärade skråmästaren Nicholas Sastrow, min gode vän. Nåd och frid vare med dig. Din käre son, magister Johannes, har uttryckt sin sorg över att du i många år hållit dig borta från nattvardsbordet. Med en sådan frånvaro riskerar du att bli en dålig förebild och din son har därför bett mig hjälpa dig hitta tillbaka till den rätta vägen. Det är således din sons omsorg som föranlett mig att skriva dessa rader.

Vi äger inte vår egen tid, inte ens en timme av våra liv är vår egen. Jag ber dig därför som kristen och broder att ändra ditt beslut. Tänk på Jesus som led så mycket mer och ändå förlät de som dödade honom. I din sista stund kommer även du vara tvungen att förlåta, precis som en rövare bunden vid galgen måste göra. Du får vänta på domstolens beslut, men kom ihåg att inget hindrar dig från att förlåta dem som gjort dig orätt och delta i den heliga nattvarden. Vore det på annat sätt skulle jag själv och våra furstar behöva avstå nattvarden tills våra meningsskiljaktigheter med papisterna var lösta. Du anser dig ha blivit orättvist behandlad och har vänt dig till domstolarna. Nu är avgörandet upp till dem, ingenting kan vara enklare. Jag ger dig detta råd med all välmening och på uppmaning av din son. Må Gud vaka över dig, Amen. Onsdagen efter Misericordias Domini. 1540. Martinus Luther.”

Jag utgår från att mina ättlingar kommer bevara brevet och låta det gå vidare till sina efterkommande. Denne helige man som hela världen är skyldig sin tacksamhet och tillgivenhet. Utöver detta brev hade min bror med sig en volym av sina egna dikter som bevis på klok användning av det faderliga bidraget. Mina föräldrar hade inte tillräckliga resurser för att min bror skulle kunna fortsätta studera på annan ort så istället tillbringade han nästan fyra år hemma med heltidsstudier. Han gav ut flera böcker. Progymnasmata quaedam gavs ut av Lübecks tryckeri 1538. Elegia de officio principis tillägnades hertig Magnus av Mecklenburg och gavs ut i Rostock 1542. Samma år gav han ut ytterligare två böcker i Lübeck, Querela de Ecclesia samt Epicidion Martyris Christi Doctoris Ruberti Barns. Den sista orsakade en hel del problem, både för honom själv och hans tryckare.

Mina studier i Rostock och Greifswald

På min brors inrådan skickade mina föräldrar mig till Rostock för att studera hos Arnoldus Burenius och Henricus Lingensis. Min bror var nära bekant med Lingensis och hade berättat att jag redan gått igenom initieringsceremonin. Men studenterna fick reda på att jag kort därefter hade återvänt till skolan i Stralsund. Det ledde till att det blev väldigt stökigt så fort jag gick in i lärosalen. Vid ett tillfälle drog en av studenterna i min mantel, jag reagerade instinktivt och kastade ett stort bläckhorn mot honom. Bläcket genomdränkte hans långa grå mantel med svarta spännen, ett moderiktigt plagg på den tiden. Det skulle straffa sig hårt när jag tillslut gick med på att gå igenom ceremonin en andra gång. Då regnade slagen över mig och studenten som fått bläcket på sig tryckte sin rakkniv av trä hårt mot min överläpp. Såret tog lång tid att läka. Det slöt sig men så fort jag åt blev det inflammerat igen, särskilt när jag åt saltade saker.

Vår grupp var den mest talrika och bestod av trettio studenter. De två lärarna hade gemensamt hand om våra stipendier och andra medel. Vi åt våra måltider hos Jacob Broecker och betalade sexton floriner per år för frukost och två mål mat om dagen. Under sommaren fick vi även lite surmjölk och andra förfriskningar på eftermiddagarna.

Efter två år klagade mina föräldrar över kostnaderna för min vistelse i Rostock och dessutom var de missnöjda med mitt starka intresse för teologi. I själva verket kände jag mig varken tillräckligt gammal eller tillräckligt studievan för att kunna välja mellan de olika fakulteterna. Men jag ville inte ge upp mina studier så jag förklarade min svåra situation för mina handledare. De beslöt då genast att avstå från sina arvoden och övertalade även vår värd Broecker att ge mig mat för endast åtta floriner per år.

Om sanningen ska fram fick jag jobba för mitt uppehälle. Jag var tvungen att först duka bordet, delta i måltiderna och sedan duka av. Därtill skulle jag ta hand om den unge Broecker, som var ungefär i min storlek, och som senare skulle hamna i Ribbenitz. Jag fick klä av och på honom, rengöra hans skor och ordna hans böcker. Det fanns också vissa tjänster som skulle utföras åt magister H. Lingensis. Jag var tvungen att borsta hans skoläder, bädda hans säng och hålla hans rum uppvärmt. På vintern bar jag hans lykta och följde med honom till kyrkan och andra platser. I början kändes det svårt för mig att inte själv bli uppassad längre eller sitta ner och äta med mina studiekamrater, men det var inget jag kunde göra någonting åt.

Vi var i goda händer. Arnoldus Burenius högläste två gånger ur Ciceros verk Om plikterna, som han tolkade på ett genomgående konstnärligt sätt. Efter det gick vi igenom en stor mängd av Ciceros orationer, bland annat: Pro Milone, Pro rege Deiotaro, Pro Marco Marcello, Pro Roscio Amerino, Pro domo sua, De haruspicum responsis, Epistulae familiares, det långa vackra brevet Ad Quintum fratrem och Rhetorica ad Herennium. Hans kollega berättade om dramatikern Terentius, gick igenom verket Sphaera av astronomen Johannes de Sacrobosco och Computus ecclesiasticus av Cyriacus Spangenberg. Han gick även in på Philipp Melanchthons Libellus de Anima och avslutade med några användbara debattövningar i praktisk retorik och argumentationsteknik, exercitia styli et disputationum.

Mina rumskamrater hette Franz von Stetten och Johannes Vegesack. Johannes var brorson till biskopen av Dorpat och hade personal och tjänare som om han vore en förnäm herre snarare än en ung man. Han utövade alla slags sporter med svärd och jag har hört att han efter biskopens död blev lärare i Livland. Min privatlärare, Danquart, stöttade honom i att lära sig grammatikregler, praecepta grammaticae. Han gav honom olika teman att hantera på tyska och rättade hans övningar.

Pengarna vi fick av våra föräldrar lämnade vi till vår handledare Lingensis som portionerade ut dem till oss efter behov. Vi var tvungna att föra noggranna anteckningar om alla utgifter, stora som små. Mina lärare var väldigt engagerade i mig, kanske för att de kände min bror eller så var det på grund av min outtröttliga nyfikenhet. Jag, å andra sidan, tjänade dem nitiskt och troget och ställde alltid upp när de bad om hjälp. Men det ledde till tvära blickar från mina studiekamrater och gjorde det till slut lämpligt för mig att byta studieort. Min bror föreslog Greifswald.

År 1540 kom hertig Filip till Greifswald för en hyllningsceremoni. De som var landsförvisade gick i följet med honom, några höll i svansen, andra i selen på hans häst. Min far blev speciellt inbjuden att hålla i stigbygeln. Hertigen bodde hos Hannemann och hans hustru hos Stoïentinerna. Fru Stoïentin, hennes dotter, barnbarn och alla släktingar hyllade furstinnan. De framförde att de önskade att dekretet om min fars utvisning skulle få vara kvar. Hertiginnan skickade två av sina tjänstemän med fru Stoïentins begäran till sin höga make. Men hertigen var inte intresserad av att behålla dekretet och portarna till Greifswald öppnades åter för min far.

Jag lämnade Rostock 1541 men min vistelse hemma blev mycket kort. I stället tog jag mina böcker och flyttade till Greifswald. Där hyrde jag ett rum med Joachim Loewenhagen. Han skulle senare bli kyrkoherde i Sankt Nikolai i Stralsund. Magister Anthony Walter, som kort därefter blev rektor för Pedagogium i Stettin, undervisade mig i Dialectica Caesarii. Magister Kismann förklarade och tolkade Ovidius dikter i Fasti.

Juldagen 1541 ankrade ett fartyg från Colberg i Stralsund. Fartyget var på väg till Falsterbo lastat med tunnor. De lokala tunnbindarna blev mycket upprörda och krävde att handeln med dessa tunnor skulle stoppas. Lasten skulle inte få säljas, inte ens i Stralsund. Rådet lovade att vidta åtgärder mot den som köpte varorna men tunnbindarna fortsatte hetsa upp stämningen. De vägrade att själva köpa tunnorna och slog hårdnackat ner alla som försökte tala förnuft med dem. En borgare skadades så svårt att han senare dog. Konflikten eskalerade och slutade med att tunnbindarna förstörde alla skeppets tunnor. Fem personer ur skrået greps och fängslades. Deras ålderman, Johannes Vogt, lyckades fly till Garpenhagen men fördes tillbaka till Stralsund där även han sattes bakom lås och bom. De gripna var bara en hårsmån från att hamna under bödelns svärd. Hela skrået kallades till rådhuset där fångarna fördes fram med järnkragar runt halsen och med händer och fötter i bojor. Skrået bötfälldes att betala fyra mark per person, dess privilegier drogs in och det ålades att på egen bekostnad återuppbygga upp en del av stadsmuren.

Jag har redan nämnt att min bror, magister Johannes, publicerade sina dikter i Lübeck och Rostock. När han var på väg tillbaka från Rostock till Stralsund reste han med postdiligensen i sällskap med Heinrich Sonnenberg och en kvinna. Vid deras sida red Johannes Lagebusch och en stilig ung man som hette Hermann Lepper. Lepper hade varit på myntverket i Gadebusch för att växla 100 gamla floriner mot nya mynt och alla dessa pengar låg i vagnen. Ett gäng tjuvar, eller snarare stråtrövare, hade på omvägar hört talas om detta. Straffen var milda för den här typen av brott och därför fanns dessa rövare över hela Mecklenburg. Även namnen på de ädlaste släkterna fanns bland dem vilket gav substans åt poeten som skrev:

Nobilis et nebulo parvo discrimine distant,
Sic nebulo magnus nobilis esse potest.

Det är liten skillnad mellan en adelsman och en skurk,
en stor skurk kan mycket väl vara en adelsman.

Dessa rader gäller naturligtvis inte alla som tillhör adeln, där de allra flesta i själva verket är hedervärda personer. Men för att återgå till min historia.

När sällskapet hade nått en bit utanför byn Willershagen klev de ur vagnen. Det här var farliga omgivningar så planen var att fortsätta till fots med skjutvapnen redo. De två ryttarna red i förväg men redan efter en kort bit kom några rövare fram och inledde ett samtal. Plötsligt ryckte en av dem till sig den laddade pistol som Lagebusch hade vid sin sadelbåge (det var ännu inte modernt att bära två pistoler). Lepper insåg faran och började gallopera tillbaka mot vagnen, men rövaren avfyrade pistolen och dödade honom på plats och ställe. Lagebusch sporrade då sin häst och hann precis tillbaka för att varna Sonnenberg som gömt sig i ett snår. Min bror hade beväpnat sig med en stav och stod med ryggen mot vagnen för att förhindra en attack bakifrån. Han bjöd på kraftigt motstånd och lyckades såra en av angriparna i låret. Angriparens häst for iväg med sin ryttare men han föll av en bit bort. En annan skurk, som kämpade ursinnigt, skar bort en bit av min brors skalle. Biten var stor som ett mynt, benfragmentet som satt fast i huden var lika stort som en dukat. När min bror samtidigt fick ett djupt skärsår i halsen förlorade han medvetandet och banditerna trodde han var död. De plundrade vagnen och fångade in sin sårade kamrats häst. När de såg att kamraten inte kunde transporteras lät de honom ligga och slog läger med sitt byte. De brydde sig inte det minsta om sällskapet som rest med vagnen. Efter en liten stund kom Sonnenberg fram från sitt gömställe och drog tillsammans med kusken in min bror i vagnen. Kvinnan förband hans huvud och lät det vila i sitt knä. Leppers kropp placerades mellan benen på den sårade unge mannen och på det sättet nådde de Ribbenitz. Där förslöt kirurgen såret på min brors hals med hjälp av några stift.

Rådet i Rostock skickade omedelbart ett antal tjänstemän till platsen. Den skadade stråtrövaren forslades till staden och fängslades men dog nästan omedelbart utan att ha namngett sina medbrottslingar. Det var egentligen inga större svårigheter att få reda på vilka de var men deras vänner lyckades tysta ner hela affären och myndigheterna agerade mycket svagt. Den döda rånaren dömdes ändå och halshöggs. Hans huvud sattes upp på en påle som stod kvar under många år.

Lagebusch förde nyheten till Stralsund och rådet erbjöd genast min far en täckt vagn med fyra hästar. Vi reste redan samma natt, tog med oss några madrasser och nådde Ribbenitz nästa morgon efter gryningen. Min bror var väldigt svag. Medan hästarna vilade ut i stallet, och efter att hovet upprättat en utförlig rapport, gav vi Lepper en hedervärd och kristen begravning. Vi började vår hemfärd vid skymningen, färdades långsamt hela natten och kom till Stralsund vid middagstid. Mäster Joachim Gelhaar tog hand om min bror men trots hans skicklighet hade han problem med såret i halsen. Ena dagen kunde det se bra ut för att nästa dag bli sämre igen. Till slut upptäckte de att kirurgen i Ribbenitz hade förslutit såret snett. Kanterna gick inte ihop och den ena sidan hade plattats till med hjälp av ett stort kopparstift där huvudet försvunnit. Mäster Joachim åtgärdade ofoget men det var mycket smärtsamt för patienten. Min bror återfick hälsan och blev genast bättre.

Efter att ha läst min brors bok, Epicedion Ruberti Barns, skickade kungen av England sändebud till Lübeck med hot om repressalier. Boken hade tryckts av Johannes Balhorns pressar och även om författaren inte hade någon koppling till staden bad rådet om ursäkt för hans räkning. Det rörde sig om en ung författare utan några onda avsikter som helt enkelt hade skickat ett specimen doctrinae, ett referensexemplar, som gåva. För att lugna kungen förvisades Johannes Balhorn och tvingades lämna staden vid soluppgången. Några månader senare kunde han komma tillbaka.

Något om mitt hårda liv i Speyer

Den kostsamma Bruser-processen gjorde att mina föräldrar inte kunde skicka oss för studier på annan ort. Istället köpte de varsin häst åt mig och min bror och skickade oss till Speyer för att se hur processen fortskred och för att vi skulle göra vårt bästa för att skynda på den. Vi reste från Stralsund den 14 juni 1542. Våra föräldrar följde med oss ​till Greifswald där vi stannade en dag för att ta farväl av vår mormor och resten av familjen. Jag var på gott humör men Johannes var lågmäld och dyster. ”Kära son”, sa vår mor, ”varför denna sorg? Titta på Bartholomäi, hur glad han är.” ”Min bror”, svarade Johannes, ”har inga bekymmer som tynger honom, han har inte en tanke på framtiden.”

Vi red mot Stettin, därefter till Berlin och Wittenberg. Vi red för allt vad tygen höll, som folk brukar säga. I Wittenberg, nära kyrkogården, stötte Johannes på doktor Martin Luther utanför bokhandeln. Doktor Luther skakade hand med mig. Philipp Melanchthon och andra lärda personer gav oss introduktionsbrev till prokuratorer och advokater i Speyer som kunde vara behjälpliga med fallet.

Halvvägs mellan Erfurt och Gotha ligger ett stort värdshus där vi stannade till under en halv dag. Vi behövde vila våra hästar och laga våra kläder. Eftersom vi skulle upp tidigt betalade vi vår räkning innan vi gick och la oss. Nästa morgon när vi nådde Gotha upptäckte min bror att han saknade sin börs, han hade glömt den under kudden. Det var en stor olycka, för vi hade väldigt begränsat med tillgångar, och med tanke på hur värdshuset sett ut var det inte troligt att vi skulle få tillbaka våra pengar. Direkt efter att min häst fått foder galopperade jag tillbaka samma väg. När jag kom fram till värdshuset band jag hästen och sprang på ett ögonblick upp till rummet med betjänten i hälarna. Vi slängde oss båda på börsen. Jag hade turen att lägga händerna på den först men tyckte ändå betjänten hade rätt till en liten belöning. Om flickan eller den unge mannen hade upptäckt den tidigare skulle vi aldrig fått tillbaka våra pengar.

Trots att det började skymma satte jag mig i sadeln igen. Det hade varit oklokt att tillbringa en natt ensam på ett sådant ställe. En halv mil längre bort fanns en trevlig by och när mörkret föll bestämde jag mig för att stanna där. Värdshuset var fullt av bönder. Det råkade vara söndag och jag hörde dessa värdiga människor, som sett mig rida förbi som besatt två timmar tidigare, säga till varandra: ”Ja, vi hade ju trots allt fel, det är hans höghets budbärare.” Värden bad sin tjänare att ta hand om min häst, det var inte tal om att jag skulle göra det själv. Han insisterade på att jag omedelbart skulle sätta mig till bords. De bjöd på kokt och stekt kött och hällde upp ett utmärkt vin. Bönderna var både artiga och nyfikna. När jag bad om att få min räkning för att gå och lägga mig ville värden inte höra talas om något sådant. Han svor dessutom vid alla sina husgudar att inte släppa iväg mig nästa morgon utan att jag först fått en rejäl skål soppa. Även om jag så stannat en vecka skulle han inte tagit emot en pfennig. Han ville göra allt han kunde för att återgälda den tacksamhet han kände mot sin nådige furste. Jag fick en väldigt vit och mjuk säng där jag sov länge och gott.

Medan jag njöt av all denna gästvänlighet var min bror helt ovetande om min situation. Han ångrade att han skickat iväg mig för att leta efter börsen, jag kände ju inte till trakten och värdshuset vi bott på var under all kritik. Dessutom hade jag inte kommit tillbaka i rimlig tid, fastän det var bestämt att stadsportarna skulle öppnas för mig. Man kan lätt föreställa sig hans ängslan. Han skickade därför iväg en ryttare med en beskrivning av både mig och min häst för att ta reda på vad som hänt. Sändebudet kom till värdshuset i samma ögonblick som jag skulle ge mig iväg. Han kände genast igen mig och berättade om min brors oro.

Vi kom till slut fram till Speyer och tog in på värdshuset Bersån. När våra hästar var tillräckligt utvilade sålde min bror dem till ägaren av ett annat värdshus, som hette Kronan. Vi hade inte råd att bo kvar på värdshuset så vi hyrde i stället ett litet rum med bara en säng där vi bodde under drygt fem veckor. Våra måltider bestod av endast tre eller fyra bitar bröd som vi åt vid stadsmuren och efter det gick vi till tavernan och drack ett halvt mått vin. Tiden då Bartholomäi Sastrow dansade och festade i de stora vinkällarna som König Arthur och Rådhuskällaren var förbi.

Philipp Melanchthon hade rekommenderat att vi skulle vända oss till hans halvbror, doktor Johannes Hochel, prokurator, och till doktor Jacob Schenck, advokat vid den kejserliga kammaren. Tack vare den senare hittade Johannes ett boende med kost och logi hos kapitlets kyrkoherde. Maten han fick var enastående, mensa splendida et delicata. Kyrkoherden var en säregen person som bodde i Speyers vackraste herrgård där även kejsaren brukade bo när han var på besök. Denne prost hade ofta huset fullt av gäster men levde själv på hönsbuljong och medicinalväxter som han fått ordinerat av sin läkare. Han tyckte om att lyssna på sina gästers diskussioner där några ställde sig på Luthers sida och andra på påvens. Ibland kunde han i slutet av en debatt lägga till några ord där han erkände att han aldrig läst Paulus texter men att att han läst i Terentius komedi Phormio om hur man tar emot mutor och förvränger lagar, bonorum extortor, legum contortor. Kyrkoherden delade uppfattning med biskopen av Würzburg, som enligt uppgift lär ha sagt: ”Jag tackar himlen för att jag aldrig läst Paulus texter, för då hade jag blivit en kättare precis som Luther.”

Den 10 augusti ordnade doktor Hochel så att jag fick en tjänst hos doktor Frederick Reiffstock. Han var en av de äldsta prokuratorerna vid den kejserliga rikskammarrätten, en mycket lärd och skicklig advokat som vida överglänste de flesta av prokuratorerna i Speyer. I sin ungdom hade han tillbringat flera år som auditör vid den påvliga domstolen Rota Romana i Rom. Han var mycket samvetsgrann och energisk. Efter ett sammanträde skrev han direkt till klienten och så fort hans förste sekreterare kopierat dokumenten förseglade han dem och la dem i en stor låda på sitt skrivbord. När en budbärare senare kom förbi kollade Reiffstock lådan för att se om något skulle skickas åt samma håll. Han skrev på paketet hur mycket frakten skulle kosta, noga uträknat efter hur långt det var och vägarnas skick. De flesta av hans kunder var viktiga personer som furstar och adelsmän. En gång fick han en förfrågan av hertig Albrecht av Mecklenburg om att ta sig an ett fall men han avrådde fursten att gå vidare om inte nya fakta tillkommit, avgifterna var trots allt mycket höga. Hertigen vände sig då i stället till doktor Leopold Dick som misslyckades och förlorade fallet.

Min arbetsgivare hade fyra söner och alla hade doktorsexamen. De tre äldsta hade återvänt från sina studier, en från Frankrike och de två andra från Leipzig. Jag hade alltså tre hästar att ta hand om och tre rum att hålla uppvärmda. Doktor Reiffstock var fast besluten att jag inte skulle vara sysslolös. En dag lade han fram en bunt dokument, de var mycket välskrivna och bunten ungefär lika hög som min hand. Han bad mig kopiera dem och sedan sortera dem noggrant tillsammans med hans andra kontorist. Det framstod som ett mycket viktigt arbete men när allt var klart sa prokuratorn att han bara velat ge mig något att göra.

Den 14 december 1542 kritiserade ett stort antal av de protestantiska staternas ledare den kejserliga rikskammarrätten. De menade att den var förkastlig, opålitlig och att dess beslut inte var giltiga om den inte helt reformerades. Advokaterna minskade genast ner sin personal och doktor Reiffstock var tvungen att säga upp mig. Det gjorde mig väldigt ledsen och jag var orolig att mina föräldrar skulle tro att jag gjort något allvarligt fel. Men Johannes skrev ett brev till dem och förklarade omständigheterna.

Som skrivkunnig hade jag lätt kunnat hitta jobb utanför Speyer men jag ville inte lämna min bror ensam i staden innan vårt mål avslutats. Vi hoppades att rikskammarrätten skulle rekonstitueras redan vid nästa möte. På grund av allt detta tog jag tjänst hos min fars prokurator, Simon Engelhard. Jag kunde lika gärna tagit tjänst i helvetet. Doktor Engelhard var en ärlig man men han och hans familj tillhörde Schwenkfeldkyrkan. Han hade tre döttrar och en son mellan åtta och nio år som jag var tvungen att undervisa i deklinationer och konjugationer. Hushållets matrona var en ragata av den värsta sorten, elak och bitter. Hon snålade med sin mans mat och allt som oftast såg jag hur hon ryckte glaset från hans läppar. Man kan tro att hon gjorde det för hans eget bästa, för att han inte skulle bli för berusad, men så var det inte. Hon gjorde det öppet och respektlöst medan familjen satt och åt och för övrigt kunde ingen anklaga honom för att vara en omåttlig vindrickare. Två av döttrarna var vuxna men barnens tennbägare var inte större än en duvas frölåda. Bägaren fylldes en gång med vin och två gånger med mayence-öl, som var ett avskyvärt hopkok. Efter det var det fritt fram att sluka så mycket vatten du ville. De två tjänarna och de två skriftlärda levde på en mager svältlön. Maten bestod av en bit kött, mindre än ett ägg, liggandes i tunn buljong. Därefter följde kål, kålrot, linser, örter, havregrynsgröt, torkade rovor med mera. Till och med på fiskdagar fick vi denna kost. I slutet av måltiden serverades ännu en liten bägare vin. Den som var törstig efter det, ett ingalunda ovanligt tillstånd, fick själv dra i brunnsrepet. Jag drack stora mängder vatten under min tid i det huset.

Doktor Simon Engelhardt hade cirka fyrahundra mål, nästan lika många som doktor Reiffstock. Varje dokument kopierades fyra gånger. Den första kopian behöll han själv, den andra skickades till klienten, den tredje och fjärde gick till domstolens kansli som arkiverade den ena, skrev ordet ”Productum” på den andra och skickade den sedan omedelbart till motpartens åklagare. Normalt var det två sammanträden per vecka, ibland ett tredje för skatteärenden.

Att kopiera alla dessa protokoll och handlingar var mödosamt och tog mycket tid. Eftersom vi bara var två personer som skrev hann vi inte ens med att äta en bit bröd på rättegångsdagarna. Men det var inget vår kära husfru tog hänsyn till. Hennes döttrar eller tjänarinnor hade mycket väl kunnat hjälpa till med att duka bordet, duka av, värma vatten för att diska och hälla ut vattnet. Men istället föll det arbetet på Bartholomäi vare sig han var överöst med annat arbete eller inte. Husbonden vågade som vanligt inte säga ett knyst. När vi var som mest stressade och arbetade på utan matrast ropade kvinnan till mig över gården: ”Bartholomäi, kan du göra dig besväret att komma hit och tömma ut diskvattnet?” Och som om inte det var absurt nog sa hon: ”Titta på den lata slyngeln. Han har inte tagit hand om vattnet alls.” Jag behövde be om lov för att gå ut, även om det bara var för att besöka min bror. Men det tog inte slut där, på morgnarna fick jag även ta flickornas sysslor och gå till marknaden med en korg på armen som en annan Gretchen. Jag köpte kål, kålrot, bröd och allt möjligt annat. När jag kom tillbaka blev det gnäll för att jag inte prutat tillräckligt. På tvättdagarna, som var alldeles för ofta i mitt tycke, var det jag som pumpade upp vattnet. När pumpen inte fungerade fick jag kliva ner i brunnen för att reparera ofoget. Och det blev trångt, jag var ju inte ett barn längre, utan en ung man på tjugotre. Jag fick verkligen sota för mina glada dagar i Stralsund. När min bror besökte mig beklagade han mitt öde och uppmanade mig till tålamod. ”En dag kommer du ha en fru, barn och egna tjänare. Då kommer du kunna berätta för dem om dina mindre lyckliga dagar.”

När fru Engelhardt fick sina raseriutbrott for hon omkring en hel vecka utan att säga ett vänligt ord till sin man. Vid de tillfällena kom hennes son Salomo in på kontoret för att klaga och berätta att hans far var en stackars sate som inte legat med sin fru på en vecka. Den yngsta dottern blev sjuk och dog, hennes mor la liket i en säck och försökte få det att likna en kista. En gammal kärring tog säcken på sin rygg och bar den till kyrkogården. Man kan bara hoppas att hon grävde en grav och la sin börda i den, för ingen följde med det döda barnet, ingen övervakade begravningen.

Doktor Engelhardt hade god ekonomi. Det berodde främst på de årliga avgifter som adelsmännen och städerna betalade honom men även på hans giriga ragata till fru. Engelhardt kunde lätt lägga undan två tusen floriner per år och lånade ut pengar till städerna mot ränta. Två år i rad betalade jag honom två tusen floriner, båda gångerna fick jag bara ett vanligt enkelt kvitto.

När kejsaren 1543 kom tillbaka från Italien satte han omedelbart igång med att förbereda för krig mot hertigen av Jülich. I städerna Ulm och Augsburg var de mycket skickliga på att tillverka artilleri, gjutna kanoner med vagnar och hjul. Det var lättare att transportera vagnarna separat så man anlitade ett antal schwabiska vagnsförare för uppgiften. Hans kejserliga majestät var i Speyer och väntade på artilleriet, men hösten kom och vägarna i Nederländerna blev så dåliga att vagnarna försenades. Hans majestät tvingades till sin stora förtret skjuta upp attacken. En dag när han var ute och red blev han irriterad på en vagn, som rörde sig för långsamt i hans smak, och hävde ur sig en mängd hårda ord. Vagnföraren, som inte visste vem kejsaren var, gjorde bara en grimas och ryckte på axlarna. Kejsaren tappade tålamodet och slog till föraren med sin ridpiska. Det tolererade inte den schwabiska föraren så den pajasen slog tillbaka med sin piska mot kejsarens huvud och skrek: ”Må åskan slå ner och spränga dig i bitar, ditt avskum av en spanjor”, och så vidare. Naturligtvis greps han av kejsarens män och fick betala dyrt för sitt misstag. Men inte så dyrt som det hade kunnat bli. De officerare som utsetts för att hantera åtalet drog medvetet ut på det för att ge kejsaren en chans att lugna ner sig. Tillslut hade kejsar Karl helt glömt händelsen. Han trodde förmodligen att hans order redan verkställts, och att den schwabiske mannen hängde och dinglade från en galge någonstans, när hans officerare ödmjukt angav skälen till att mannen blivit skonad. Det första gällde vagnförarens okunnighet. Han hade inte vetat att det var kejsaren han haft att göra med. Det andra var att spanjorerna ofta var överdrivet hårda mot det stackars schwaberna. Slutligen skulle ett benådande även vara bevis på kejsarens barmhärtighet och därmed stärka både hans makt och soldaternas lojalitet. Kejsaren gav efter men beslutade att den skyldige skulle få näsan avskuren som ett minne av överfallet. Officerarna uttryckte sin respektfulla tacksamhet och den dömde tog med stor glädje emot beskedet om att få sitt straff omvandlat. De skar av hans näsa jämnt och fint längs med ansiktet. Han tog välvilligt sitt straff och under resten av livet sjöng han kejsarens lov. Många år senare kunde man se honom valla sin boskap längs vägarna mellan Rhen och Donau och jag träffade honom flera gånger på de olika värdshusen. Innan de andra resenärerna hann säga något brukade jag fråga vad som orsakat att han blivit av med näsan. Var det en olycka? Hade han lämnat kvar sin näsa på den franska landsbygden? ”Nej, nej”, svarade han och berättade sedan med stor glädje om sitt äventyr och välsignade hans kejserliga majestät.

Medan kejsaren krigade i Afrika tog Maarten van Rossum tillfället i akt att göra lite som han ville i Nederländerna. Han hade till exempel satt en lösensumma för att inte bränna ner staden Antwerpen till grunden. Hans majestät fick med tiden reda på att han tagit sig väl stora friheter och blev nyfiken på att träffa denna personlighet. Kejsaren kom förbi utan att förvarna Maarten van Rossum, han red upp med sin häst och ställde sig framför rebellen. Den sistnämnde föll då på knä och bad att det förflutna skulle glömmas och svor att utgjuta sin sista bloddroppe för kejsaren. Kejsaren rörde lätt med sin käpp vid hans axel och förlät honom allt. ”Vi förlåter dig, Maarten”, sa han, ”men försök inte igen.”

Den 20 februari 1544 öppnades riksdagen i Speyer. Det sägs att kurfursten Palatine Ludwig V alltid försökte avråda sin majestät från att välja den staden eftersom hans mathematicus förutspått att han skulle dö i Speyer. Förmodligen var det därför som han redan i början av mötet presenterade sig för kejsaren och sedan reste tillbaka till Heidelberg efter bara några dagar. Han dog strax därefter, den 16 mars.

I brist på en kyrka lät kurfursten av Sachsen gudstjänsten utföras på en krog. Det fanns ingen orgel så istället användes lutor, flöjter, kornetter, trumpeter och fioler. Det blev en mycket angenäm konsert. Kurfurstens häst var ett synnerligen robust djur och hade en slags stege fäst vid sadeln så han lättare skulle komma upp.

Vid solnedgången på skärtorsdagen marscherade tjugofyra flagellanter av båda könen förbi. De var klädda i långa skjortor och hade täckt sina ansikten med huvor där de gjort hål för ögon och mun. Ryggen var delvis blottad för att björkriset med de stålspetsade krokarna skulle komma åt huden. Det var ett ohyggligt skådespel, krokarna slet bort köttbitar och fick blodet att rinna ner till marken. De ångerfulla gick mycket långsamt, en och en, i två led. Mellan leden gick spanska herrar av hög börd med varsitt tjockt vaxljus så hela gatan lystes upp. När de kom fram till barfotakarmeliternas kyrka föll processionen på knä och släpade sig den sista biten från kyrkporten till krucifixet i koret. I närheten av ingången försökte kirurgerna lägga om såren, enligt ryktet bars två lik bort.

Kejsaren tvättade fötterna på tolv fattiga män och romarnas kung gjorde detsamma. Det hela var mycket noga förberett och man hade försäkrat sig om att dessa människor var vid god hälsa. I själva verket hade deras fötter tvättats i förväg, de två suveränerna hade servetter om midjan och torkade bara fötterna. Sedan väntade de på de fattiga vid bordet. ”Vänner”, sade de hjärtligt till dem, ”ät och drick.”

Liksom alla sammankomster av framstående personer innebar riksdagen i Speyer att priserna på mat gick upp, särskilt på fisk. Leverantören till hertigen av Mecklenburg fick betala mer än det dubbla priset för en lax från Rhen.

En spansk herre hade hyrt ett rum hos en älskvärd änka som var mån om att han hade det bra. Han fick för sig att hon var intresserad på fler sätt så en natt kröp han ner i hennes säng. Men änkan ville inte veta av något sådant, hon fick snabbt tag på en kniv och högg ihjäl honom där och då. Det blev en svår situation för henne. Hon visste inte hur hon skulle bli av med kroppen och var säker på att händelsen skulle innebära slutet för henne. Hon vågade inte lämna hemmet. Hennes ångest för vad allt skulle leda till nådde sin kulmen när kejsaren, som blivit informerad om den faktiska händelsen, skickade bud för att lugna henne med att hon inte skulle straffas för dråpet. Spanjorerna kom för att hämta kroppen av sin landsman och utföra de sista plikterna för den.

Den 20 mars 1544 tilldelade kejsaren min bror Johannes titeln poet laureate, krönt poet, som ett erkännande av en dikt han tillägnat honom. Samtidigt fick min bror privilegiet av en egen vapensköld. Även Johannes Stigelius erbjöd kejsaren en scriptum poeticum. Hans majestät svarade Stigelius via sin vicekansler, herr Jean de Naves: ”Kejsaren är nöjd med dikten. Låt skalden önska vad han vill ha. Om han vill vara ädel, så blir han det, om han är en krönt poet, kommer det att så förbli. Men han kan inte be om pengar, det kommer han inte att få.” Man kan se det som en varning till Stralsund att inte slösa sina pengar på förste bäste skald som sätter ihop några futtiga rader rim åt staden.

Jag blir antagen som notarie

Den 19 maj 1544 blev jag notarie och fick ett kejserligt diplom. Prelat Otto Truchess från Waldburg skänkte min bror en guldkedja för en carmen gratulatorium, en gratulationsdikt, som han skrev i samband med prelatens installation i Augsburg.

Doktor Hose

Doktor Christopher Hose hade byggt sig ett vackert hus i Worms. Han var en före detta prokurator och advokat från Stralsund som blivit avstängd på grund av sin evangeliska tro. Nu hade han kommit till Speyer under riksdagen. Herr Hose var en erfaren, rättfram och trevlig man. Han var mycket populär bland sina kollegor, särskilt hos de yngre. Alla tyckte om honom och ingen hade något emot att han ibland avslöjade sina motståndares listiga drag. En annan välkänd doktor hade bjudit in honom tillsammans med flera kollegor och mäster Engelhardt var en av dem. När jag kom dit med min lykta för att eskortera min husbonde hem ställdes kvällskoppen fram. Både värden och doktor Hose insisterade på att jag skulle sätta mig vid bordet så det var svårt att tacka nej. De kände väl till min familjs förhållanden och bjöd på kakor och andra bakverk. Då reste sig mäster Engelhardt bryskt och ville gå. ”När min tjänare sätter sig är det bäst att jag går. Jag kommer i alla fall inte sitta ner om inte han står upp för att ta hand om mig,” sade han. Doktor Hose ignorerade honom och fortsatte prata med mig. ”Titta här, Pomeran”, sa han, ”titeln ’prokurator vid den kejserliga rikskammarrätten’ är helt enkelt synonym med begreppet ’härdade skurkar’. Det är det som är sakens kärna.” Det sistnämnda var hans favorituttryck. ”I din ålder”, fortsatte han, ”arbetade jag hos en prokurist som tog ut väldigt höga avgifter från sina klienter utan att för den saken göra särskilt mycket för dem. Lyssna nu på den här historien. En frankisk herre anförtrodde ett mycket viktigt ärende till min herre. Han gav honom ett avsevärt arvode och lovade honom ytterligare en stor summa vid slutet av året. När ärendet hade registrerats lade prokuratorn de tillhörande handlingarna i en mapp märkt med parternas namn i stora bokstäver. Som brukligt lade han sedan mappen i sitt arkiv. I slutet av året begärde han in sitt arvode och meddelade samtidigt att ärendet var på väg att avslutas och att han skyndade på med rättegången. Klienten betalade in den överenskomna summan plus en bonus åt oss tjänstemän som renskrev och kopierade. Ändå tyckte han att fallet drog ut på tiden så en vacker dag kom klienten till Speyer och knackade på vår dörr. När den öppnades kände min herre genast igen besökaren. Du vet väl om att prokurister i allmänhet har sina rum nära dörren så de kan se vem som kommer och går. Min herre springer nu direkt till arkivet, hämtar mappen i fråga och lägger den på bordet. Sedan visar han in franken i rummet, hälsar på honom mycket hjärtligt och försäkrar att han aldrig förlorar sina dokument ur sikte. Han berättar också att han ständigt kräver verkställighet av domen men att han nu kommer insistera ännu starkare och omedelbart meddela sin ädla klient så fort det sker. Den sistnämnde lämnade huset synnerligen nöjd och erbjöd även en rik gåva till prokuratorns fru. Tja, och som du förstår hade rättegången inte ens börjat.”

”Tro mig”, fortsatte han, ”prokuratorerna vid rikskammarrätten är ena riktiga lurendrejare, det är kärnan i saken. Om du bestämt dig för att starta praktik i Speyer måste du se till att ha tre stora väskor, en för pengarna, en för dokumenten och en tredje för ditt tålamod. Med tiden kommer rättegångarna göra din plånbok tunnare, din dokumenthög större och ditt tålamod kommer du förlora helt och hållet. Men din tröst kommer vara att kejsaren skriver till dig ibland: ’Jag, Karl V, av Guds nåd den romerska kejsaren, evig förstärkare av det germanska riket, kung av Spanien, de två Sicilien, Jerusalem, Ungern, Dalmatien, etc., försäkrar dig kära och trogna Bartholomäi Sastrow, min nåd och goda vilja.’ Tänk dig in i glädjen och äran av att få det där meddelandet när du sitter med din familj vid brasan. Det måste väl ändå vara värt alla de pengar och mödor det kostat.” På det sättet pratade doktor Hose.

Riksdagen avslutades. Kung Ferdinand och hans två söner, Maximilian och Ferdinand, eskorterade landgreven av Hessen hem. På vägen tillbaka blev de överraskade av en fruktansvärd storm med hagel stora som hasselnötter. I Speyer krossades fönster till ett värde av flera hundra floriner. Kavalleriet, husarerna och de kungliga drabanterna flydde panikslagna. När mörkret kom ökade förvirringen ytterligare. Flyende som kom till Speyer efter att portarna stängts la sig i de yttre vallgravarna för att rädda sina liv. Kung Ferdinand var helt själv när han kom till stadsportarna. Han bankade, ropade sitt namn och lyckades tillslut få tag i någon som kände igen honom. När portarna öppnades mötte de honom med facklor. Kungens första fråga var om någon sett hans söner. När ingen visste något ökade förvirringen, folk skrek och ställde frågor. Man övervägde att sadla några hästar för rida ut och leta efter dem men just då kom prinsarna ridande, eskorterade av några män. Drabanterna hade inte kunnat göra sin plikt men hävdade att det berodde på att de själva utsatts för livsfara. När några av dem tog av sig sina kläder kunde man se att deras kroppar var rejält sargade av haglet. Alla intygade att även hästarna vägrade lyda.

Omorganisationen av rikskammarrätten hade skjutits upp. Jag borde såklart inte åka hem innan vårt mål blivit avgjort men livet hos mäster Engelhardt var outhärdligt. Den främsta anledningen var hans förbannade hustru som var en inkarnerad djävul. Hennes fruktansvärda karaktär var främsta anledningen till att jag kände en motvilja mot underkjolsstyre under resten av mitt liv. Men det var min fars intressen som dikterade villkoren för mig. Min närvaro i Speyer inte bara skyndade på ärendet utan sparade också kostnader för processen och utgifter för att skicka brev och handlingar. Det var dyrt att skicka bud till Stralsund. Jag var tillräckligt bevandrad inom skrivkonsten och högtyskan för att få jobb på annat håll. Tillslut blev jag erbjuden en tjänst vid kansliet hos markgreven Ernest av Baden och Hochberg, landgreve av Sansenberg, överherre av Rötteln och Badenweiler med mera. Han hade hade sitt residens i Pforzheim bara sex mil från Speyer. Jag tog jobbet.

Min kollega och jag hade varit ständigt upptagna med att skriva juridiska handlingar. Som regel var det på uppdrag av judarna i Schwaben eller Pfalz och rörde sig om framställningar till kejsaren eller någon furste. De betalade bra och vi arbetade hårt. Mäster Engelhardt lät oss jobba så mycket vi ville men förstod att vi inte ville jobba gratis. Vi var ivriga att tjäna pengar och jobbade ofta in på småtimmarna för att få ut så mycket som möjligt av riksdagen. Vi kunde ibland få dricks från kunder för att vi skulle prioritera deras ärenden. Pengarna lades i en solid järnlåda som var fäst vid fönstret på kontoret. Doktor Engelhardt hade nyckeln. Vi antog att den innehöll åtminstone hundra gulden och såg fram emot att få dela upp pengarna. När jag skulle sluta min tjänst öppnade prokuratorn lådan och tömde ut innehållet på bordet. Vi beundrade samlingen av floriner, thaler och andra vackra mynt från Tyskland, Italien och Frankrike. Mäster Engelhardt gav mig och min kollega en gulden var och tog sedan resten åt sig själv. Chockade och mållösa såg vi honom gå iväg med pengarna vi tjänat genom hårt arbete och sena kvällar. Doktor Hose hade verkligen rätt om mäster Engelhardt.