Sastrow

Stralsunds kyrkostormning

En kort beskrivning av Stralsunds kyrkostormning den 10 april 1525. Översatt och bearbetad av Mats Hagwall från en artikel på tyska Wikipedia.

Den korta versionen

Kyrkostormningen i Stralsund inträffade den 10 april 1525 och var ett folkuppror med omfattande förstörelse och stöld av inventarier från kyrkor och kloster. Det var en följd av reformationens utbredning och skedde mot bakgrund av ökade sociala och ekonomiska konflikter. Som ett resultat blev det tydligt att majoriteten av Stralsunds invånare hade övergått till den protestantiska tron. Stralsund blev tidigt protestantiskt, redan innan reformationen formellt infördes i hertigdömet Pommern 1534.

Hertig Bogislaw bannlyser Luthers läror

När hertig Bogislaw X omkring 1520 bannlyste Luthers läror i Treptow blev anhängarna till reformationen oroliga för repressalier. De flesta lämnade då staden och tog med sig sina reformistiska idéer till andra städer i Pommern. Christian Ketelhot och flera andra flyttade till Stralsund där deras predikningar snabbt blev populära. Där, liksom i flera andra städer, hade de sociala och ekonomiska konflikterna mellan kyrkan och medborgarna börjat eskalera. Kyrkan hade en stark ställning men många medborgare var missnöjda med den andliga vården. Kyrkans ämbeten hade ofta inte tid eller lust att utföra sina uppgifter så de utsåg särskilda representanter för att sköta jobbet. De gjorde oftast ett undermåligt jobb och var inte lika lämpade för sitt uppdrag. Missbruket med avlatsbrev var en annan stor källa till missnöje. Till exempel kunde man köpa sig fri från fastan i Stralsund. Det var endast ett fåtal som vågade protestera mot kyrkan eftersom det riskerade att leda till uteslutning från samhällsgemenskapen. Trots det lyckades ärkediakonen Zutfeld Wardenberg få så många fiender att han till slut tvingades fly från staden.

Fyrtioåttakommitén

Samtidigt fanns en konflikt mellan de förmögna patricierfamiljerna, som satt i rådet och kontrollerade stadens förvaltning, och hantverkarna som ville ha mer inflytande. Medan hantverkarna vände sig till den nya tron höll många rådsfamiljer fast vid den katolska. De var rädda att förändringen skulle leda till ett förlorat inflytande. Under pingstveckan 1524 ledde protester till att rådet fick vika sig och en kommitté med 48 representanter tillsattes för att övervaka den ekonomiska administrationen.

Eskalering och stormning

Samtidigt som de ekonomiska och sociala konflikterna växte ökade även de kyrkliga motsättningarna mellan lutheraner och katoliker. Alla parter förtalade varandra, särskilt under fastan. Reformationsanhängare förbjöds att predika och det förekom våldsamma attacker, särskilt mot de katolska predikanterna som motsatte sig reformatorerna. Konflikten kulminerade i den berömda kyrkostormningen under påskveckan 1525.

Måndagen efter palmsöndagen hade de fattiga och tiggarna kallats till Sankt Nikolaikyrkan för att bjudas på en måltid. Dessa stackare levde på stöd från staden och tanken var att rådet skulle urskilja och förvisa de utlänningar som var en alltför stor börda. Men vid kyrkan fanns även många tjänare, pigor och gesäller som hade en ledig måndag. Efter ett tag började den stora och oroliga folkmassan kännas hotfull. Representanter från olika skrån bekymrade sig för att deras heliga bilder, reliker och andra värdefulla föremål skulle plundras från sina skåp i kyrkan. När några av dem började föra ut sina saker i säkerhet, missförstod andra detta. Kort därefter utbröt ett bråk som spred sig till hela kvarteret runt kyrkan. Medan vissa försökte rädda sin egendom började andra förstöra och plundra altare, gravstenar, epitafier, vapensköldar och helgonbilder. Folkmassan drog sen vidare till Sankt Johannes kloster där de bröt sig in och fortsatte plundra. Även Birgitta- och Katharinaklostret ödelades. Förutom många konstverk förstördes böcker och gamla manuskript.

Ketelhot försöker stoppa förstörelsen

Christian Ketelhot försökte förgäves stoppa folkmassan. Munkarna och kanikerna hade tvingats fly från staden eller gömt sig. Myndigheterna ingrep först sent på kvällen och det fanns en rädsla att den uppretade massan skulle vända sig mot stadshuset. Staden mobiliserade upp mot 900 beväpnade medborgare som blockerade gatorna med kedjor och ockuperade kyrkor och kloster, men natten förblev lugn. Efter dessa upplopp återställdes ordningen och medborgarna återgick till att leva under rådets styre.

Luthers lära tar över

Dagarna efter arresterades sex huvudmän och staden beordrade att allt stöldgods skulle återlämnas till stadshuset senast onsdag. Många kom för att lämna tillbaka skatterna de stulit och en stor folkmassa samlades återigen framför stadshuset. Stämningen var spänd och beväpnade katoliker agerade hotfullt mot reformationsanhängarna. Till slut uppmanade Ladewig Vischer folk att välja mellan de två sidorna. Det blev uppenbart att en klar majoritet ställde sig på reformisternas sida. De tvingade då fram en ombildning av rådet, Roloff Möller utsågs till ny borgmästare och åtta andra representanter blev rådmän. När det nya rådet och kommittén av 48 senare träffades beslöt de att Luthers skulle vara den officiellt gällande i Stralsund.

Rådet gjorde en inventering av kvarvarande föremål i kyrkorna och klostren. Snart hölls inte längre katolska gudstjänster och de evangeliska predikanterna tilldelades de enskilda kyrkorna. Johannes Aepinus, som ledde skolan vid Johannesklostret, upprättade en ny kyrko- och skollag, som antogs av rådet och de fyrtioåtta den 5 november 1525. Med denna nya ordning, som är en av de äldsta kyrkoordningarna i norra Tyskland, förklarade sig Stralsund som en protestantisk stad.

Några av de föremål som räddades finns fortfarande kvar och visades vid en utställning på Sankt Katarinas kloster i Stralsund 2017.