Sastrow

Del 1 – Kapitel 1

---

Ett avskyvärt mord på min farfar

Nära kyrkogården i byn Ranzin ligger ett värdshus precis vid vägen mot Anklam. Där föddes min far 1488. Min farfar hette Johannes Sastrow och var redan innan han gifte sig vida överlägsen familjen Horn vad gäller världsliga ting, rykte och förstånd. Familjen Horn hade ett mindre jordbruk i byn och var besatta av att på olika sätt attackera min farfar. Man kan undra varför. De var inte bara avundsjuka på hans ägodelar utan det som allra mest störde dem var den hövliga respekt han åtnjöt från sina medmänniskor. Familjen Horn ville helt enkelt ha ihjäl farfar men vågade inte göra det själva utan hetsade en av sina drängar att göra jobbet åt dem. Planen var att drängen skulle gå till värdshuset för att dricka och sedan mucka gräl med farfar. Men han fick nys om planerna och lyckades slugt undvika konflikten. Det blev istället drängen som fick sig en omgång och tvingades krypa ut från värdshuset på alla fyra.

Familjen Horns fientlighet fick farfar att tänka allt mer på sin säkerhet. Han var vid den här tiden arrendebonde i byn Quillow. Runt 1487 kom han överens med markägaren, Johannes Osten von Quillow, om att han skulle flytta till Greifswald och söka borgarskap där. Han köpte en bostad precis i vinkeln mot Slaktargatan och flyttade gradvis över sitt bohag. Vid min fars födelse hade farfar helt lämnat Ostens ägor och bosatt sig i Greifswald.

Det ökända dådet skedde 1494. Farfar hade blivit inbjuden till ett dop i byn Gribow som låg i närheten av Ranzin. Han tog med sig min far som då var i sexårsåldern. I Gribow bodde även en kusin till familjen Horn så de passade på att fara dit med förevändning att de skulle besöka sin släkting. Kvällsmaten intogs på värdshuset och familjen Horn slog sig ner vid farfars bord. Efter att mörkret börjat falla, när alla hade ätit och druckit i stora mängder, gick hela sällskapet ut för att titta på stallarna. När familjen Horn trodde de var själva diskuterade de hur de skulle rida ikapp Johannes Sastrow på vägen hem till Greifswald och slå ihjäl honom och hans son. Men en av farfars släktingar stod gömd i en hörna och hörde hur de la upp sina planer. Farfar förstod omedelbart allvaret, tog sin son och gav sig iväg.

Dessvärre hade de grymma mördarna hunnit före och gömt sig i en glänta. I tumultet hamnade farfar under hästarnas hovar och blev illa skadad. Mördarna släpade honom till en stor sten vid vägen, som står där än idag, högg av hans högra hand vid handleden och lämnade honom att dö. Sonen hade gömt sig i den fuktiga undervegetationen och undsluppit hästarnas hovar. Tack vare skymningen kunde han hålla sig gömd och undkomma förföljarna. Nyfikna drängar från Horns jordbruk hade hört ljudet från de oroliga hästarna och tagit sig till platsen. De undersökte offret och drog fram pojken från sitt gömställe. En av drängarna galopperade till Ranzin och återvände med en vagn som de la den sårade mannen på. Han var då knappt vid liv och strax innan de kom fram till Ranzin drog han sitt sista andetag.

Min far, som hette Nikolaus, var nu föräldralös. Hans närmsta släktingar sålde av huset och alla farfars ägodelar, hela arvet uppgick 2000 floriner vilket var en ansenlig summa även med adliga mått. Min far fick därför en ordentlig uppfostran och lärde sig läsa, skriva och räkna. När han blev äldre skickades han till Antwerpen och Amsterdam för att studera till affärsman.

Mina föräldrar och deras familj

När min far var gammal nog att sköta sina egna angelägenheter köpte han en större fastighet i hörnet av Langestrasse och Hunnenstrasse. Fastigheten låg på den högra sidan om man tittar mot Sankt Nikolai kyrka och bestod av två bostadshus och två butiker på Hunnenstrasse. Det ena huset gjorde han till bostad åt sig själv, det andra byggde han om till bryggeri. Där butikerna låg byggde han den nuvarande främre entrén. Allt detta kostade honom mycket möda och pengar.

Min far var en välbeställd stilig ung man och mötte inga hinder när han bad om att få gifta sig med Anna Katharina Smiterlow. Hon var dotter till den bortgångne Bartholomäi Smiterlow och brorsdotter till Nikolaus Smiterlow, som var borgmästare i Stralsund. Min mor var ung och vacker, snarare kort än lång, men med utsökt formade lemmar. Hon var älskvärd, smart och anspråkslös, en god arbetsledare och samtidigt klädsamt tillbakadragen. Ända till sina sista dagar var hon en ärlig och gudfruktig kvinna. Enligt min fars anteckningar hölls bröllopet på söndagen efter Sankta Katarinas dag, 1514. Den äkta mannen, som han ofta kallade sig själv, hade vid tillfället ännu inte fyllt tjugofem år.

Vid fastan, strax innan advent 1515, fick det unga paret en son som döptes till Johannes efter sin farfar. Han dog redan 1545 i Aquapendente i Italien. Min syster Anna föddes 1517 och dog den 16 augusti 1594 vid sjuttiosju års ålder. Hon var änka till Peter Frobose, borgmästare i Greifswald. Tisdagen den 21 augusti 1520 kom jag till världen klockan sex på morgonen och döptes till Bartholomäi efter min morfar. Jag låter mina ättlingar berätta om min bortgång vilken jag verkligen ser fram emot denna min sjuttiofemte vinter.

Min syster Katarina föddes 1523. Hon var en charmig och vacker varelse, älskvärd, lojal och from. När min bror Johannes en dag återvände från universitetet i Wittenberg frågade hon hur man sa ”Det här är verkligen en snygg tjej” på latin. ”Profecto formosa puella”, svarade han. ”Och hur säger man ”Ja, inte illa?”, frågade hon därefter. ”Sic satis”, svarade Johannes.

En dag kom tre studenter från Wittenberg på besök till vår stad. Det var unga killar av god familj och Christian Smiterlow hade frågat sin far, borgmästaren, om de kunde bo hos honom. Borgmästaren, som hade tre vuxna döttrar, bjöd även in min syster Katarina. Naturligtvis pratade och skojade ungdomarna med varandra och pojkarna gjorde några anmärkningar på latin som kanske inte var passande för kvinnliga öron. En av dem råkade utbrista: ”Profecto formosa puella!”. ”Sic satis!”, svarade Katarina, och då blev de oroliga att hon förstått hela deras livliga konversation.

Katarina gifte sig 1544 med Christopher Meyer. Han var ensambarn och analfabet. En svagsint, lat och ofta berusad typ. Han försnillade alla sina tillgångar och hade ett förhållande med en piga under tiden min syster var gravid. Men Gud straffade honom för hans illdåd och gav honom en avskyvärd sjukdom som gjorde hans liv till ett elände. Katarina dog redan vid tjugosex års ålder, trött på livet.

Min syster Magdalena föddes 1527 och dog ogift vid tjugotvå års ålder. Alla dessa fem barn var födda i Greifswald. Mina föräldrars tre sista barn kom till världen i Stralsund. Christian föddes 1529 och levde till han blev sextio. Barbara föddes 1532 men blev bara 18 år och sist kom Gertrude som föddes 1534.

Från unga år fick mina systrar lära sig av mor hur man sköter ett hushåll och andra sysslor som var passande för deras kön. En dag när Gertrude var runt fem år lekte hon med sin slända, vi hade ännu inte någon spinnrock. Min bror Johannes berättade då nyheten att kejsaren, romarnas kung, kurfurstarna, furstarna och grevarna skulle samlas vid en riksdag. ”Varför då?”, frågade Gertrude. ”För att se över världsordningen och dess styre”, svarade Johannes. ”Herregud”, suckade barnet, ”då skulle de kunna förbjuda små flickor att snurra slända”.

1549 kom pesten och tog min mor, Gertrude, Magdalena och Katarina. Mor gick först. När hennes döttrar grät bittert sa hon: ”Varför gråter ni? Be hellre Herren förkorta mina lidanden.” Hon dog den 3 juli och den 16:e var det Gertrudes tur. Magdalena var också döende, en dag gick hon upp ur sängen för att hämta sin egen och Gertrudes slöjor från linneskåpet. Då bad hon mig vara måttfull när jag strödde jord över hennes systers grav eftersom hon själv snart skulle läggas i den. Hon dog morgonen den 18 juli, dagen efter Gertrudes begravning. Magdalena var den längsta och mest robusta av mina systrar, beslutsam, hårt arbetande och med huvudet på skaft.

Den 9 september fick jag ett brev från Katarina, två dagar innan hon själv gick bort i pesten. Hon försökte inte dölja att slutet var nära, tvärtom bad hon innerligt för det, och att jag skulle acceptera hennes öde. Hon hade fått två barn med sin värdelösa man. Jag tog hand om pojken, Christopher Meyer, och min syster, Anna Frobose i Greifswald, tog hand om flickan men behandlade henne styvmoderligt. Christopher skulle ge mig mycket bekymmer. Varken förmaningar eller bestraffning hjälpte. Han var en orolig själ och följde praktiskt taget i sin fars fotspår. Under uppväxten levde han ett vidlyftigt liv och hängav sig åt alla slags laster. Ändå lyckades jag få honom gift med en bra kvinna, vilket höjde hans status. Han efterlämnade två söner, den äldre placerades av sina förmyndare i Dantzig hos mycket respektabla människor, som dock avböjde att behålla honom. Den yngre sonen blev kvar hos mig i två år, han gick ännu i skolan och orsakade mig större problem än vad min höga ålder klarade av. Jag hoppades in i det sista att det skulle bli något av honom, men tyvärr var han mer angelägen om att följa sin fars exempel. När han väl flyttade ut var jag glad att bli av med ungen.

Min syster Barbara hade skickats till Greifswald men när pesten avtog bad pappa att hon skulle komma tillbaka. Han var gammal, eländig och tyngd av ålderdom. Barbara var bara femton år, vacker, älskvärd och flitig. Hon gifte sig med Bernard Classen som då var änkeman för andra gången. Min far tyckte inte om sin svärson, de hade tidigare varit på motsatta sidor vid rättegångar. Men Classen var envis och slutligen lyckades han få min fars samtycke. Bröllopet ägde rum på Sankt Martins dag, den 11 november, 1549. När jag återvände från Speyer besökte jag det unga paret. Min svåger visade mig fönstret i hans arbetsrum där han låtit slipa in mitt namn och monogram. Han såg också till att nämna att han betalat en stralsundsmark till glasmästaren för detta. Jag gav honom pengarna, som seden var, men gillade inte hans sätt och förstod nu bättre varför min far inte var förtjust i honom.

År 1521 hade hans kejserliga majestät Karl V kallat till riksdag i Worms. Det var här som doktor Martin Luther så modigt bekände sin tro. Hertig Bogislaw X, som var farfar till två av de regerande hertigarna, mottog högtidligt en investitur från kejsaren under bar himmel och med fanorna utfällda. Det upprörde kurfursten av Brandenburg så till den grad att de kejserliga rådmännen fick ingripa och kalla de två konkurrenterna till överläggningar i Nürnberg. Om de därefter fortfarande inte kom överens fick frågan gå vidare till hans majestät.

Oroligheter i Stralsund

1522 blev det oroligheter i Stralsund. En ung man, knappt fyllda trettio, vid namn Roloff Möller gav sig till känna. Hans farfar hade tidigare varit borgmästare och lämnat efter sig ett register över stadens inkomster och utgifter. Möller kallade ett antal medborgare till Sankt Johannes kloster och hävdade, med hjälp av sin farfars register, att stadens ansenliga intäkter hade missköts och förskingrats. Därefter tågade sällskapet till rådhuset och ställde rådmännen till svars. Möller behandlade dem alla som tjuvar, inklusive herr Schröder som var hans egen släkting. Han lär ha sagt att Schröder må vara liten till växten men en stor skurk. Borgmästaren Zabel Oseborn förnekade bestämt alla anklagelser och blev så upprörd att han behövde föras hem.

Med tiden lyckades Roloff Möller samla en stor skara anhängare, inflytandet växte och de blev allt starkare. De utsåg ett alternativt råd med fyrtioåtta rådmän (dubbelt så många som det ordinarie rådet) och lyckades ta makten. De fyrtioåtta tvingade då fram ett dekret som formellt upphävde det ordinarie rådets makt och begränsade dess befogenheter. Nya uppföranderegler föreskrevs och dessutom krävde de att magistraterna skulle avlägga ed på detta. Herr Nikolaus Smiterlow var den enda i det ordinarie rådet som stod emot och vägrade skriva under. Fram till 1537 fick han betala ett högt pris för sitt mod genom oerhörda förföljelser från de fyrtioåtta.

Den främsta orsaken till denna katastrofala politiska agitation var att staden saknade ett permanent registerkontor. Den som var borgmästare eller sekreterare tog i stället hem alla hemliga papper och när han senare dog ärvdes dokumenten av barn och barnbarn. Det var oundvikligt att det förr eller senare skulle läcka ut indiskreta avslöjanden som skadade allmänhetens förtroende.

Johannes Kurcke var på väg att segla till Livland för att ägna sig åt handel men blev kvar i Stralsund för att predika. I första hand på Sankt Georgs kyrkogård, sedan vid Sankta Katarinaklostret och slutligen i Sankt Nikolai. Han dog 1527 och begravdes på Sankt Georgs kyrkogård.

I Stralsund gick vindarna i fel riktning och Ketelhot blev kvar i hamn under flera veckor. Under tiden fick han höra en mängd fabler, absurditeter och rent ogudaktiga lögner från predikstolen. Han såg prästernas förseelser, deras utsvävningar, fylleri, frosseri, otukt, äktenskapsbrott och värre. Ett stort antal borgare önskade samtidigt höra honom predika. Till slut gav han efter men då var han så efterlängtad att Sankt Georgs kyrka inte räckte till. I stället predikade han under kyrkogårdens stora lind på söndagen före Kristi himmelsfärdsdag. Han läste först texten ur Matteus 11:28: ”Kom till mig, alla ni som sliter och bär tunga bördor, så skall jag ge er vila.” Sedan läste han Johannes 16:23: ”Sannerligen, säger jag er. Vad ni än ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er”, och avslutade med: ”Gå därför och lär alla folk.”

Stadens råd motsatte sig detta, de hade tvingats böja sig för prästernas frenetiska protester. Men trots det nästan tvingade borgarna Ketelhot in till staden och fick honom att predika även vid Sankt Nikolai.

År 1523 red hertig Bogislaw och fyrahundra ryttare mot Nürnberg för att lösa konflikten med kurfursten av Brandenburg. I hans följe fanns borgmästaren Nikolaus Smiterlow och hans son Christian. Pojken var energisk och stark för sin ålder men plötsligt råkade hans häst stegra sig och han kastades ur sadeln. Olyckligtvis föll även hästen och landade på pojken med hela sin tyngd. Den unge Smiterlow blev missbildad för livet och när man förstod att han inte skulle bli bättre skickade hans far honom till universitetet i Wittenberg. Hade det inte varit för olyckan skulle Christian troligen blivit affärsman i Lübeck.

På vägen hem stannade hertig Bogislaw och följet i Wittenberg för att träffa Luther, den omtvistade munken. I början av deras samtal sa hertigen skämtsamt: ”Mästare doktor, låt mig få bikta mig inför dig.” Luther svarade mycket snabbt: ”Nej, nej, nådige herre! Ers höghet, ni står alldeles för högt med er ånger och jag är för lågt i rang för att kunna ge er förlåtelse.” Luther tänkte på Bogislaws höga ställning, starka karaktär, mod, karisma och reslighet. Men hertigen tolkade svaret som en anspelning på att hans synder var alltför grava och avfärdade Luther utan att bjuda honom till sitt bord.

Under hertig Bogislaws frånvaro blev det upplopp i Stralsund. På måndagen i påskveckan 1523 skickade fru Schermer sin tjänare till Sankt Nikolaikyrkan för att hämta ett skrin med reliker som hon ville få reparerade. Några arbetare upptäckte att det heliga föremålet forslades bort och började då riva ner alla möjliga andra föremål. Det ledde till en kedjereaktion där människor strömmade till och började plundra kyrkorna och klostren. Altare förstördes, konstverk och gudabilder ströddes för vinden. Med undantag för förvaltaren av Sankt Johannes flydde munkar och präster från staden.

Rådet krävde att var och en skulle lämna tillbaka sitt byte följande onsdag vid det gamla marknadstorget, men borgarna var mycket motvilliga. Endast ett fåtal träskulpturer återlämnades och de mer värdefulla sakerna kom aldrig tillbaka. Två kvinnor ställdes till svars inför rådet. Kvinnan Bandelwitz trotsade borgmästaren, såg honom rakt in i ögonen och sa: ”Vad vill du med mig, Johannes Heye? Varför har du kallat mig till dig? Vilket brott har jag begått?”

”Det ska du snart få veta”, svarade borgmästaren och satte henne bakom lås och bom. Samma öde drabbade den andra kvinnan. På marknadsplatsen hade de gamla lärornas partisaner tagit till vapen och var mycket upprörda. Samtidigt var evangelisterna högljutt irriterade över de båda kvinnornas fängelsedom. Fogden Schröder red fram med sin häst och visade upp en nattvardsbägare han beslagtagit. Känslosamt bedyrade han att han skulle upprätthålla ordningen åt alla evangelister. L. Vischer hoppade då upp på en fiskhandlarbänk och ropade med dånande röst: ”Kom till mig alla de som vill leva och dö för evangeliet.” Det flesta borgarna samlade sig vid hans sida. Från rådhusets fönster hade rådmännen betraktat tumultet och började nu oroa sig för om de säkert kunde ta sig hem. Roloff Möller gick upp till dem för att försöka klargöra situationen. De båda kvinnorna frigavs efter mindre än en timme i fängelset och rådet bad borgarna låta saken bero. Med denna välvilliga gest hoppades de att den hotfulla stämningen skulle lägga sig. Folkmassans vrede dämpades men de höll sig kvar på marknadsplatsen ända till klockan fyra, därefter kunde rådmännen ta sig hem utan fara.

Oroligheterna höll i sig, Georg och Barnim fortsatte styra Pommern enligt de gamla sederna, och även rådet valde den vägen. Det var en stor besvikelse för borgarna som hade sett fram mot att få ta del av evangelismens framsteg.

De evangeliska predikanternas vädjande

På Sankt Johannes måndag år 1524 höll Roloff Möller ett framträdande på den gamla marknadsplatsen. Från ett fiskhandlarstånd talade han till en stor skara människor och fick entusiastiska applåder. Meningsskiljaktigheterna mellan magistraterna, som förvaltade stadens ekonomi, och borgarna blev tydligare för var dag. Allt pekade på att staden var på väg att hamna i en ekonomisk kris.

Möller upplevde att hans kritik mot rådet inte ledde till några åtgärder. Han var inte ens trettio år fyllda, smart och med en attraktiv personlighet. Förr eller senare skulle han troligen bli vald till borgmästare, det var bara en fråga om tid. Men hans popularitet och höga självuppfattning förblindade honom för verklighetens villkor. Berusad av folklig gunst missbrukade han sin makt mot rådet. Det slutade med att han fick fly innan vingarna vuxit ut och drog en mängd människor med i fallet. Staden återhämtade sig inte från händelserna på nästan ett sekel.

Borgmästare Nikolaus Smiterlow var en omtänksam och vältalig person med sträng och generös läggning. Han var medlem av rådet i sjutton år. Hertig Bogislaw hade en mycket hög uppfattning om hans förmåga och tog med honom till konferensen i Nürnberg. På resan fick borgmästaren höra det rena evangeliet predikas och blev då medveten om papismens ödesdigra brister. I Wittenberg hörde han Luther predika vilket ledde till att han blev den första att berätta om den hälsosamma läran för rådet. Men motståndet inom rådet gjorde det svårt för honom att stödja den evangeliska rörelsen. I det här skedet hade evangelisterna dessutom mer rimliga krav på förändring. Han kom istället att hamna mellan de båda lägren. På ena sidan fanns rådet, furstarna och landets upphöjda personer, fortfarande trogna papismen. På andra sidan fanns Roloff Möller, de fyrtioåtta och deras anhängare, som ville driva fram en förändring. Smiterlow försökte medla och menade att rådet inte behövde vara så stelbenta mot medborgarna när det gällde mer rättvisa och rimliga frågor. Samtidigt uppmanade han medborgarna att visa mer respekt för magistraterna. I gengäld skulle predikanterna inte hindras från att predika evangeliet. Tyvärr misslyckades hans ansträngningar på båda sidor.

Sedan kom krisen. Roloff Möller tog sig från fiskhandlarståndet in till stadshuset och borgmästarstolen. Han stöddes av de mest högljudda ledarna, Franz Wessel, L. Vischer, Bartholomäi Buchow, Hermann Meyer och Nicholas Rode. Rådet tvingades acceptera Roloff och Christopher Lorbeer som borgmästare och åtta av medborgarna som rådmän. För att rädda sina huvuden tvingades magistraterna nu dela makt och positioner med sina svurna fiender. Smiterlow kom i kläm. Som medlare mellan två stridande parter blev han järnet mellan städet och hammaren. I samma stund Möller satte sig på borgmästarens bänk lämnade Smiterlow. Han insåg att det kunde vara farligt för honom att stanna kvar i Stralsund och for till Greifswald med sina två söner för att be om min mors gästfrihet.

De unga hertigarna, Georg och Barnim, var försiktigt avvaktande till händelserna. Det berodde på två saker. För det första trodde de att konflikten skulle trubbas av med tiden och parterna tröttas ut. För det andra pågick det upplopp i flera delar av landet, ledda av doktor Johannes Amandus, särskilt i Östra Pommern, där folket uppmanades göra upp med det gamla papistiska styret. För papisterna var dessa upprorsmakare och de evangelikala en och samma grupp och eftersom de var så många till antalet ansåg hertigarna att det var klokast att ligga lågt.

Präster och kyrkoherdar hade varit oroliga att kyrkorna skulle plundras och därför samlat på sig konstföremål, värdesaker och lagfarter för stora summor. Föremålen anförtroddes till några av rådmännen i Greifswald som förvarade dem i kistor och skåp fyllda med konst, kalkar och andra heliga föremål. När de behövde få loss pengar för räntor till sina gäldenärer tvingades de sälja föremålen. Men de fick dåligt betalt för sakerna, oftast bara kring halva värdet. Kyrkor, sjukhus och anknutna stiftelser förlorade därmed både sitt kapital och sin inkomst.

När prästerna och munkarna tvingats fly från staden fick rådmännen i stället tillfälle att lyssna till Christian Ketelhot och hans kollegors predikningar. Ganska snart öppnades deras ögon för det sanna ljuset. De kom överens med de fyrtioåtta och borgarna om att kyrkorna skulle öppnas för de evangeliska predikanterna. Ketelhot utsågs till att leda klostret som var den högsta instansen för alla kyrkans predikanter och tjänare. En position han hade fram till sin död tjugotre år senare.

Lång tid efter dessa händelser fick jag en sjömanskista från sönerna till min släkting Christian Schwarz. Den hade stått under deras fars säng i fyrtio år och skulle nu återlämnas till rådet i Stralsund. Kistan innehöll kåpor i sammet broderade med silver och pärlor och ett par silverkrucifix. Även om reglerna på Sankt Johannes förbjöd munkarna att hantera mynt var guds väktare inte sena att ta med sig allt klostret hade av klingande mynt och dyrbara föremål.

När Ketelhot fick sin postition talades det aldrig om någon lön. Han hade därför inga medel för sin dagliga försörjning annat än stadens vinkällare och att hålla till på Artushov med köpmän och adel från trakten. Där fick han god mat och dryck och trivdes i sällskapet, men det gynnade inte hans religiösa studier. Han studerade det heliga språket, lingua sancta, tillsammans med en jude vilket gjorde att han av misstag blandade in texter från den judiska tron i sina predikningar. Det var en av anledningarna till att rådet utsåg Johannes Kniepstrow till superintendent i Stralsund. Han var den första i staden att inneha titeln och blev på så sätt överordnad Ketelhot. Ketelhot behöll dock sin aktning, rang och sina förmåner. Han förblev under resten av sitt liv primarius pastor och hans avbild i Sankt Nikolai, vänd mot predikstolen, har inskriften: Repurgator ecclesiae Sundensis, renare av kyrkan i sundet.

Kniepstrow tillträdde 1524 och lyckades med omtanke och talang leda Ketelhot tillbaka på rätt väg. Det judiska felsteget blev ett minne blott och de två prästerna kom att bli som bröder. Ketelhot var inte avundsjuk på superintendenten och Kniepstrow tog inte illa upp över att Ketelhot hade titeln primarius pastor. De var båda prestigelösa och inte alls så fåfänga som senare Runge och Kruse skulle visa sig vara.

Hertigarna insåg efter hand att de evangelikala inte hade något samröre med eldsjälarna i Östra Pommern utan snarare motsatte sig dem. Angreppen mot förespråkarna upphörde och predikanterna i Stralsund lämnades i fred. Efter hand blev de en naturlig del av samhället.

Min fars ödesdigra missöde

Här återupptar jag berättelsen om min familj från året 1523. Mina föräldrar hade det gott ställt, de hade en kvarn och ett bryggeri, sålde spannmål, smör, honung, ull och fjädrar och var välsignade med ett visst överflöd. Allt var billigt och det kändes lätt att tjäna pengar. Det var som att guldåldern kommit tillbaka. Men välståndet skulle snart ge plats för olyckan.

För det var just 1523 som Georg Hartmann, svärson till doktor Stroïentin, köpte en mängd smör av min far. En våldsam diskussion uppstod mellan de båda herrarna. Hartmann var egentligen på väg till borgmästare Peter Kirchschwanz för att lämna ett kort svärd men istället tog han nu vägen om sin svärmor och vräkte ur sig sina klagomål för henne. Denna högmodiga och snåla kvinna var full av förakt för vanligt, ödmjukt, folk eftersom hon råkade ha gift sig med en läkare och en hertigrådgivare (jag utelämnar de värsta detaljerna men jag kommer att berätta dem för mina barn). Den kvinnan går knappt att beskriva. Hon gav sin svärson en yxa och sa: ”Här, gå till marknaden med den här pengen och köp dig en bit mod.” Med den självsäkerhet som kan komma av att vara svärson till doktor Stroïentin stötte Hartmann samman med min far högst upp på Sporenmacherstrasse. Pappa var på väg till den offentliga vågen för att få en låda honung vägd och hade inte ens en fickkniv att försvara sig med, särskilt inte mot någon som var beväpnad med ett svärd och en yxa. Han rusade in till en sporrmakare och fick tag på en stor högaffel men några åskådare vred den ur hans händer och hindrade honom dessutom från att fly undan. Då tog min far istället tag i en lång järnstav som stod lutad mot väggen, gick tillbaka ut på gatan och skrek:

”Låt mannen som vill ta mitt liv komma ut och visa sig.” Vid dessa ord kom Hartmann ut från en angränsande verkstad. Han hade inte nöjt sig med sitt korta svärd och sin yxa utan hade även tagit en hammare från städet i verkstaden. Den kastade han mot pappa som skyddade sig med sin järnstav men blev delvis träffad, för han spottade blod i flera dagar efter. Yxan gick samma väg och träffade far precis på axeln. Efter två träffar trodde Hartmann att spelet var vunnet och skyndade sig fram med sitt svärd men då spetsade far honom med sin järnstång och Hartmann föll död ner. Detta är den sanna redogörelsen för denna beklagliga händelse. Jag är mycket medveten om den version som illvilligt diktats upp av den andra sidan. I den versionen skulle min far ha hittat Hartmann helt obeväpnad bakom spisen i sporrmakarens rum och genast dödat honom på platsen. Men det är fåfänga rykten, det är nonsens och påhitt, nugae sunt, fabulae sunt.

Min far sökte asyl hos de svarta munkarna som redan visste vem han var. De gömde honom högst upp i kyrkan i en fördjupning nära valvet. Strax därefter kom doktor Stroïentin med sina tjänare och ett stort följe för att söka igenom varje vrå av klostret. Naturligtvis gick han även in i kyrkan. Flyktingen trodde att allt var över och började mentalt förbereda sig på sitt försvarstal. Men han hade turen på sin sida och fienden varken såg eller hörde honom. Mitt i natten smugglade munkarna ut honom över muren. Genom att hålla sig till den stora vägen kunde han nå Neuenkirchen. Där hade hans svärfar ordnat så en bonde med en fodervagn väntade på honom. Far lyckades gömma sig i en fodersäck intill en säck med korn. När doktor Stroïentin senare stoppade fordonet på vägen berättade chauffören att han skulle till Stralsund.

”Vad har du där?”, frågade doktorn och slog på säckarna.
”Korn och mitt foder”, svarade bonden.
”Har du sett någon som verkar ha mycket bråttom komma förbi, antingen ridandes eller till fots?”
”Jo, jag såg en man i full galopp som red i riktning mot Horst. Jag kan ha misstagit mig men jag tror att det var Sastrow, från Greifswald. Jag undrade just varför han skulle fara fram vid den här sena timmen.” Stroïentin behövde inte höra mer, han vände genast hästen och red iväg mot Horst.

Pappa nådde Stralsund utan ytterligare incidenter. Där fick han fristat av rådet men förstod att hans liv fortfarande hängde på en skör tråd. Han hade att göra med stolta, rika och mäktiga fiender. Doktor Stroïentin var rådgivare åt hans höghet och hade även fördelen av att Hartmann var beskyddad av hertig Georg. Min far tvingades därför ständigt vara på resande fot och flytta runt i regionen, till Danmark, Lübeck, Hamburg och andra platser. Till sist kunde han sona sitt brott genom att betala en ansenlig summa kontant. Det var hans svärfar, som efter långdragna förhandlingar, lyckades försona honom med sina motståndare. Böterna var på tusen mark, men med villkoret att han inte kunde återvända till Greifswald där den avlidnes familj bodde. Pengarna ledde inte till någon fördel för Hartmanns son utan snarare tvärtom. Han var förföljd av olyckor som drabbade hans hälsa, hans rikedom, hans hustru och barn.

Vid Stralsunds portar låg klostret Sankta Brigitta. Där bodde munkar och nunnor i separata delar och en mur delade trädgården. Muren var däremot inte hög nog att hindra en duktig klättrare. I klostret var det munkarna som lagade maten och nunnorna som tog hand om disken. Disken forslades över i en slags hiss som var tillräckligt stor för att rymma en person. Huruvida kyskhetslöftet hade efterlevts uppdagades när klostret invaderades, överallt hittades skelett, huvuden och ben av nyfödda barn.

Franz Wessel hade varit rådman i drygt 12 månader när kyrkorna och klostren invaderades. Det blev hans uppdrag att se till att klostret Sankta Katarinas många dyrbara, religiösa, föremål inte stals eller försvann. Han lät därför gräva ett dike på arton alnar vid entrén till trädgården och begravde alla föremålen där. När nunnorna senare återvände till klostret, tidigt på skärtorsdagens morgon, stod Wessel och välkomnade dem hövligt vid entrén. Han tog abbedissan i hand och brast ut i den popiska hymnen Veni, sponsa salvatoris. Abbedissan bad honom sluta fåna sig och att han hellre kunde välkomna henne med några flaskor vin. Wessel log och invände att timmen nog var för tidig för att börja dricka.

Jag har tidigare berättat om omständigheterna som tvingade borgmästaren Nikolaus Smiterlow att gå i exil och bosätta sig hos min mor med sina två söner, Nikolaus och Bertram. Den förstnämnde var en modig ung man, snygg, självständig och med god karaktär. Han hade med stor heder avslutat sina studier och jag har sällan sett en så vacker handstil som hans. Men Pommern kändes för litet och han ville ut för att upptäcka världen. Han hade hört att kejsar Karl hade en armé i Italien och lyckades övertala sin far att ge honom både tillåtelse och den utrustning han behövde. Välförsedd anslöt han sig till de kejserliga trupperna och deltog i stormningen och plundringen av Rom. Han fick en hel del byte men blev sjuk och dog.

Det gick inte mycket bättre för doktor Zutfeld Wardenberg som även han var son till en borgmästare. Berckmann och andra författare framställer honom som en stor kyrklig dignitär. Det må så vara men han själv ansåg sig oblygt vara en del av den heliga treenigheten som styr vårt universum. Under sina offentliga uppdrag brydde han sig aldrig om att följa lagen utan gjorde vad som föll honom in. Han hade ett eget fängelse i sitt hus och betedde sig som om rådet inte existerade. I korthet lyckades han tillslut få magistraterna så uppretade att det klokaste för honom var att lämna staden. En natt bestämde han sig och gav sig iväg. Hans bror, Joachim, öppnade portarna för honom trots att han saknade tillstånd. En vågad handling som skulle kosta honom tio veckors fängelse i det Blå Tornet. Vid plundringen av Rom försökte Zutfeld Wardenberg gömma sig bland invaliderna på ett sjukhus. Han upptäcktes direkt, dödades och alla hans ägodelar togs ifrån honom. I Mariakyrkan i Stralsund finns ett vackert mausoleum som han gjort i ordning åt sig själv, tillsammans med ett epitafium som listar alla hans titlar. Hans kropp ligger någonstans i Rom, ingen vet var.

Borgmästare Smiterlow hade ett öppet hjärta och var alltid rakt på sak när han pratade. När han kom i samtal på gatan kunde man höra hans starka, klara stämma flera meter bort. Han inledde alltid med ”Ja, i Jesu namn”. En dag efter middagen gick han till stallet där han hade sina tre hästar. Då såg han en av sina stalldrängar slå ett av djuren med en höggaffel och hånfullt härma honom, ”I Jesu namn.” Smiterlow ryckte då ifrån honom redskapet och stötte till honom så han föll ner. Sedan sa han tyst: ”Då och då får jag folk att ropa ’I alla djävlars namn’.”

Enligt den papistiska seden, särskilt vid fastan, gick min mor till sin vanliga kyrka vid halv tolvtiden för att recitera en pater noster och en ave Maria inför vart och ett av de tre altaren. Hon tog alltid med sig sin lilla Bartholomäi. Vid ett tillfälle satte jag mig på trappen till det första altaret och började uträtta mina naturbehov, när hon gick vidare till tvåan följde jag efter och fortsatte strilandet för att sedan avsluta på trean. När min mor insåg vad som hänt rusade hon hem i all hast och bad en tjänare gå till kyrkan med en borste för att skura bort ofoget. Det var inte konstigt om min unga mamma ibland var ledsen och missmodig. Under tiden pappa var hemifrån kämpade hon ensam med fyra små barn. En dag när hon skar upp torkad fisk föll en bit från blocket. Jag plockade upp den utan att märka att min mor böjde sig ner samtidigt. När jag reste mig skar jag mig på den vassa eggen från kniven som mamma höll i. Ärret försvann aldrig men, tack vare Herren, fick olyckan inga ytterligare konsekvenser.

Efter att Hartmanns familj hade fått upprättelse skulle min far träffa sin fru och sina barn vid herrgården i Neuenkirchen. Det var på hösten och päronen var mogna. Efter att ha skakat ner och ätit så många päron de kunde började barnen istället kasta dem på varandra. Ett stort päron hamnade vid hovarna på ett par hästar som var bundna vid ett stort päronträd. När jag böjde mig ner för att plocka upp det fick jag en kraftig spark mot tinningen från en av hästarna. Det rådde allmän bestörtning och eftersom såret verkade farligt for vi omedelbart tillbaka till stan och jag togs till doktorn.

Hertigarna Georg och Barnim besökte Stralsund med fyrahundra ryttare. De hyllades av folket och bekräftade stadens privilegier. Men när det gällde prästernas anspråk hänvisade de till den kejserliga rikskammarrätten.

Till rättegången kallades borgmästare, rådsherrar, borgare och predikanter, totalt omkring sextio personer. Alla fick avlägga ed inför de kejserliga kommissionärerna vid sammanträdet som hölls i Greifswald. Tvisten blev mycket kostsam, både för staden och prästerskapet, och stora summor slösades bort utan att man uppnådde något resultat. Prästerskapets ledare, rektor Hippolytus Steinwer, började gradvis inse att opinionen inte längre var till deras fördel och en dag hittades han död. Enligt ryktet hade han ha strypt sig själv i frustration. Det satte punkt för tvisten och prästerna återvände till Stralsund, en efter en.

Med tiden blev det allt tydligare vilken skada Möllers agerande orsakat både allmänna och privata intressen. Å andra sidan hade hertigarna lärt känna Smiterlow under resan till Nürnberg och kom ihåg den djupa respekt deras far haft för honom. Allt det här uppdagades i samband med hertigarnas besök. Roloff Möller tvingades lämna staden och borgmästare Smiterlow återinsattes den första augusti 1526. Möller bosatte sig en tid i Stettin och först efter flera år återvände han till Stralsund, med Smiterlows samtycke. Knappt fjorton dagar efter sin återkomst dog Möller, förmodligen av sorg.

Som ni minns tillbringade Smiterlow sin exil hos min mor i Greifswald medan min far bodde i Smiterlows hus i Stralsund. De två männens hustrur vandrade ständigt från den ena staden till den andra, under alla årstider, genom hagel, snö, regn, frost och kyla och till stor skada för både deras ekonomi och hälsa.

Det påstås att jag var ett rastlöst och energiskt barn. Jag gick ofta upp i Sankt Nikolais kyrktorn och vid ett tillfälle tog jag en runda på utsidan av tornet. Min mor såg alltihop från tröskeln till sitt hus och vågade knappt andas förrän jag kom ner därifrån, hel och säker. Väl hemma igen fick lille Bartholomäi veta att han levde.

Jag började min skolgång i Greifswald. Förutom att läsa fick jag lära mig deklination, jämförelser och konjugation enligt Donatus grammatik. Därefter gick vi över till Torrentinus böcker. På palmsöndagen blev jag utvald att leda kören under Quantus. De föregående åren hade jag sjungit först den korta och sedan den långa Hic est. Det var en stor ära för både barnet och föräldrarna. I regel utses bara de skarpaste pojkarna att leda Quantus. De som utan rädsla för alla präster och lekmän förmår plocka fram de allra renaste tonerna. Men, som fortsättningen av denna berättelse kommer visa, förändrades mitt sinnelag gradvis från ett muntert övermod till vemodig melankoli.