Sastrow

Del 3 – Kapitel 3

---

Utsedd till sekreterare i Greifswald

Magistraterna i Greifswald hade gradvis börjat inse min kompetens. Konstigt vore väl annars eftersom flera högt uppsatta personer, till och med hertigen själv, hade anförtrott mig viktiga ärenden. Schönefeld fick allt svårare att klara av sina uppdrag och magistraterna erbjöd mig att ta över på villkor att jag avslutade min praktik som prokurator. Jag accepterade och den 29 december 1554 utnämndes jag till sekreterare i Greifswald.

Borgmästare Lorbeer och hans söner

Stralsunds förste borgmästare, Christopher Lorbeer, hade två söner som spenderade den mesta tiden med jakt, krogbesök och överdådiga fester hos nobiliteten. De tyckte de kunde göra som de ville och jagade med hundar och nät även på Greifswalds territorium. Det irriterade naturligtvis den lokala eliten. I Greifswald fanns vid den här tiden flera unga adelsmän och rika borgare med utmärkta jakthundar, de blev ofta inbjudna att jaga tillsammans med hertigen. En dag råkade de båda parterna mötas under en jakt och den hotfulla attityden hos greifswaldsborna fick bröderna Lorbeer och deras sällskap att dra sig tillbaka och lämna kvar sina nät. För att mildra sin sårade stolthet lade de sig i bakhåll vid värdshuset i Testenhagen. Där anföll de, med pistol i hand, en vagnsförare från Greifswald, misshandlade honom och tog hans bästa häst. Greifswalds råd reagerade på händelsen och skrev ett noga avvägt brev till Stralsund, så som är brukligt mellan grannar. Svaret var däremot högdraget och mycket obehärskat formulerat. För att inte eskalera konflikten fick jag i uppdrag att utarbeta en vädjan till hertigen. Det var ett ovanligt väl valt tillfälle, särskilt med tanke på Stralsunds agerande i frågan om ryssjorna. Även om rapporterna från den rättegången ännu inte publicerats kände jag väl till innehållet och det var inte svårt att förstå furstens irritation över familjen Lorbeer. Trots det avrådde jag rådet från att blanda in hertigen i det här läget och rekommenderade i stället att de skulle skicka mig till Stralsund för att diskutera saken.

Efter att jag visat upp min fullmakt sammankallades rådet i Stralsund till ett högtidligt möte. En av magistraterna tog vänligt emot mig och presenterade mig för de övriga. Borgmästare Lorbeer var mycket artig och angelägen om att jag skulle sitta vid rådsbordet. Han hoppades förstås att jag skulle svika mina klienters intressen och metaforiskt falla ner på knä inför honom. Efter de vanliga artighetsfraserna påpekade jag allvaret i ärendet genom att tydligt och bestämt gå in på fakta och påminna dem om den kejserliga ordern för bevarandet av den allmänna ordningen. Jag betonade att jag agerade som en god granne men tog samtidigt upp faran med att ha en alltför envis hållning, framför allt gentemot en furste som redan var mer eller mindre missnöjd.

Jag såg på ansiktsuttrycken hos magistraterna att de höll med mig, trots mitt frispråkiga sätt. Men Christopher Lorbeer och hans trogna anhängare var inte vana att få sanningen rakt i ansiktet. De bleknade snabbt och deras tidigare vänliga inställning förändrades till upprörda och hotfulla blickar. Borgmästaren själv var utom sig av vrede. Han reste sig och sa: ”Du är för ivrig att bryta din första lans. Jag kräver att den här mannen noggrant hålls under uppsikt.” ”Och kastas i fängelse om det behövs”, svarade jag. Då stegade Lorbeer ut ur salen. Jag tvingades samtidigt lämna mötet utan den hövliga eskort jag fått vid ankomsten. Kort därefter fick jag bud om att ärendet krävde vidare prövning och att jag skulle få besked senare. Efter ett par timmar kom ett bud från deras syndikus, doktor Gentzkow, där han bad mig komma till Sankt Nikolais kyrka. ”Jag får erkänna”, sa han, ”att ert språkbruk var berättigat både juridiskt och utifrån den faktiska händelsen, men mäster Christopher känner sig djupt förolämpad. Han inte är van vid att folk talar till honom på ett sådant sätt eller att det påstås att han och hans söner allvarligt skulle störa den allmänna ordningen. Det är en man med ett enormt inflytande, både i staden och på landsbygden. Han skulle kunna göra er mycket gott, men också mycket ont. Nåväl, om rådet tolkat ert budskap rätt, önskar invånarna i Greifswald avsluta denna affär på ett vänskapligt sätt. Låt oss därför bestämma en dag då vi ses i Reinberg för att ordna upp saker och ting så som goda grannar bör. Jag ber om era bästa ansträngningar för att åstadkomma detta.”

Stralsund förberedde sig för träffen i Reinberg som inför en stor fest. Flera fat vin och öl öppnades upp och man slaktade mängder av fåglar och vilt som tillreddes på olika sätt. Stadens främsta borgare var inbjudna, de var alla besläktade på något sätt, antingen genom blod eller djup sympati. Lorbeers anhängare bjöd även in sina vänner från grannskapet, unga, välvilliga följeslagare beväpnade med pistoler, hakebössor och pikar. Till slut såg sammankomsten mer ut som ett fälttåg än ett vänskapligt möte. Några rådsmedlemmar och andra medborgare i Stralsund hade till och med varnat Greifswald för att skicka sina representanter till Reinberg. Min far varnades särskilt för att släppa iväg mig, det fanns en stor risk att jag kunde dödas. Magistraterna i Greifswald höll sig avvaktande och väntade i det längsta med att svara på inbjudan. I samma stund som Lorbeers följe anlände till Reinberg skickade man ett brev där man krävde att hästen skulle återlämnas inom tre dagar. Som utbyte lovade man ge tillbaka de jaktnät som beslagtagits och i annat fall skulle man vända sig till hertigen för rättskipning. Lorbeers läger hade redan kommit igång med ett ohejdat drickande. När de insåg att Greifswald inte tänkte delta i de skenbara festligheterna bröt de ut i ett våldsamt raseri där hot och förbannelser haglade. Trots detta återlämnades hästen inom utsatt tid och näten kom tillbaka. Tvisten var därmed avslutad.

En gång i tiden kunde borgmästare Christopher Lorbeer, hans fru och barn göra nästan vad de ville utan att möta något motstånd. Mitt uppdrag råkade märkligt nog sammanfalla med höjdpunkten av hans makt. Det var de få orden från min mun som blev början till hans fall. Att bli anklagad för gudlöshet bekymrade honom inte, men att han anklagades för att hota den allmänna ordningen var ett direkt angrepp mot hans heder. Det gjorde honom ursinnig.

Lorbeer misslyckades med att utkräva sin hämnd på Greifswald och på mig. I stället drabbades hans hälsa och han blev svårt sjuk. Han låg sängbunden i sex månader och under den tiden fick ingen fick träffa honom. Det kom att prägla både stad och landsbygd och många såg sjukdomen som ett straff. Allt fler medborgare vågade nu tala öppet om det maktmissbruk som gjort hans extravaganta livstil möjlig. Hans fru försökte få tillbaka den gamla ordningen men handelsmännen vägrade till slut betjäna hennes hushåll. Borgmästarens makt var kraftigt försvagad och efter en lång och plågsam sjukdom dog Christopher Lorbeer den 16 oktober 1555. Han begravdes i koret i Sankt Nikolaikyrkan bredvid min mor och mina två systrar. Senare skulle även min far ligga under samma stenplatta. Rådet var mycket påverkat av hans död och lät tre veckor passera innan de utsåg en efterträdare. Det blev syndikern N. Gentzkow och den förste sekreteraren Anthony Lickow som högtidligt och glädjefullt valdes till värdigheten.

Mina arvoden var inte fastställda men rådet i Greifswalds hade redan visat prov på sin uppskattning och sitt stora förtroende. I Stralsund lät det annorlunda, där var jag en ständig måltavla och flera av de mest framstående medborgarna skulle gladeligen slitit mig i stycken om de fått tag på mig. Jag behövde hitta en ny bostad och eftersom det var omöjligt för mig att verka i Stralsund var Greifswald det bästa alternativet. Det var där jag var född och hade många av mina släktingar. Min nuvarande hyresvärd gjorde det svårt för oss att trivas genom att hela tiden använda fastigheten som förråd för byggmaterial som trä, sten, murbruk, sand och liknande. Ibland ordnade han även bröllop för sina tjänare utan minsta hänsyn till min fru, oavsett om hon var sjuk eller låg i barnsäng. Alla våra invändningar möttes av samma svar: ”Om du inte trivs är det bäst att du flyttar.” Till slut lyckades jag köpa ett hus på Fischhandlerstrasse av Johannes Velschow. Jag betalade trehundrafemtio floriner som skulle delas upp i fyra lika delar de kommande kvartalen. Johannes var svärson till Brand Hartmann som i sin tur var son till George Hartmann, den man min far haft så svåra meningsskiljaktigheter med. Brand blev mycket upprörd när han förstod att huset hans far byggt åt honom hade sålts till mig. Men alla papper var i ordning och försäljningen hade skett enligt gällande lagar. Handpenningen var betald och jag hade överlämnat de första hundra florinerna i närvaro av flera rådsmedlemmar och framstående borgare.

Jag anlitade både murare och snickare, ytterdörren behövde breddas, det tunga taket förstärkas och rummen, stallen, källaren och gården var i stort behov av renovering. Min far övervakade arbetet, han hade varit med om en hel del byggen genom åren och fått mycket erfarenhet. Han var ofta hård mot arbetarna och tvekade inte att avskeda de som inte skötte sig. När jag ser tillbaka på allt detta kan jag inte låta bli att förundras över min djärvhet. Min plånbok var praktiskt taget tom och arbetarna skulle ha betalt varje lördag, men med Guds hjälp lyckades jag dra in de nödvändiga pengarna. Mina uppdrag innebar många, tidskrävande, resor och ibland ledde det till förseningar i byggarbetet. Men för varje florin jag förlorade på det sättet tjänade jag tio eller fler på annat håll.

Resa till Bergen

Den 25 september 1555 kom hertig Filip till Stralsund med ett stort följe. Han stannade över natt och togs väl emot av rådet. Nästa dag reste han till Bergen på ön Rügen, där han stannade till den 11 oktober. På vägen tillbaka sov han återigen i Stralsund, även denna gång på stadens bekostnad. Syftet med resan var att hejda aristokraterna i Jasmund från att hugga ner skogen i Stubenitz. Tidigare hade de avverkat skogen enbart för egen vinning men nu sålde de också rättigheterna vidare till andra. Jag följde med som hertigens sekreterare. Aristokratin hade föreslagit en vänskaplig uppgörelse vilket ledde till många förhandlingar och drog ut på tiden. Hertigen, som inte själv deltog, hade svårt att få tiden att gå. Han var inkvarterad i priorns bostad vid klostret i Bergen. Fönstren vette mot klostergården och där tillbringade han många timmar med att lyssna till det ständiga käbblet och grälandet mellan pager och tjänare. Ibland hörde han hur de skvallrade om honom. En dag stod han där och tittade ut, samtidigt som fyra polska violiner spelade några olika musikstycken bakom honom i rummet. Då hörde han en tjänare på gården säga till sin kollega: ”Stralsundsborna har mycket bättre musiker än sin hertig, det här är helt enkelt löjligt. Hertig Bogislaw hade fyra trumpetare och en pukslagare. De gjorde åtminstone lite intryck jämfört med denne furstes absurt gnällande instrument.” Hertigen skickade genast iväg prior Gottschalck för att ta reda på vem som vågade ta sig den tonen. Gottschalck upptäckte att en av hans släktingar fanns bland de närvarande så han gav i stället tecken att de skulle skingra sig. Därefter gick han upp till hertigen och förklarade att de försvunnit så snabbt att han inte lyckats identifiera någon. Hertigen återgav då ordagrant det han hört för sitt närmaste sällskap och menade att det var ett exempel på hur en furste ständigt blev utmanad. Han roade sig sen under många år med att ständigt påminna dem om händelsen.

En annan anektdot handlade om ett antal pojkar som lekte högljutt på en borggård. Den stökigaste av dem var en pojke som var känd som fogdens oäkta son. Hans verklige far hade visserligen sett till att han fick gå i skola, men pojken var döpt efter sin formelle far, skräddaren Arndts i Bergen. Fursten gav order om att dämpa de skrikiga ungarna och ge dem några örfilar om så behövdes. Tjänarna lydde hans order och slog friskt omkring sig men de undvek noggrant att röra Arndts pojke. När hertigen såg detta ropade han att just denne pojke mer än någon annan förtjänade en tillrättavisning. Tjänaren log och ryckte på axlarna.

”Hör ni mig inte?” skrek hertigen, ”ge den lille rackarn vad han tål.”
”Oh nej”, svarade tjänaren.
”Jo, ge honom en rejäl omgång.”
”Nej, nej, Gud bevare mig från att göra något sådant.”
”Och vad hindrar er?”
”Vad? Att slå sonen till en fogde, det kan jag bara inte.”

När hertigen hörde dessa ord brast han ut i skratt. Senare skulle han glatt berätta historien för andra, även i fogdens närvaro.

Vid ett annat tillfälle kallades pojken in och ställdes bredvid fogden. Man jämförde deras ögon, näsa, huvud och ben, och efter att ha låtit pojken gå fram och tillbaka i rummet sa guvernören i Cammin skämtsamt till fogden: ”Det är utan tvekan din son, han är byggd precis som du.”

Förhandlingen misslyckades och parterna kallades till möte i en stor sal inne i klostret. Där fanns två bord, stolar och bänkar. Det ena bordet var för hans höghet och det andra för pares curiae, rättens bisittare. Jag satte mig vid det senare i min egenskap av notarius judicii. Kanslern inledde med att redogöra för sakförhållandena i hertigens namn. Därefter reste sig hertigen, gick bort till vårt bord och höll ett långt och välformulerat tal riktat till mig. ”I er närvaro, herr notarie, hävdar jag att jag agerat med vänliga avsikter gentemot mina undersåtar, men alla försök att lösa saken har avvisats. Till följd av detta, och som en garanti för mina rättigheter, befaller jag er att redogöra för allt som hänt, inklusive denna framställan. Jag ber er även upprätta en vederbörligen styrkt handling som ni ska överlämna till mig i utbyte mot ert lagliga arvode.”

Inget ytterligare beslut fattades den dagen, men hertigen gav mig uppdraget att fortsätta utredningen tillsammans med guvernören i Cammin. Det skulle ta oss flera dagar.

Rättshandlingen blev omfattande och var ovanligt krävande. Den fyllde sju stora pergamenthudar, sammanlagt fjorton ark. Det fanns inte plats kvar för min underskrift och jag kunde inte heller fästa signum notariatus på handlingen. I stället gjorde jag ett vaxavtryck av mitt sigill och fäste det i snodden som höll ihop arken. Hans höghet betalade arvodet på trettio thaler som överenskommet.

Magister Joachim Moritz, professor i juridik i Greifswald och furstlig rådgivare, hade aldrig tidigare varit i Stralsund och kände ingen i staden. När jag kom tillbaka från Bergen frågade han mig om han kunde bo hos min far, vilket naturligtvis gick bra. Nästa dag gick han upp tidigt på morgonen för att se staden vakna till liv och kom till Sankt Nikolaikyrkan strax efter klockan sju för att lyssna på predikan. Där fick Zabel Lorbeer syn på honom men misstog honom för sin tidigare goda vän, George Steinkeller. Likheten mellan dessa två herrar var så slående att det var ett vanligt misstag. Det var många som sett Moritz sitta på domarbänken i Wolgast och undrat: ”Hur i hela friden fick Steinkeller sina kunskaper om lagen, och hur har han lyckats bli utsedd till domare?” Lorbeer smög upp bakifrån, tog Moritz i öronen och skakade om honom i en hel minut, medan professorn förbluffad frågade sig vem som gav honom ett så energiskt välkomnande. Han trodde förmodligen att det var jag. Till slut lyckades han vända sig om och såg då Lorbeer som omedelbart insåg sitt misstag och ivrigt bad om ursäkt. Det var en historia som Moritz tyckte mycket om att berätta, särskilt när det var stralsundsbor i sällskapet. Och ingen uppskattade den mer än hertigen.

Jag var i Stralsund samma vecka som borgmästare Lorbeer begravdes. Rådet i Stralsund passade då på att erbjuda mig tjänsten som sekreterare. Som ni kanske förstår blev jag mycket förvånad, jag trodde jag var illa omtyckt i Stralsund. Hade det inte varit för mitt sällskap av guvenören i Cammin, och det faktum att vi hade ett uppdrag från fursten, hade jag inte känt mig säker i staden. Jag blev förstås glad över erbjudandet och det gladde särskilt mina släktingar i Stralsund. Men jag kunde inte ge ett definitivt svar förrän jag blivit befriad från mitt uppdrag i Greifswald, även om jag inte hade avlagt eden där. Stralsunds råd skickade en budbärare till Greifswald med en sadlad häst så jag snabbt skulle kunna återvända.

I Greifswald påpekade jag för mina vänner och magistraterna att jag visserligen hade påbörjat en del av mina arbetsuppgifter men att det ännu inte fanns någon formell överenskommelse. Inte ett ord hade hade yttrats och ingen lön diskuterats. Varför skulle jag då tacka nej till den betydelsefulla utnämningen i Stralsund? Min släkting och gudfar, borgmästare Bertram Smiterlow, kallade omedelbart rådet till kansliet som tilldelade mig en lön på åttio floriner. Aldrig tidigare hade en sekreterare fått så bra betalt. Jag ville först rådgöra med min familj så jag bad att få vänta med besked till nästa morgon. Min frus släktingar tyckte jag skulle acceptera erbjudandet. Min svärfar, som var över hundra år, fick tårar i ögonen och lovade mig hundra floriner om jag stannade. Mot bakgrund av allt detta förklarade jag mig redo att acceptera erbjudandet och den handpenning som motsvarade ämbetets karaktär och rådets värdighet. Jag var tydlig med att mitt uppdrag skulle vara vid kansliet och inte som invald till rådet. Min föregångare, Johannes Schönefeld, meddelade via bud att jag själv kunde utforma mitt förordnande. Stadens skattmästare räknade fram åtta thaler som handpenning åt mig. Det var vanligt med ett betydligt högre belopp och jag hade förväntat mig ungefär en årslön, men efter viss tvekan accepterade jag de åtta thalerna.

Min svärfar ville ivrigt höra resultatet av förhandlingen. Jag slängde upp pengarna på bordet. ”Titta här, far”, utbrast jag, ”nu har jag väl sålt mig till mitt rätta värde? Det är bäst att du gör dig redo med dina hundra floriner.” Men tårarna var borta och han var inte det minsta rörd av min uppoffring. I stället sa han tjurigt: ”Om det passar dig att ta uppdraget ska du ta det, men du får inte en ynka florin från mig.” Jag hade i vilket fall inte tänkt ta emot de hundra florinerna, då hade min svåger sett snett på mig. Men trots det kände jag mig sviken och sårad.

Mitt eget stall var inte färdigbyggt så jag hade ställt den sadlade hästen från Stralsund hos borgmästare Smiterlow. Först tänkte jag skicka tillbaka den redan samma dag men sen funderade jag på om det inte var bättre att först upprätta mitt förordnande. Efter det skulle det vara lättare att skriva brevet till Stralsunds råd. När jag började skriva på dokumentet lade jag märke till att varken betalningsperiod eller ort hade angivits så nästa morgon gick jag för att fråga Schönefeld om hur det låg till. Han sa att jag skulle få min lön i smådelar från olika personer, en dag skulle jag få två floriner från en viss person, nästa gång en halv florin från en annan, och så vidare. Vid årets slut skulle alla de åttio florinerna vara utbetalda. Det var ett allvarligt missförstånd och jag tackade mig själv för att jag hade hållit dörren öppen. Tillfälliga småbetalningar och fasta tjänstevillkor var inte alls samma sak. Senare samma dag träffade jag borgmästare Smiterlow och skattmästaren på torget. Jag förklarade att om Schönefelds version var sann så föredrog jag att lämna tillbaka den usla handpenningen. ”Det kommer att förvåna rådet”, svarade de. ”Att sammankalla dem med så kort varsel är inte möjligt och inte heller att lämna tillbaka handpenningen utan deras medgivande.” Jag menade att det ännu fanns tid att ordna upp ärendet. ”Jag skulle inte förtjäna magistraternas förtroende om jag var så pass oförmögen att sköta mina egna ärenden? Jag kommer genast gå hem till borgmästaren och lägga handpenningen på hans dotters bord. Hon vet nog vem hon ska ge den till. Därefter sätter jag mig i sadeln och rider mot Stralsund.” Efter det uttalandet sammankallades rådet.

Jag bosätter mig i Stralsund

Jag gick för att berätta om mitt beslut för min fru, hennes bror och min syster. Min fru grät och sa att hon inte tänkte lämna Greifswald. Hon skulle hyra ett rum någonstans och försörja sig genom att sticka. Min syster och hennes man var också mycket upprörda. ”Vad ska ni göra med ert fina hus?”, sa min syster. ”Varför oroa våra föräldrar? Stanna här av hänsyn till dem, det är mycket lättare att kunna hjälpa och stötta dem här.” Den enda som uttryckte motsatt åsikt var en förnuftig, rättrådig och ärlig gammal moster som min fru hade bett om hjälp. ”Kära brorson”, sa hon, ”även om jag själv skulle bli överlycklig av att ha dig nära mig, för enligt Gud är du min ålderdoms stöd, måste jag erkänna att det inte går att jämföra tjänsten i Greifswald med den i Stralsund. Om jag skulle bli ett hinder för din lycka, skulle mitt samvete förebrå mig efteråt, så ta mitt råd och genomför din plan. Kanske minns du hur din fru till en början sörjde sin mor, men nu gråter hon inte längre när hon hör hennes namn. På samma sätt kommer hon att vänja sig vid att bo i Stralsund.” När min fru hörde detta flödade hennes tårar än mer.

Budbäraren från Stralsund gick för att sadla min häst. Jag kom dit sporrad och stövlad och förde sen djuret till borgmästare Smiterlows dörr. Där väntade jag otåligt på att han skulle komma tillbaka från rådhuset. Han berättade att ingen sekreterare tidigare fått så goda villkor som jag och det var troligt att ingen sekreterare skulle få dem i framtiden heller. När jag trots det hade hittat bättre förutsättningar ville rådet inte hindra min karriär och skickade därför sina bästa önskningar för min välfärd. Efter det klev jag upp i sadeln och lämnade Greifswald. Jag undvek vårt hus men kunde på håll se min fru stå på tröskeln omgiven av sina släktingar. Det var den 29 november 1555. Jag hade bott i Greifswald sedan den 1 januari 1551. Under den tiden hade jag tjänat femtusentrehundra floriner, exklusive gåvor i natura, som ofta översteg det strängt nödvändiga. Här slutar den tredje delen av berättelsen om mitt liv.