Del 3 – Kapitel 1
Ankomst till Greifswald
Jag kom till Greifswald vid skymningen den 1 januari 1551. Nu var jag trettio år gammal och på väg att gifta mig. Jag hade skrivit till mina föräldrar i Stralsund för att få deras samtycke och överlagt med både mina egna och min blivande hustrus släktingar i Greifswald. Snart kunde de formella inbjudningarna till trolovningen skickas ut till båda sidor.
Trolovning och giftermål
Ceremonin var i gråmunkarnas kapell den 5 januari klockan åtta på morgonen. Mäster Matthias Frubose avlade högtidligt ett löfte om att ge mig sin dotter i närvaro av borgmästare, rådmän och ett stort antal framstående borgare. Borgmästare Bunsow gav mig ett lån på tvåhundra floriner.
Det ärevördiga rådet hade tvingats förbjuda alla danser vid bröllop eftersom männen snurrade runt med damerna på ett oanständigt sätt. Förbudet gällde alla, oavsett ställning, och den som bröt mot ordningen kallades inför den lägre domstolen. Nu råkade det vara så att en vecka efter vår trolovning blev min blivande och jag inbjudna till ett bröllop hos en av de främsta familjerna. När middagen var över kom min trolovade till mig, och eftersom ingen av oss kände till förbudet, dansade vi med varandra. Dansen var väldigt diskret och varade bara en kort stund. Men trots det dök det nästa morgon upp en ämbetsman som bad mig infinna mig vid den lägre domstolen för att ha brutit mot dansförbudet. Jag kunde inte tro mina öron, maken till ohyfsat beteende var svårt att föreställa sig. Det var obegripligt att någon kunde vara så oförskämd och välkomna mig hem på detta sätt efter åtta år. Ett illavarslande tecken som mycket väl kunde sluta i osämja, fiendskap och förföljelse. Är det inte diktaren Ovidius som säger att dåliga tecken alltid visar sig i början? Jag blev mycket upprörd och gick genast till den äldsta av borgmästarna. Han påpekade att det var nödvändigt med dessa brådskande och stränga åtgärder mot studenterna och andra lössläppta medborgare, men eftersom mitt fall var helt annorlunda lovade han att avbryta alla förfaranden.
Jag hade inte sagt ett ord om hemgiften och än mindre frågat om beloppet men min syster berättade att min blivande svärfar gett sin dotter tvåhundra floriner. Jag hade inget att säga om det, det viktiga för mig var att skaffa en hustru. Enligt min brors beräkningar skulle det räcka med hundra mark om året för att försörja ett hushåll. Verkligheten skulle snart visa något annat.
Jag reste till Stralsund för att inhandla kläder till mitt bröllop och andra saker jag behövde. Min far gav mig några sobelpälsar som han haft i många år. Jag köpte tyg till min rock och resten av min bröllopsklädsel. De saker jag tänkt ge min brud hade min far pantsatt så jag var tvungen att lösa ut dem. Bland flera olika föremål fanns ett stycke sammet för en krage till min trolovade och min syster. I Frankfurt am Main hade jag köpt en dolk, fint utsmyckad med silver. Alla dessa utgifter gjorde att min kassa sinade snabbt.
Jag hade bjudit in alla mina släktingar från Stralsund till bröllopet, både på mor och fars sida. Men trots att jag varit ute i god tid kom endast Johannes Gottschalk, min gamla skolkamrat och kollega vid Wolgasts kansli. Han gav mig en gyllene florin från Lübeck i present.
En gammal tradition
Mitt bröllop ägde rum i Greifswald den 2 februari 1551. På den tiden hade man fortfarande kvar den gamla traditionen att ”kliva upp på stenen”. Eftersom jag var en av de sista som ”klev upp” tänkte jag det kunde vara intressant att berätta hur det gick till. Det hela började klockan tre på eftermiddagen, strax innan festligheterna. Brudgummen leddes då till marknadsplatsen av de två mest framstående bröllopsgästerna. I en hörna av platsen fanns ett fyrkantigt stenblock som brudgummen klev upp på. Bröllopsgästerna radade sedan upp sig ungefär femtio steg bort medan det spelades ett kort stycke på flöjt. Därefter stegade gästerna fram, var och en, för att ge brudgummen ett personligt ord på vägen inför denna avgörande stund. Det var oftast kraftfulla, frispråkiga kommentarer snarare än vänliga och insmickrande ord och det var inte alltid de höll sig till sanningen.
Borgmästarens son, Johannes Bunsow, hade tidigare bett om min frus hand. Förberedelserna hade varit så gott som klara och inbjudningarna till trolovningen skulle precis skickas ut när allt fick avbrytas. Borgmästarens stolta hustru hade ställt så höga krav på flickans föräldrar att de inte kunde möta dem. Fru Bunsow var mycket upprörd över allt detta. Vid frukosten på bröllopsdagen råkade min fru hamna mellan damerna Bunsow och Gruwel. Min far, som var hennes bordsherre, satt mittemot. Plötsligt sa borgmästarens hustru till bruden: ”Ät, min flicka, ät, för detta är den lyckligaste dagen i ditt liv. Jag hade gjort upp andra planer för dig och din lycka, men du gick inte med på dem. Skulden ligger förmodligen på din bror eller hans hustru. Så håll din man på avstånd, för om du ger honom en tum kommer han att ta en aln. Var därför avvisande mot honom i början.” När fru Gruwel hörde dessa ord utbrast hon: ”Herregud, vilket sorgligt råd! Ta det bara lugnt, barn, framtiden har många lyckliga dagar i beredskap åt dig.”
Arton månader senare stod jag på gatan och pratade med Peter och Matthias Schwarte när fru Bunsow gick förbi. Med den beundransvärda vältalighet som kännetecknar kvinnorna i Greifswald hade hon något att säga till oss alla. ”Kära kusiner”, sa hon till Schwartes, ”hur mår ni, hur mår era fruar, och hur mår era barn?” Sedan vände hon sig till mig: ”Och hur mår du, kusin? Hur mår din fru? Jag behöver inte fråga dig om barnen. Du har antagligen ett bra år och under dessa svåra dagar kan man lika gärna spara på brödet.” ”Det är nog det sista vi tänker på”, svarade jag, ”men det beror kanske på att min fru inte är så ’avvisande’ mot mig.” Hon förstod min gliring, rodnade och gick därifrån utan att säga något mer.
En riskabel resa
På söndagen veckan efter mitt bröllop återvände jag till Stettin för att få min ersättning som överenskommet. Det blev en jobbig och farlig resa på grund av översvämningarna. Från samma stund jag gifte mig verkade djävulen ha förklarat krig mot mig. Jag antar att det var hans hämnd för att jag svikit honom när jag lämnade arbetet vid hovet. Där kunde jag gjort stor nytta för hans räkning. I gengäld tog vår herre och frälsare mig under sitt beskydd. Det kraftiga snöfallet hade avlösts av ett plötsligt töväder och ett varmt ihållande regn fick fördämningar och vallar att brista. Kvarnbäcken nära Ueckermünde hade svämmat över och spolat bort vägen på flera ställen. Samma dag som jag gav mig iväg hade en lastvagn från Wolgast försökt ta sig fram. I lasten fanns bland annat en låda med förseglade brev, register, dokument och pergament. Resenärerna trodde vägen var farbar men plötsligt fastnade hästarna i ett hjulspår och vagnen välte. Både män och hästar höll på att drunkna och fick kämpa länge innan de lyckades ta sig loss. De blev tvungna att tillbringa natten i Ueckermünde för att torka breven.
Jag red i hjulspåren av vagnen från Wolgast och kom fram till olycksplatsen framåt eftermiddagen. Där hade jag tur och träffade en mjölnarpojke som stod intill vattnet. Han visade mig en omväg via en liten by längre ner åt höger. När jag passerat byn skulle jag ta mig ytterligare en bit längs en väg och sedan över en bro. Det var den enda tillgängliga väg som fanns kvar. Trots att mörkret var i antågande vågade jag mig ut i leran på den genomdränkta vägen. Min häst hade ibland vatten upp till bröstet och de starka strömmarna riskerade att när som helst svepa omkull den. Den stackars kraken var fullt medveten om faran och ryckte till varje gång den kände marken glida undan. När jag kom fram till värdshuset i Ueckermünde var det mörkt men jag hade klarat mig utan några allvarliga incidenter. Varken värden eller resenärerna från Wolgast kunde tro sina ögon.
Jag visste att jag plikttroget tjänat hertig Barnim och förväntade mig därför en furstlig ersättning. Gud förbjude att jag skulle kalla denne utmärkte herre för orättvis, men några av hans rådgivare visade sig ha blodsband med folket i Stolpe och var missnöjda med rättegångens utfall. Andra, som Martin Weyer, hade vanärat sig genom att stötta Schwallenberg i hans intriger. Kort sagt var jag så omdiskuterad att hertigen bara kunde ge mig tjugofem floriner som belöning. Hertig Filips ärenden hade endast gett mig en bråkdel av alla dessa bekymmer och han gav mig ändå tjugofem thaler. Hovet i Wolgast hade förstås väntat för att se vad Stettin skulle göra. Men senare blev jag ofta anlitad av Wolgast, vilket gav höga arvoden och spred mitt namn och rykte över hela landet. Wolgast skickade även gåvor till mitt bröllop, ett vildsvin och fyra hjortar. Marskalken i Stettin berättade att de tänkt göra detsamma men att det inte blivit av.
På vägen hem från Stettin svepte natten in medan jag jag red över heden. Den var ofta hemsökt av vargar, vildsvin och andra farliga djur. Ibland kunde man se märkliga uppenbarelser och höra fruktansvärda ljud. Men den här natten varken såg eller hörde jag någonting, och dessutom kände jag mig inte det minsta rädd.
Martin Weyer, biskop
Jag har redan nämnt att diskussionen om biskopsämbetet i Cammin togs upp vid den kejserliga riksdagen i Augsburg. Kapitlets delegat var kanik Martin Weyer som var god vän med biskopen av Arras, de hade studerat tillsammans i Bologna. Den svåra frågan var vem som skulle ersätta den avsatta biskopen. Det behövde vara en kandidat som kejsaren kunde godta men som samtidigt inte upplevdes som alltför osympatisk av hertigarna av Pommern. Hans nåd, biskopen av Arras, föreslog då Weyer själv. Till en början protesterade Weyer och påpekade att han inte tillhörde den den påvliga religionen. Biskopen menade att det fanns sätt att komma runt det genom dispens från påvens representant. Kort därefter, när hertigarna återfått sin goda relation med kejsaren, bad de honom acceptera Martin Weyer som biskop av Cammin. De beskrev honom som sin trogne undersåte, tjänare och rådgivare, en helig man, nästan ett helgon. Men han visade snart sitt riktiga jag, höga ämbeten förändrar en människas sätt att vara. Med uttalat stöd även från den påvliga legaten och biskopen av Arras skickade den nye biskopen sitt ombud till Rom för att hylla påven och visa sin lojalitet. Påven beviljade utnämningen och utfärdade en bulla in optimâ formâ, efter konstens alla regler.
Jag hade under två år varit advokat åt Martin Weyer vid rikskammarrätten men ännu inte fått betalt. Det var på tiden att jag fick in den ersättning han var skyldig för mina tjänster. Jag skrev till honom flera gånger men han hade en väldigt nedsättande ton och brydde sig inte alltid om att svara. Jag får erkänna att jag kanske inte behandlade honom så formellt som han hade önskat. Vi hade båda varit i Augsburg under samma tid i drygt ett år och reste även ihop till Nederländerna. Jag tyckte det räckte att tilltala honom med ”ers nåd” utan att lägga till ”högst vördnadsvärda” men det irriterade honom. Han hade inte heller kommit över nederlaget i fallet Schwallenberg, där han själv haft en del i skulden.
På kansliet i Wolgast såg jag en gång ett brev från Weyer till hertig Filip där han skrev: ”I den bifogade äkta kopian av de påvliga bullorna kan ers nåd se att hans helighet, mer av välvilja till min person än av hänsyn till er rekommendation, har anförtrott mig den andliga ledningen av Cammin.” Det var påtagligt att han uteslutit ”högst vördnadsvärda” i sitt tilltal av hertigen. När det senare hölls ett kyrkligt möte i Cammin biträddes Weyer av sin kansler, doktor Tauber från Wittenberg. Det sades att Weyer lovat honom 1500 gyllene floriner som betalning för hans tjänster. Jag reste till mötet tillsammans med Greifswalds delegater. Jag hade fortfarande inte fått min ersättning av den nye biskopen och ville göra ett nytt försök. Till slut lyckades kanik von Wolde ordna fram trettio thaler åt mig. Jag hade sedan möjligheten att vara med som åskådare vid ett av deras sammanträden.
Två bord med svarta sammetsdukar hade placerats i salen, femton steg ifrån varandra. Vid det ena satt hertig Bogislaw, som agerade både för sig själv och sina bröder som var bortresta. Vid hans sida stod marskalk Ulrich Schwerin, kansler Zitzewitz, flera rådgivare och delegater. Biskopen satt vid det andra bordet med Tauber bredvid. Framför honom stod hans rådgivare och kapitlets delegater. Varje sida redogjorde utförligt för de rättigheter som de tilldelats. Efter att Zitzewitz tydligt sagt: ”Furstarna är kapitlets herrar”, svarade doktor Tauber vänd mot biskopen: ”Ja, sed secundum quid? Hans nåd har ändå rätten att förvalta och administrera kapitlet.” Ulrich Schwerin, som inte var bevandrad i språk, frågade vad secundum quid betydde. ”Det är ett föraktfullt uttryck”, sa Zitzewitz. ”Det är som att säga att hertigarna inte har större makt än de furstar vi har på spelkorten.” Ilskan i Schwerins ansikte syntes lång väg. ”Må pesten drabba den skurk som talar om våra furstar som spelkortsfigurer.” Från den stunden blev Tauber känd i hela landet som doktor secundum quid.
Efter en mycket lång diskussion presenterade de två sidorna varsitt förslag för hur biskopen skulle kallas till riksdagar och möten. Hertigarnas förslag var:
”Till vår vördnadsvärde översteprelat, rådgivare, käre och trogne herr Martin, biskop av Cammin. Våra hälsningar, käre, vördnadsvärde och älskade! För våra länders och det gemensamma fäderneslandets välfärd, som förbjuder oss att ytterligare dröja med sammankallandet av en riksdag, har vi beslutat att hålla den den … i vår stad Stettin, där vi vänligen ber er vara närvarande nämnda dag för att höra våra avsikter.”
Biskopens sida formulerade förslaget något annorlunda:
”Till den höge och vördnadsvärde i Gud, herr Martin, biskop av Cammin, vår framstående vän. Vår vänliga hälsning, höge och vördnadsvärde i Gud, och framstående vän. För våra länders och vårt gemensamma fäderneslands välfärd, som förbjuder oss att ytterligare dröja med sammankallandet till en riksdag, har vi beslutat att hålla den den … i vår stad Stettin, där vi i vänskap ber er att vara närvarande nämnda dag.”
Jag kände inte till vad som diskuterades i övrigt och ansträngde mig inte för att ta reda på det. Det här var det första sammanträdet av flera och när det gick mot sitt slut tog jag tillfället i akt och återvände hem med en vagn. Enligt min mening vore det bästa om kapitlet förblev under Pommerns hus. Furstliga titlar passar bäst för de som är födda till furstar. Mediokra människor vet inte hur de ska leva upp till en sådan titel. Den stiger dem åt huvudet och i stället lever de ut sin förmodade prakt långt över alla gränser.
© sastrow.com