Sastrow

Del 1 – Kapitel 6

---

Jag började min resa från Mainz den 8 april 1546. Efter att ha gått genom ett okänt land med dåliga vägar nådde jag Kempten, det var en gammal kejserlig stad vid foten av alperna och sätet för ett betydelsefullt kloster. De svåra delarna av resan hade än så länge varit ensamhet och trötthet men när jag var en kvart från Kempten dök det upp två vargar av mycket god storlek. De var på väg mot en plantering av ekar på andra sidan vägen men när de kom närmare stannade de till för att inspektera mig. Jag, stackars obetydliga person, var tydligen ett skrovmål för dem. Vad skulle jag göra? Att springa därifrån hade troligen lockat dem till jakt. Att gå framåt innebar att varje steg jag tog minskade avståndet mellan oss. Med tillit till Guds goda vilja fortsatte jag min väg framåt och vargarna smög försiktigt in i bland snåren. Jag skyndade vidare, både för att komma undan rovdjuren och för att hinna fram till stadsportarna innan de stängdes för kvällen. När jag kom till härbärget var ingen förvånad över mitt möte med vargarna, de närliggande bergen var fulla av rovdjuren. Det som väckte deras nyfikenhet var hur jag tagit mig ur den farliga situationen. Jag tackade Herren.

Det fanns både vilda djur och mördare i bergen så jag blev tillsagd att inte ge mig iväg ensam. Jag stannade två nätter på härbärget i Kempten och snart dök det upp tre holländare som var på väg till Rom och Neapel. Det var den möjlighet jag väntat på. Några andra resenärer som skulle till Venedig anslöt sig också till vårt lilla följe. Varje kväll, eller åtminstone varannan, badade vi fötterna i rinnande vatten. Det var ett fantastiskt botemedel mot trötthet som holländarna rekommenderade.

Resor i Italien

Konsiliet, det katolska kyrkomötet, hade sitt säte i staden Trento. Innan vi kom dit stannade vi till vid en av de mindre tätorter som kallas marknader. De är större än byar men mindre än städer och består oftast av några stenhus. Det var mitt på dagen och efter att vi svalkat våra fötter i den rinnande bäcken ordnade vi en måltid med varm mjölk, ägg och andra matvaror vi lyckades hitta. Värden och värdinnan hade också bjudits in till festen och var mycket tillmötesgående. De förstod att det skulle bli en bra förtjänst från sällskapet. Efter god mat och dryck och en stunds vila, betalade vi för oss och tog farväl av värdparet. Vi hade redan hunnit en bra bit när en ryttare kom galopperande efter oss och viftade med sin hatt att vi skulle stanna. Han hade med sig min väska av brun damast som innehöll hela min förmögenhet. Jag hade glömt kvar den på bordet. Mannen vägrade ta emot någon belöning. En sådan ärlighet ser man sällan i vårt eget land.

Vid påsk hörde jag den ljuvligaste sång från kyrkorna i Trento. Jag hade tidigare hört finstämda musiker hos hertig Ulrich av Würtenberg, de var en verklig stolthet för honom, likaså hos kurfursten av Sachsen, hos romarnas kung, och framför allt hos kejsaren. Men vilken skillnad, dessa äldre män med skägg som nästan räckte till midjan sjöng de höga tonerna med en renhet och skicklighet som bara kan jämföras med de mest begåvade unga pojkarna. I Trento finns det vackraste slottet i Tyskland och Italien. Där såg jag även barnet Simons grav, judarnas oskyldiga offer.

En framstående person hade skickat en transport från Venedig till konsiliet. Ryttaren som skulle ta vagnen tillbaka lät mig rida på den andra hästen för en billig peng. Vi kom överens om att jag skulle vänta på de andra vid det vita lejonet på Piazza San Marco i Venedig.

Strax utanför Trento kommer man in i Lombardiet. Efter en enslig och svår passage över alperna, där det inte finns något att se förutom himlen och bergen som lyfter sina huvuden mot molnen, var det som att gå in i en annan värld. Luften var ljum, grönskan frodades och hade jag velat ha körsbär för tusen floriner hade jag kunnat få dem lika enkelt som i Pommern under mitten av juni. Lombardiet är ett vackert landskap med bördiga, odlade slätter. Träden planteras trettio fot från varandra med ett intervall på sextio fot mellan varje rad. Vinstocken sträcker ut sina grenar från ett träd till ett annat och druvorna mognar mellan päron och äpplen. Rågen växer mellan träden och i slutet av fälten finns vattenreservoarer där vattnet, via slussar och kanaler, varje morgon forslas ut till odlingarna. Det är som ett stort slättlandskap där solen strålar under hela dagen. Det är inte konstigt att jorden är fruktbar och man får ut två skördar spannmål per år. Mellan Trento och Venedig finns även många betydelsefulla städer och slott.

Jag kom till Venedig i slutet av april och medan jag väntade på att mina följeslagare skulle anlända fördrev jag tiden med att vandra längs strandpromenaden. Mina kläder väckte uppmärksamhet hos barnen och de ropade: ”Tu sei Tedesco, percio Luterano!”, du är tysk, du är Lutheran. Jag lät en skräddare sy till kläderna så de passade bättre in i det lokala modet.

Vi mötte en gammal präst som hade lämnat Nederländerna med den galna idén att besöka den heliga graven. Han reste tillsammans med sin tjänare som tog hand om hans häst. Mina följeslagare praktiskt taget förhörde honom om ämnet religion. Den stackars mannen visade sig så illa bevandrad att jag fick hjälpa honom genom att låtsas vara en romersk katolik. Som tack för mitt stöd betalade han min räkning på värdshuset och erbjöd sig att bekosta min resa om jag följde med honom till Jerusalem. Jag vet inte om han träffade sina husgudar igen men jag var fast besluten att fortsätta till Rom.

Venedig med dess omgivningar skulle kräva minst tolv månader att utforska, särskilt Murano där det fantastiska glaset tillverkas, men vi hade begränsat med tid och resurser. I stället fortsatte vi till Chioggia där vi skulle gå ombord ett stort skepp och segla mot Ancona. Men motvindar gjorde att vi inte kunde lämna hamnen och avresan fördröjdes. För att fördriva tiden spelade vi kägelspel utanför murarna. Vi bar våra dolkar på ryggen på vallonskt vis. När det uppdagades blev vi kallade till myndigheterna. Hur vågade vi framträda offentligt beväpnade med dolkar, ett brott som bestraffades med hängning i Italien? Eftersom de antog att vi inte kände till lagen fick vi nåd och kom undan med en varning. Magistraterna frågade var vi kom ifrån, vilken gud vi tillbad och en mängd andra saker. De blev mycket förvånade när de fick veta att mitt land låg tvåhundra ligor bort vid Östersjöns stränder och kallades Pommern. Sedan fortsatte förhören: ”Bekänner du dig till den katolska tron?” ”Ja”, svarade jag. ”Erkänner du vår helige faders, påvens, lära?” ”Vad är din åsikt om Guds moder, helgonen och mässfirandet?” ”Enligt kyrkan i vårt land yttrade Gud följande ord när Sankt Johannes döpte Kristus: ’Detta är min älskade son, för vilken jag känner den största kärlek, lyssna på honom.’ Guds son och apostlarnas lära är därför den rena katolska läran och de som predikar den förtjänar vårt förtroende. Angående Jungfru Maria, helgonen och mässan, underkastar vi oss helt och hållet Guds ord.” När magistraterna förstod att vi var på väg till Rom avslutade de med att luta sina huvuden på sned och med ett leende hänvisa oss till Guds vård och Hans heliga änglar.

När vinden äntligen vände for vi iväg med skeppet. Vi hade bunkrat upp med tillräcklig proviant för resan, allt enligt lotsens rekommendationer. Efter att ha passerat Ravenna, och andra vackra städer vid Adriatiska havet, kastade vi ankar vid Ancona. Det är en stad som driver betydande handel och har en utmärkt hamn i formen av en halvmåne som skyddar mot de häftigaste stormarna. Här utökades vårt sällskap med Petrus från Nederländerna, en stilig ung karl, lång, välbyggd och som länge varit soldat i flera olika länder. Tack vare honom besökte vi Vår Fru av Loreto, en plats berömd för de avlat som ges till pilgrimer. Det vore svårt att föreställa sig något vildare och mer laglöst än den regionen, ett verkligt tillhåll för stråtrövare och banditer. Staden har bara en enda lång gata med ett litet kapell i slutet. Det sägs att det tillhörande boningshuset en gång varit bebott av Jungfru Maria i Nasaret och sedan blivit transporterat därifrån till Loreto av änglarna. I en nisch finns en bild av Jungfrun som påstås vara ett verk av Sankt Lukas. Mot en avgift kan en präst gnugga ett radband mot bilden och därmed tillgodogöra pilgrimen mängder av värdefulla avlater.

Piggsvinens fjädrar är en av de mest sålda sakerna i Loreto. Jag såg många av dessa djur gå omkring i det vilda, de är ungefär lika stora som en igelkott. Jag prydde min hatt med en stor blyinfattad medalj av Jungfrun. Den var utsmyckad med tre fjädrar, fästa med en sidentråd, där var och en hade en liten flagga i slutet. I Loreto såg jag också en levande stenget, den enda jag någonsin sett, även om stengetter inte är ovanliga i regionen, och framför allt inte i alperna. Stengetens kött är godare än rådjurets, jag har smakat det. Jag har till och med burit flera klädesplagg sydda av stengetens skinn, ett utmärkt material som man kan tvätta på samma sätt som linne utan att det förlorar sin mjuka kvalitet.

Petrus var välkänd vart vi än gick, främst i bergstrakterna. Han var en självlärd, mycket skicklig, musiker och kunde sjunga på gehör. Så fort vi kom till en stad tog han oss direkt till klostret där de unga munkarna redan visste vem han var. De ställde till fest och såg till att det fanns gott om vin och förfriskningar, sedan sjöng de ett stycke, drack ännu en bägare vin och vi alla njöt och roade oss. Denne Petrus var ett värdefullt resesällskap. Utöver sin djupa kunskap om regionen hade han ett mycket angenämt sinnelag. En vältalig följeslagare på resan är alltid en stor fördel. Han berättade var han var född och hur många år han bott i Italien, långt borta från sina föräldrar, som han dock gärna ville träffa igen. Jag i min tur berättade för honom om ärendet som förde mig till Rom. Han erbjöd sig att följa med mig på hemresan. Resan från Milano och tvärs över Frankrike var förtjusande, sa han. Han var bekant med vägarna ända till Nederländerna. Jag blev glad över hans förslag men, som det kommer visa sig, höll det på att gå illa och jag miste nästan livet. Vi tog in på ett härbärge i Rom, Petrus gav mig sin adress och vi kom överens om att träffas ofta.

Vad hände med mig i Rom

Den 26 maj 1546 kom jag fram till huset där doktor Gaspard Hoyer bodde. Han förstod direkt vem jag var eftersom jag var så lik min bror, magister Johannes. Han bytte ut min stråhatt, prydd med den heliga reliken jag köpt i Loreto, mot en svart biretta av italienskt mode. Det var en huvudbonad som var mycket vanlig i Rom på den tiden. Han hade besök av Gerard Schwartz, yngre bror till mäster Arndt Schwartz, och efter att ha pratat en stund upptäckte vi att vi lämnat Trento på samma dag utan att veta om varandra. Schwartz hade tagit vägen över Ferrara. Han var en mycket lärd ung man och nära släkting till doktor Hoyer. Vi sågs aldrig igen och en dag, när jag frågade mäster Arndt Schwartz, berättade han att Gerard hade kommit tillbaka till Stralsund mentalt påverkad och att han därefter försvann. Jag misstänker att han kan ha drabbats av en sjukdom i Rom som han inte vågat berätta om för sina släktingar.

Mäster Gaspard Hoyer hade fått ett brev från min far där han skrev att min bror var död. Det hade kommit fram bara tretton dagar före min ankomst. Nyheten hade gjort honom sorgsen och förvånad, men det var samtidigt anmärkningsvärt att mina föräldrar i Pommern fått information om olyckan tidigare än han som bodde i Rom. Det dök upp många konspirationsteorier i mitt huvud och jag kunde bara lita på Gud. Doktor Hoyer var mycket hjälpsam och följde med mig till kardinalen greve Sankt Flore där min bror arbetat som tjänare. Han presenterade mig, beskrev min svåra situation och upprepade på nytt den begäran han gjort efter han tagit emot min fars brev. Kardinalen var mycket sympatisk. Han hade omedelbart tagit kontakt med sin förvaltare i Acquapendente och förväntade sig ett svar, tillsammans med min brors tillhörigheter, inom de närmaste dagarna. Ändå fick mäster Hoyer vänta till första juli innan han kallades till möte med kardinalen. Han ansåg att min närvaro var nödvändig och på vägen dit berättade han att han och kardinalen erbjudit min bror ett kanonikat i Lübeck. När min bror tackade nej blev han starkt misstänkt för att vara lutheran.

Vi fördes genast in till kardinalen som direkt räckte mig tjugofem guldmynt, tre dubbla dukater, två gyllene floriner, två rose nobles, en ungersk florin, tre franska angeloter och en gyllene kedja värd tjugo och en halv floriner. Han fortsatte med tre gyllene ringar, sammanlagt

värda sju och en halv floriner. Den första var ett sigill, den andra ett minne och den tredje hade en infattad turkos. Slutligen fick jag ytterligare en halv gulddukat samt tre juliusmynt. Jag fick samtidigt veta att min bror spenderat trettio floriner på kläder, att han under sin sjukdom testamenterat tjugo floriner till de fattiga och att hans gravsten kostat ytterligare trettio. Enligt romersk sed hade tjänarna delat upp hans garderob mellan sig. Kardinalen sa också: ”Han har ibland läst böcker som jag tycker är väldigt suspekta och även om jag varnat och sagt åt honom att inte läsa dem har jag ofta sett honom läsa dem ändå.”

”Legit aliquoties libros mihi admodum suspectos, et quanquam admonui eum, ut non legeret, tamen deprehendi saepius legentem.”

Han hade många frågor om Pommern. Var det lika varmt där som i Rom? Kardinalen satt i ett stort rum i bara skjortärmarna, fönsterrutorna var gjorda av linne i stället för glas och golvet stänktes hela tiden med vatten som rann undan genom en finurlig lösning. Mitt svar fick kardinalen att utropa: ”Åh, jag önskar vi hade ett så tempererat klimat i Rom.” Efter att mäster Hoyer tackat honom för bådas vår räkning tog vi avsked. ”Hörde du vad kardinalen sa?”, frågade doktorn när vi kom ut på gatan igen. ”Det gjorde jag tveklöst”, svarade jag. ”Ja”, anmärkte han, ”mäster Johannes tid i Acquapendente blev mycket kort, men jag har sällan sett en tysk så förtjust i italiensk frukt som han, färska fikon, meloner och allt möjligt.” Jag tror inte folk inser att även om dessa frukter är läckra kan de vara mycket skadliga om man inte är van vid dem. Det är mången tysk som fallit för frestelsen vid första besöket och fått betala med sitt liv. Doktor Hoyer hade dock inte varit orolig för min bror och dessutom ganska nyligen stött ihop med honom på gatan. Jag lämnade min brors pengar och smycken i förvar hos doktor Hoyer fram till min avresa.

Mäster Gaspard Hoyer var en ärlig, lojal och förpliktigande liten man, må Herren vaka över honom. Han visste att jag hade ont om pengar och gjorde sig därför en hel del besvär för att hitta en plats åt mig hos föreståndaren för hospitiumet Sankta Birgitta. Det var en äldre svensk präst som hyrde ut rum, bland annat åt advokaterna, prokuratorerna och parterna i Rota Romana. Mina uppgifter var att laga mat, diska, bädda, duka och ta undan, samt ta fram vinet från källaren och servera det. För detta fick jag en lön på en halv florin i månaden. Tro det eller ej men de var uppenbart nöjda med min kulinariska talang. Jag behövde bara förbereda soppan, kallad ”minestra”, de andra rätterna kom från krogen. I Rom bor många människor som inte offentligt kan leva ihop med en kvinna och det myllrar av parter och pläderande som har svårt att sköta sitt eget hushåll. Därför finns det gott om utmärkta krogar som tillhandahåller fisk, kött, vilt, grillad kyckling, kokta piroger och delikata viner. Kort sagt allt som behövs för en furstlig bankett.

En dag, medan min herre åt mat, kom han med den glada nyheten att doktor Luther var död. Kättaren hade mött sitt öde och fått vad han förtjänade. En legion av djävlar hade slagit ner över honom och ett fruktansvärt dån hade fått alla omkring honom att fly. Luther själv hade brölat som en tjur tills han i sista stund yttrat ett fruktansvärt skrik. Hans ande fortsatte hemsöka huset. Gästerna tävlade om vem som kunde klanka ner mest på ”den avskyvärda Luther”, satans hantlangare, dömd, liksom alla demoner, till evig eld. Den enda som inte deltog i detta välgörande samtal var en prokurator i Rotan. Han mumlade bara då och då: ”O Jesu, fili Dei, miserere mei” till tonerna av den berömda italienska sången som inte verkar ha något slut, ”Fala lilalela”.

O Jesus, Guds son, förbarma dig över mig.

Den svenske föreståndaren kom på idén att ha mig som sin akolyt när han förrättade mässan i kapellet på hospitium. Det var uppenbart att jag inte kände till de olika momenten och mitt ljumma intresse för att lära fick honom att utbrista: ”Profecto tu es Lutheranus!, visst är du lutheran!” ”Jag är kristen”, svarade jag, ”min skolgång i mitt hemland och arbetet hos Johanniterordens förvaltare i Speyer har hållit mig fullt sysselsatt. Jag har inte haft tid att tänka på mässan.” Jag kan ärligen säga att även om vi fortsatte arbeta tillsammans fanns misstankarna kvar hos min nya mästare och jag började bli alltmer orolig för min säkerhet. Min mästare förrättade vid alla mässor på helgondagar, både i staden och i grannbyarna. Det kunde vara så många som tre på samma dag. Det var ofta långa resor mellan kyrkorna så vi fick börja i gryningen och kom inte tillbaka förrän mycket sent på kvällen. För att klara av dagen hade vi med oss en stor flaska vin och ordentligt med mat. När vi kom till en kyrka var altaret alltid förberett. Min mästare stannade till vid altaret närmast ingången, satte på sig sin kåpa och höll mässan. Den första lyssnade jag på men när vi kom till nästa kyrka fick min mästare tjänstgöra själv. Jag satte mig med min väska bakom altaret, åt en bit av vår matsäck och sköljde ner den med en lagom full bägare. När det senare var dags för vår måltid noterade prästen att det saknades mat och bad om en förklaring. Jag erkände uppriktigt min oförmåga att förlänga fastan, som jag trots allt inte var skyldig att följa, eftersom jag inte höll i mässan. Förklaringen mottogs mer eller mindre nådigt.

Vi besökte flera av de olika stationerna längs pilgrimsfärden och jag lärde mig mycket på kort tid. Min mästare kände väl till staden och roades av att visa mig olika sevärdheter och kuriosa. Vi tog ofta långa omvägar för min skull. Rom har närmare etthundrafemtio kyrkor varav sju räknas som de primära. Det finns mängder av kloster, sjukhus och vårdhem. Jag besökte långt ifrån alla men av de jag såg var de flesta inte så märkvärdiga. Vid ingången till varje kyrka sitter en tavla med datum för pilgrimsfärderna och hur många avlat man får vid ett besök. En lista över alla pilgrimsfärder och avlat säljs också separat. Varje år kan man besöka över hundra stationer på olika pilgrimsfärder. Det är alltså möjligt att förlösa alla sina synder minst ett dussin gånger, elva gånger mer än vad som är nödvändigt, och då blir man dessutom belönad med ytterligare hundratusen år av avlat. O, gode Jesus, varför stannade du inte kvar i himlen. Det verkar som om vi ändå behöver heliga påvar och deras storslagna avlat för att frälsa oss och rädda oss från djävlarna i helvetet.

Här ska särskilt nämnas Den helige Andes sjukhus, Ospedale di Santo Spirito, Roms stolthet, som enligt många visa män anses vara en av kristendomens mest förtjänstfulla skapelser. I Rom bor många ensamstående män och kvinnor. Påvens följe består av femton eller sexton kardinaler med en levnadsstandard i nivå med furstarna vid hoven i Tyskland. Därutöver finns det hundratals biskopar och deras tjänare samt flera tusen prelater, kaniker och präster med sina tjänare. För att inte nämna det stora antalet unga munkar, som håller sina kyskhetslöften som en hund iakttar fastan. Vi får inte heller glömma alla biträdande domare, advokater, prokuratorer, notarier och försvarare som belamrar domstolarna och kommer från både när och fjärran. Alla dessa är förbjudna att ha en fru. Ändå har tusentals av dem kvinnor boendes i sina hem, formellt är de anställda som kokerskor, tvätterskor och tjänare, men informellt är de ofta sällskapsdamer.

Dessa damer kan dock njuta av en stor frihet. I Rom är det säkrare att såra, eller till och med döda, en man än att behandla en prostituerad illa. Vid tiden för vesper, aftonbönen, skickar nobla herrar, påven, kardinalerna, biskopar och prelater, bud efter dessa glädjedamer som därefter kommer till deras hem utklädda till män. När det gäller vanligt folk vet de exakt var de kan hitta dem.

Kurtisanerna säljer sina tjänster dyrt och vandrar runt klädda i sammet, damast, siden och glänsande guld. De måste ta bra betalt för de betalar en hög skatt som tillsammans med intäkterna från allmänheten bekostar alla de präster som Rom vimlar av. Om man vill ta reda på vilka inkomster en kyrklig herre har kan man fråga: ”Hur många prostituerade har du?” Antalet han anger avslöjar om han är mer eller mindre gynnad. Det är alltså inte konstigt att många glädjedamer, praktfullt klädda och med ett attraktivt utseende, kommer till Rom från alla håll. Man kan också notera att de yngre flickorna i Rom entusiastiskt försöker efterlikna de stiliga damerna. Doktor Hoyers kokerska var född i Nürnburg och måste en gång ha varit en vacker kvinna. Han kallade henne alltid madonna Margarita. När de vid trettio eller trettiofem upptäcker att deras beundrare börjar överge dem blir de i stället kokerskor, tvätterskor eller servitriser, utan att för den sakens skull förakta ett extraknäck någon gång ibland. Som ett resultat av allt detta föddes en massa oäkta barn som kastades i kloakerna eller dränktes i Tibern. Fler nyfödda än vid Herodes massaker i Betlehem fick sätta livet till. Herodes var trots allt en ogudaktig och barbarisk tyrann som tog till denna slakt för att försvara sin krona. Men vem var det som berövade de stackars oskyldiga barnen dopet och livet här i Rom? Det var deras mödrar, som själva fött dem, det var kyrkoherdarna, denna världens helgon, Kristi ställföreträdare.

Gud själv hade satt upp regler för att undvika det onödiga lidandet men det var inte att tänka på eftersom äktenskapet hade förklarats oförenligt med det heliga ämbetet. För Påven Sixtus IV blev det en hjärtefråga att stoppa dessa fruktansvärda barnamord. Han lät renovera Den helige Andes sjukhus från tak till källare. Byggnaden hade förfallit efter att ha stått oanvänd under flera år men nu utökades den med flera nya och vackra byggnader. Han etablerade ett särskilt brödraskap som knöts till sjukhuset och uppkallades efter honom själv, ett exempel som senare följdes av många kardinaler. Varje medlem av brödraskapet hade förmånen att själv kunna välja en biktfader. Biktfadern gavs makt att ge fullständig absolution, en gång när den ångerfulla var vid god hälsa och ett obegränsat antal gånger när den var döende. Det gällde även för de fall som vanligtvis var reserverade för Sancta Sedes, den heliga stolen.

Sjukhusets avdelningar är vackra och rymliga, sängarna och utrustningen lämnar inget övrigt att önska. Sjuka från när och fjärran behandlas med oförtröttlig omsorg. När de är botade betalar de om de kan och vill. De fattiga skickas iväg klädda i nya kläder och med en liten summa pengar. Personalen består av sjuksköterskor av båda könen, läkare och kirurger. Etablissemanget har dessutom ett utmärkt apotek som har allt du behöver och även besöks av kunder utifrån. Utöver sjukhuset uppfostrar anstalten hittebarn och föräldralösa. Guvernörerna undervisar pojkarna i olika yrken beroende på deras fallenhet och intresse. Flickorna behöver inte heller gå sysslolösa. Medan de fortfarande är mycket unga får de lära sig sticka, spinna, sy och väva. Det är i själva verket sällskapsdamer knutna till verksamhet som håller i utbildningen och ser till att flickorna lär sig alla färdigheter inom sitt kön. Om någon av de intagna vill gifta sig måste han eller hon informera handläggarna på anstalten, antingen direkt eller genom en mellanhand. Man gör då diverse förfrågningar om den blivande partens bakgrund och deras möjligheter att försörja en familj. Flickorna får en blygsam hemgift, en klänning, husgeråd och bruksföremål. Giftermålen samordnas till pingstdagen då det kan firas upp mot sex eller sju bröllop samma dag.

Det är en mycket stor institution som verkar kunna stå emot all kritik. Trots enorma utgifter finns gott om resurser för att säkerställa etablissemangets existens. Påven Sixtus IV bidrar till stor del med sin privata plånbok men hans bidrag är ingenting jämfört med de otroliga summor som samlas in av kurtisanerna ute i det kristna samfundet. Donationerna till sjukhuset kommer från hela riket, inklusive Tyskland, och till och med Pommern, om jag minns rätt från mina unga dagar. En dag när jag var ute och promenerade med doktor Hoyer tog jag mod till mig och frågade om han inte ville återvända till sitt hemland där han hade vänner, släktingar, egendom och kände till sättet att leva. Han svarade att han inte hade några sådana funderingar på grund av skillnaderna i religion och tillade sedan: ”Må mina landsmän bättra sig och bli omvända, som alla de som vänt sig bort från den sanna och primitiva katolska läran.” ”Men”, svarade jag, ”det är ju vi som har den sanna och primitiva katolska läran i sin renaste form.” Doktor Hoyer svarade: ”Det står skrivet: ’Ni skall känna igen dem på deras frukter.’ Nåväl, låt dem visa mig var i Tyskland det finns en institution som kan jämföras med Den helige Andes sjukhus.” ”Jag känner till dessa ord från Kristus”, svarade jag, ”och jag vänder dem mot papisterna. Är det verkligen goda frukter? Ett liv i styggelse, mord på oskyldiga varelser och sedan en premie på utsvävningen genom att plocka upp de nyfödda. Påven, kardinalerna, biskoparna, prelaterna, kanikerna, deras tjänare, munkar och alla i kretsen kring prästerskapet, vore det inte bättre om de tog sig en hustru? För lika mycket som den Allsmäktige fördömer otukt, lika mycket rekommenderar han till prästen, såväl som till lekmannen, det heliga äktenskapet som motgift mot de romerska fasorna. Står det inte i Paulus brev att ’äktenskapet är hedervärt framför allt annat’? Om det var så skulle det inte finnas några mord av oskyldiga och mödrar och fäder skulle i stället själva ta hand om sina barn. Den helige Andes sjukhus skulle inte längre behövas, vi kunde göra enorma besparingar och undvika ett stort lidande samtidigt som vi haft ett rent samvete.” Doktor Hoyer svarade mig inte, men skrynklade ihop ansiktet!

I Rom finns ett stort antal palatsliknande boningshus som byggts åt påvarna för att föreviga deras minne. Husen är tre våningar höga och friliggande på alla fyra sidor. De är byggda av en magnifikt hård sten och hela gator med vanliga hus rivs om de hindrar utsikten det allra minsta. Det finns ett populärt talesätt som lyder: ”I Rom finns stora block av marmor, stora personligheter och stora skurkar.” Inte heller kardinalerna och biskoparna nöjer sig med blygsamma byggnader och absolut inte enkla, ödmjuka hyddor. Av denna anledning har stenhuggarna alltid fullt upp. Man använder sig av bufflar, en art av mycket starka oxar, för att transportera stenarna som sedan enkelt hissas upp med hjälp av en fiffig anordning.

Corpus Christi firas med en stor parad där påven medverkar. Gatorna är dekorerade med grönska, husen pryds med draperingar, kanoner skjuter och fyrverkerier avfyras från de olika palatsen. Enorma folkmassor samlas, folk trängs ovanpå varandra och varje fönster är fullt av åskådare. Slottet Sankt Angelo hade ett solformat fyrverkeri som lös upp hela byggnaden. Vid Peterskyrkan avfyrades ett tungt artilleri och kanonerna från Sankt Angelo och kardinalerna svarade på hälsningen. Det var så mycket oväsen och rök att man knappt kunde att se eller höra någonting. När det till slut lugnade sig kom påven ut på balkongen. Någon gav honom en bok med guldomslag. Han läste ur den men jag kunde inte höra ett ord han sa. I samma stund föll den enorma folkmassan ner på knä, det var tusentals människor. Jag var den enda som fortfarande stod upp. Folk runt omkring mig stirrade förvånat och tänkte att jag förmodligen tappat förståndet. När han avslutat den korta läsningen välsignade påven folket som ropade: ”Vivat papa Paulus, vivat.”, länge leve påven, Paulus.

Nära kyrkan Maria de Pace står den enorma statyn av Pasquino som utan att kunna dömas varje morgon fördömer misstagen och brotten hos landets makthavare genom de anonyma texter som läggs vid den. Kardinalerna och påven Paulus III blev ofta kritiserade och det var många anspelningar på hur påven förvärvat kardinalshatten. En tysk som kommit till Rom för absolution bekände bland annat att han talat illa om påven. Men han var förbryllad, det var svårt att förstå att det betraktades som en synd samtidigt som han när som helst öppet kunde höra påven förolämpas. Det blev ett dilemma för biktfadern. Om han avstod från ett fördömande med motiveringen att fallet var vanligt i Rom skulle det i tyskens ögon framstå som att det var tillåtet att misskreditera påvedömet. Men prästen var en klok man och frågade:

”Var fördömde du påven, i ditt hemland eller här i Rom?”
”I mitt hemland”, svarade tysken.
”Åh”, utbrast prästen, ”då har du begått en stor synd. I Rom är det tillåtet att förbanna påven men inte i ditt hemland.”

Vid den här tiden trummade påven ut budskapet om att det behövdes trupper för att stötta kejsarens kamp mot lutheranerna. Omkring 10 000 fotsoldater och 500 kavallerister tog värvning. De var alla synnerligen välutrustade och mönstrade på i Bologna. Påvens sonson, Octavius, var guvernör i Sankt Angelo och fick befälet över styrkan. Den spanska inkvisitionen hade gått ut med en energisk kampanj för att elda på den religiösa glöden hos både fotsoldater och kavallerister. En spanjor som var dömd för lutherdom leddes genom stan på en häst täckt med plakat som gjorde att den liknade djävulen. Galgen restes nära bålet framför kyrkan Sankta Maria ovanför Minerva. Den stackars saten hängdes och hans kropp brändes. Efter det höll en munk ett utförligt tal om de andliga farorna med det lutherska kätteriet.

Kardinalerna höll en storslagen bankett för att hedra hertig Filip av Brunswick. En spanjor av högre börd smög sig då in bland prelatens tjänare medan underhållningen pågick. Det folkslaget har verkligen en förkärlek för snatteri. De flesta känner till vad kejsar Karl V svarade spanjorerna när de ville att han skulle begränsa tyskarnas ständiga fylleri: ”Det skulle praktiskt taget ta bort möjligheten för er spanjorer att göra lite småstölder då och då”, sa Karl. Och just den här spanjoren anade att en sådan möjlighet nu hade dykt upp. Han fick tag i lite bröd, en vinflaska och gömde sig under bordet som var täckt av en duk ända till golvet. Om de kom på honom kunde han säga att det hela var ett skämt eftersom han visste att värden själv gillade att skoja. Två av hans tjänare väntade i närheten av den stora herrgården. Banketten var inte över förrän vid midnatt och tjänstefolket var utslitna av trötthet. De tänkte att silvret inte skulle få fötter om dörrarna stängdes och lämnade därför kvar det och drog igen dörrarna bakom sig. Spanjoren kröp nu fram från sitt gömställe, kallade till sig sina medbrottslingar och tillsammans bar de iväg på så mycket de bara kunde. Bytet såldes till judarna, förutom de bästa delarna som skurken behöll själv. Därpå red de iväg mot Neapel så fort hästarna förmådde.

Hans eminens personal hade gått till sängs sent och sov lite längre än vanligt. Man kan lätt föreställa sig deras förvåning när de kom in i festsalen. De blev alldeles stela i kroppen, hur skulle de undvika att hamna i fängelse? Skulle de tiga om händelsen eller berätta för kardinalen? De beslutade sig för berätta och mycket riktigt spärrades de in. Kurirer skickades ut i all hast för att varna värdshusvärdarna i trakten. Påvens uttryckliga order var att varje person som hittades med något av de stulna föremålen skulle föras tillbaka till Rom.

Det hände sig att spanjoren, trött och hungrig, stannade till vid ett värdshus. När de dukade fram åt honom tittade han på lergodset och blev upprörd. ”Vad betyder detta?” vrålade han. ”Är jag ett ingenting alls?” Sedan sa han åt sin tjänare att ta fram det egna silvret. Värden, som hade gott om tid i köket att titta på det, kände igen det från beskrivningen han fått. Han skickade efter förstärkning och hans tre kunder fördes tillbaka till Rom. Vid förhöret angav spanjoren judarna som köpare av stöldgodset. Hans pengar togs ifrån honom, silvret hittades i judarnas hus, och de sattes omedelbart bakom lås och bom.

Ett stort antal judar bor i Rom, de är i praktiken begränsade till en lång gata som är avstängd i båda ändar. Den som är oförsiktig nog att lämna gatan under passionsveckan, då minnet av Kristi martyrdöd firas, blir ofelbart mördad. När påsken väl är över är judarna lika trygga som innan. De kan röra sig fritt och sköta sina affärer utan att hindras eller trakasseras. De två köparna av stöldgodset var de främsta och rikaste medlemmarna i sin klan. Stora summor erbjöds som lösen för att släppa dem fria, men allt var förgäves. De fem brottslingarna dog på galgen vid Sankt Angelo-bron med spanjoren i mitten. En kopparkrona sattes på hans huvud för att markera att han var tjuvarnas kung.

Faktum är att det inte gick en vecka utan att någon hängdes. Jag blev ögonvittne till följande. Bödeln skulle precis knuffa en dömd man från stegen när en vänlig röst i folkmassan ropade: ”Herr Nicholas, lita på den enda guden.” varpå tjuven svarade: ”Herre, ja.” Och i samma stund föll han från stegen.

Jag har ofta sett strappado utföras, bland annat på präster som gjort sig skyldiga till att ha hållit mer än en mässa per dag, en praxis som ansågs skadlig för deras prästkollegors intressen. En talja med ett rep fästs vid takets krön. Mitt på repet fästs en pinne för att hindra det från att glida vidare i spåret. Den skyldige fästs med händerna bundna bakom ryggen i den ände av repet som hänger ut mot gatan. Därefter hissas han upp och släpps sedan hastigt ner för att stoppas tvärt ungefär tre fot från marken. På det sättet åker handlederna över huvudet och axlarna vrids ur led. Efter tre hissningar lösgörs han, förs in i huset, och hans lemmar sätts tillbaka. Det är en relativt enkel procedur för lictorerna tack vare deras långa erfarenhet, men det finns även de som blir lemlästade för livet. Å andra sidan träffade jag en präst som självmant genomled tre omgångar för några juliusmynt.

Jag lämnar plötsligt Rom

Jag hade börjat fundera på min hemresa men det var mycket att tänka på. Den heta sommaren närmade sig och det är svårt för oss nordbor att klara värmen i Italien. Å andra sidan rasade kriget längs hela vägen hem och de spanska och italienska soldaterna var hundra gånger jävligare än tyskarna. Det skulle bli svårt nog att ta sig igenom Tyskland med alla skräckinjagande kejserliga kohorter, de vilda trupperna av böhmer och i slutändan även den protestantiska armén. Skulle jag förlänga min vistelse i Rom? Det kloka vore att svara nej. Jag kom alltför väl ihåg kardinal Sankt Flores kommentar om min bror: ”Förgäves varnade jag honom för att läsa suspekta böcker.” Dessutom hade min åsikt om Den helige Andes sjukhus upprört doktor Hoyer och föreståndaren för Sankta Birgitta hade utropat förbannelsen: ”Profecto tu es Lutheranus!, visst är du lutheran!”. Den spanska inkvisitionen gick mycket hårdhänt fram men eftersom vinet var gott höll jag nästan på att glömma det kloka rådet från min tidigare herre, förvaltaren av Johanniterorden. Jag räknade med Petrus trogna sällskap på vägen hem och efter noggrann eftertanke, full av förtröstan på den Allsmäktige, berättade jag för doktor Hoyer att jag skulle ge mig av. Han ansåg det vara hans plikt att påpeka farorna med resan men när han förstod att jag redan bestämt mig gav han mig min brors egendom och ett brev till min far. Jag tog ett vänskapligt farväl av den svenksa prästen och han gav mig en florin för de sex veckor jag tjänat honom.

Jag hade berättat för min vän Petrus om min brors värdesaker som jag återfått av kardinalen. Han visste också att jag lämnat dem i förvar hos doktor Hoyer inför hemresan. Efter det pratade han ofta om att lämna Rom, särskilt när värvningen kom igång och legosoldaterna skickades till Bologna nästan direkt efter registreringen. Till slut bestämde vi oss för avfärd den 5 juli. Gud tog mig återigen under sina vingar. Jag hade blivit bekant med en jämnårig kamrat som hette Nikolaus, han var son till en skräddare i Lübeck. Efter flera år i Rom ville han nu gärna resa hem men hade inte hade tillräckligt med pengar. Om jag kunde tänka mig att betala hans utgifter skulle han ersätta mig när vi kom fram till Lübeck och vara mig evigt tacksam. Det var glädjande, han gav intryck av att vara en hedersman och mycket lojal. Dessutom var han väldigt duktig på italienska vilket jag dessvärre inte var. Tack vare Guds försyn hade jag fått en följeslagare med liknande sinne och tro, comitem mente fideque parem.

Kvällen före vår avresa gick jag för att berätta de goda nyheterna för Petrus men han blev blek, nedstämd och sa inte ett ord. Jag tänkte att han bara var på dåligt humör och sa att vi skulle komma och hämta honom tidigt nästa morgon. Efter en kort tvekan sa han ”ja” och gick därifrån. Morgonen därpå kom Nikolaus och jag, förberedda och utrustade för vår resa, och knackade på hans dörr. Petrus var en enkel landsknekt som bodde hos fattiga människor. Hans värdinna berättade att Petrus strax efter vårt besök hade tagit värvning och gett sig av. Han hade bara haft ett fåtal saker och kunde ta alla sina tillhörigheter på ryggen. Hon sa att han varit rädd för sina fordringsägare trots att han lovat betala dem med pengar han snart förväntades få. Må mina barn prisa den Allsmäktige som räddade mitt liv när jag så blint litade på en kringströvande legosoldats nåd. Utan tvekan skulle han ha dödat mig på någon öde plats kort efter att vi lämnat staden. Det råder ingen brist på sådana i Roms omgivningar och inte en själ hade oroat sig för vad som hänt med mig. I bästa fall hade han bara rånat mig på allt jag ägde och sedan låtit mig gå fri. Men eftersom jag inte kunde prata språket kan jag inte annat än rysa vid tanken på det öde som hade väntat mig.

För mina barns skull nämner jag här den helige doktor Martin Luthers förutsägelse. ”Krig”, sa han, ”kommer få Tyskland att sona sina synder. Det ska avvärjas medan jag lever men i det ögonblick jag är borta kommer det att bryta ut.” Han somnade in hos Herren i sin födelsestad Eisleben den 18 februari i år, 1546. Historikerna har sagt att förberedelserna för krig började redan när han blev sjuk tidigare samma månad. Under april hade jag själv sett gott om bevis för att både kejsaren och påven förberedde sig på alla håll. I början av juni anlände kardinalen av Trento till Rom, utsänd av hans kejserliga majestät, för att skynda på avfärden för de 10 000 italienska fotsoldaterna och de 500 kavalleristerna.