Del 2 – Kapitel 3
Advokat vid rikskammarrätten i Speyer
Så snart min nominering var klar skickades jag till kansler Zitzewitz som hade en egendom i Muttrin, nära Danzig. Hit kom landets främsta personer för att rådfråga honom och jag fick tillbringa mer än tio dagar i hans sällskap. Jag blev väl omhändertagen, omgivningarna runt egendomen var vackra och det fanns ett stort intresse för jakt. Själv har jag aldrig fattat tycke för jakten men deltog ändå. Efter de tio dagarna återvände jag med kanslern till Stettin där min utnämning undertecknades och beseglades enligt konstens alla regler.
I Wolgast blev jag noga utfrågad av hertig Filip som ville veta mer om läget i Augsburg och Bryssel. Det var bara vi två i rummet så vi kunde tala öppet med varandra. Han förvånades över att jag vågade ge honom en så enkel och rättfram redogörelse om hovets förehavanden. ”Om bara ett av dina brev hade råkat bli läst av någon annan skulle de hängt upp dig i närmsta träd”, sa han. Det var ingen överdrift från hans sida. En sådan katastrof hade betytt slutet för min del medan han, trots allt, skulle kunna fortsätta vara furste i kejsardömet. Han uppskattade mitt ärliga sätt och det var tydligt att jag hade hans förtroende. Han lovade mig en bra häst och en furstlig avskedsmiddag med alla tillbehör, tjänarna tog till och med fram två harar från hertigens skafferi. Jag fick hundra thaler för mina lojala tjänster och ett årligt arvode på hundrafyrtio thaler. Alla kostnader för kopiering och utskick av budbärare skulle dessutom betalas av hertigens kansli.
Jag tog mig till Stralsund för att säga adjö till mina föräldrar. Min mor hade beställt guldkedjor och spännen åt min syster hos guldsmeden. De var inte riktigt klara men jag betalade för dem och lämnade kvar trettio thaler hemma. ”Använd dem om det behövs. Jag kommer klara mig fint med det jag har kvar.” Hertig Philip hade gett mig en stark och livlig häst och bakom sadeln hade jag en liten sadelväska, precis som hovbuden. Min bror Christian följde med mig ända till Leipzig där vi skulle besöka marknaden.
Vår resa var händelselös förutom en dag i Meissen då vi red vilse. Framåt kvällen kom vi fram till en liten arrendegård vid slutet av en stor skog. Man kunde se att det var en fattig herres bostad men mörkret kom snabbt och vi hade inget annat val än att knacka på den gode mannens dörr. På gården bodde en ung änka som endast bott där några veckor med sin svärmor. Svärmodern var en arg gammal kvinna som barskt vägrade ge oss skydd. ”Ge er iväg”, morrade hon. Hennes svärdotter var vänligare till sinnet och sa: ”Vi förväntade oss inga besökare och vi driver inget värdshus, men det är mörkt och ni skulle behöva resa långt innan ni hittar ett. Om ni nöjer er med vårt enkla boende kan ni stanna över natten.” Direkt började svärmodern storma och yra. ”Må djävulen ta er och dem. Här har ni hittat några ungdomar som faller er i smaken och redan har ni glömt min son.” Jag försökte blidka henne. ”Vi har aldrig varit i det här landet förut”, sa jag, ”och vi kommer ge oss iväg direkt i gryningen. Ni behöver inte vara rädda för att vi använder olämpligt språk eller gör något som inte är rätt. Vi nöjer oss med det boende ni kan erbjuda så länge våra hästar får lite foder och halm. Vi betalar villigt för allt detta.” Ragatan lyssnade inte alls på det örat. Om vi nu inte var älskare till hennes svärdotter, varför hade vi då kommit så här sent till trakten? Hit kommer aldrig några främlingar. Den unga kvinnan var hela tiden mycket tålmodig. Efter att ha försett oss med hö och halm för våra hästar visade hon oss till ett anspråkslöst rum på loftet. De hade ingen tjänare men vår kvällsmat var inte sämre för det. Efter att hon dukat fram maten satte sig vår värdinna vid bordet och berättade om sin sorgliga tillvaro. Sängen var någorlunda bekväm och lakanen rena. Vi betalade mer än vad som begärdes.
Vi stannade två dagar i Leipzig eftersom min häst behövde vila. Min bror fick pengar till sin hemresa innan jag fortsatte på egen hand mot Speyer. Jag kände väl till landet så långt som till Frankfurt. Från Butzbach gick jag via Nieder-Weisel och Hundsrück. Det var en väg jag tagit flera gånger med min tidigare herre, befälhavaren vid Johanniterorden. Den är kortare än vägen via Freiburg men vimlar av stråtrövare. Vid ett tillfälle, när jag ledde min häst uppför en skogssluttning, fick jag syn på två ryttare som stod och väntade in mig. De hade tydligt ställt upp sig på var sin sida om vägen och precis när jag var mellan dem började de fråga ut mig i vresig ton.
”Från vilket land?”
”Från Pommern.”
”Vad har du i din resväska?”
”Brev.”
”Vart ska du?”
”Till Speyer.”
”På vems uppdrag?”
”Hertigarna av Pommern. Här är mitt lejdebrev.”
Efter det blev en av dem mer vänligt inställd. ”Och hur mår hans höghet hertig Filip, den där utmärkte fursten? Jag kände honom mycket väl under hans tid i Heidelberg.” När jag föreslog att de skulle gå sin väg och låta mig gå min betraktade de mig noga under några ögonblick innan de bestämde sig för att inte följa efter. I Frankfurt sålde jag min häst och tog båten nerför Main till Mainz, därifrån reste jag vidare längs Rhen till Oppenheim och for sedan sista biten med vagn via Worms till Speyer.
Jag kom till Speyer den 21 januari 1549 och hyrde ett rum med en liten klädkammare. Jag hade både kost och logi hos min hyresvärd som var tygklippare och rådman. Det var ett vanligt sätt att bo för alla de unga jurister och andra framstående män som var i Speyer på olika uppdrag eller för att skaffa sig praktisk erfarenhet.
Kejsaren hade uttryckligen bestämt att doktor Simeon Engelhardt inte skulle återinsättas som prokurator. Detsamma gällde hans svåger, licentiaten Bernard Mey, och kollegan Johannes Helfmann. Engelhardt hade flyttat sitt hushåll till Landau och behövde klienter så både jag och prokuratorn, doktor Johannes Portius, brukade rekommendera honom. Jag skickade dit så många klienter att han tillslut vägrade ta betalt av mig när jag behövde hans tjänster. Engelhardt blev därför min juridiske rådgivare, trots avståndet. Jag vet inte hur många gånger jag vandrade de fyra milen mellan Speyer och Landau. Om jag lämnade Speyer på kvällen, när stadsportarna stängdes, kom jag fram till Landau lagom till att portarna där öppnades. På förmiddagen gick doktorn och jag igenom mina ärenden och sedan vandrade jag åter till Speyer under eftermiddagen. Engelhardt begärde, som sagt, aldrig någon ersättning av mig men jag minns att jag tog dit en klient som självmant betalade honom tjugo thaler bara för ett enda mål. Även min korrespondens var billig tack vare de pommerska kurirer som alltid stod till mitt förfogande.
Den rika familjen Lloytz från Stettin anlitade mig som sitt juridiska ombud och det gjorde också Martin Weyer i det så kallade Cammin-målet. Tack vare dessa två fick jag flera andra kunder och alla betalade bra förutom Weyer. Mitt anseende växte bland prokuratorerna och efter ett tag tjänstgjorde jag som både ordinarie och biträdande notarie.
Jag tjänade nu tillräckligt för att kunna leva bekvämt och behövde inte längre be min far om pengar. Jag kunde till och med lägga undan pengarna från mina arvoden och lite till. Den största vinsten var ändå den erfarenhet jag samlade på mig, den skulle senare komma hela min familj till godo. Pennan har alltid varit mitt främsta levebröd. Om du lär dig skrivaryrket väl och sköter det samvetsgrant behöver du aldrig svälta. Det kan ibland talas föraktfullt om oss skrivare men det får stå för dem, det råder ingen tvekan om att det här yrket gett mig många goda måltider och drycker.
Besök hos herr Sebastian Münster
Sebastian Münster höll på att färdigställa en ny utgåva av boken Cosmograhie. Jag skrev till honom och berättade att han för vår del gärna fick dröja med att trycka upp den. Hertigarna var sena med sitt bidrag men skulle skicka en kurir med en beskrivning av Pommern så snart den var färdig. De var övertygade om att det skulle bli ett värdefullt bidrag till hans verk. Han svarade att det var omöjligt för honom att skjuta upp utgivningen. Hans styvson var tungt investerad i projektet och skulle bli ruinerad om inte den nya utgåvan var klar till vårmässan i Frankfurt. Jag skickade svaret vidare till Pommern och kuriren kom tillbaka med en stor bunt ofullständiga anteckningar. Jag skickade dem vidare till Münster och lovade att komplettera med resten så snart som möjligt. Jag fick ett vänligt och signerat brev till svar som jag sparat åt mina barn tillsammans med brevet från doktor Martin Luther.
Det slog mig att ett möte med Sebastian Münster skulle göra det lättare för mig att ge furstarna rätt information. Rikskammarrätten hade semester så det var ett utmärkt tillfälle att besöka Alsace, detta vackra landskap som flödade av spannmål och vin. Där fanns många vackra städer, biskopar och hov, markgreven av Baden hade sitt säte där, och framför allt staden Basel. Jag gjorde resan till fots, det var en sträcka på ungefär 60 mil dit och tillbaka. I Strasbourg bodde jag hos min vän Daniel Capito. Han hade ett fattigt hem men vi åt våra måltider på Ammeisters krog.
I kyrkan i Basel såg jag stenstatyn av Desiderius Erasmus från Rotterdam. Jag bjöd in herr Lepusculus på middag, han var i exil från Augsburg och vi pratade om många intressanta saker. Jag lärde också känna Sebastian Münster som gav mig ett mycket hjärtligt välkomnande. I hans hus fanns ett stort rum fullt av tryckplåtar. De var antingen gjutna, skurna i trä eller graverade i koppar. De hade levererats från Tyskland, Italien och Frankrike och föreställde geografiska, astronomiska eller matematiska ritningar. Det kunde vara ingenjörsritningar av uppfinningar för gruvarbetare, vyer över städer, länder, slott eller kloster. Allt skulle inkluderas och tryckas i hans Cosmographie. Han ville att jag skulle stanna längre så han kunde visa mig sevärdheterna i staden men tyvärr räckte inte min tid till. Efter att ha tagit avsked av Münster och Lepusculus började jag min vandring tillbaka mot Speyer.
Så snart jag kom tillbaka fick jag ett meddelande från Pommern angående en rättegång mellan hertig Barnim och staden Stolpe. Barnim menade att stadens rättigheter var hotade och hade utsett Simon Wolder för att ta ärendet vidare till kejsaren. Wolder saknade formell utbildning men var listig och företagsam. Genom olika intriger lyckades han få en bekräftelse på stadens privilegier och dessutom kejsarens beskydd för sin egen del. Stolpes invånare firade segern och slog sig för bröstet som om de befriats även från sin furste och härskare. Hertig Barnim red då in i staden med sina soldater och kallade rådet och borgarna till rådhuset. Han gav order om att de som deltagit i intrigerna skulle stå stilla medan alla andra skulle kliva åt sidan. Majoriteten gick åt sidan och de som deltagit i intrigerna sattes i fängelse i Stettin, Greiffenberg eller Treptow. Det gällde även borgmästare Schwabe som var nära släkting med biskopen i Cammin. Simon Wolder flydde till kejsaren som var upptagen med att strida mot morerna i Afrika. Han lyckades förhandla fram en kejserlig order om att fångarna skulle friges i gengäld mot att de bannlystes, men föreskriften kom för sent. Fångarnas vänner vädjade ödmjukt för dem och varje frisläppande fick köpas för höga böter efter lång tid i fångenskap. Vad det beträffar Wolder så vilade han knappast på årorna. Han fortsatte med sina intriger vid det kejserliga hovet och nästlade sig in hos furstarna, nobiliteten och städerna. Han njöt av sina privilegier och klädde sig magnifikt. Men var fick han tag i alla pengar för att bekosta detta utsvävande liv? För att svara på den frågan inledde hertigarna en process mot Wolder när den kejserliga rikskammarrätten åter öppnade upp.
Hertigarna av Pommern hade fog för sin oro, deras relation till kejsaren var redan mycket ansträngd. Hans höghet hade gått segrande ur kriget och var inte intresserad av att visa någon barmhärtighet för anhängarna av den augsburgska bekännelsen. Simon Wolder kände sig självsäker och såg fallet som vunnet, domare och ledamöter var papister och hertigarna befann sig under ett moln av kejserlig skam. I Speyer lade vi mycket tid på målet. Prokurator Ziegler och advokat Johannes Kalte gjorde sin plikt fullt ut och om det behövdes var jag där för att stötta dem. Martin Weyer och doktor Schwallenberger var däremot skamligt lata. De hade anförtrotts ärendet i Stettin men verkade inte ta det på allvar. Jag återkommer till Schwallenberger längre fram.
Resa till Flandern
I maj fick jag ett brev från våra rådgivare. De bad mig resa till Bryssel och ta med de två gyllene bägare som vi låtit tillverka i Augsburg. Det ryktades att kejsarens son skulle komma från Spanien under stor pompa och ståt. Med hjälp av några inflytelserika personer hoppades våra representanter kunna säkerställa hans goda vitsord vid mötet med kejsaren. Jag gav mig omedelbart iväg och for nerför Rhen till trakten vid Maas, därefter landvägen via s’Hertogenbosch och Leuven.
Efter att jag levererat min dyrbara last ville jag passa på att se något mer av Flandern. Jag begav mig till Gent, det är en stor stad som tidigare varit väldigt priviligerad. Kejsaren kunde exempelvis inte påföra skatter eller andra pålagor i Flandern utan att ha stadens samtycke. Men Karl V hade nu helt tagit över staden och berövat den alla dess privilegier. Han hade jämnat ett kloster och flera hus med marken och istället låtit bygga ett slott med flera utbyggnader och enorma djupa vallgravar fyllda med vatten. I centrala Gent reste sig ett högt torn. Jag tog mig högst upp och förstod att det måste ha varit där som kejsaren och hans bror Ferdinand stått när de valde ut platsen för sin fästning. De hade för egen hand ritat dit sina signum med röd krita.
Borgen där Karl V såg dagens ljus är numer en förfallen och anspråkslös arrendegård. Den är omgiven av vatten och endast tillgänglig via en vindbrygga. Uppe på bröstvärnet alldeles vid brofästet står två bronsstatyer, den ena knäböjer och den andra står bakom med lyft svärd. Traditionen säger att det föreställer två dödsdömda män, far och son. De kunde inte hitta någon bödel så istället lovade de fadern full benådning om han halshögg sin son. När han vägrade gavs erbjudandet till sonen. Han accepterade, glad och tacksam, och högg av sin fars huvud från bålen.
I Antwerpen träffade jag herr Heinrich Buchow som senare skulle bli rådgivare i Stralsund. Vi hade båda hört rykten om Gaspard Duccis hus som låg en dryg mil utanför staden. Folk jämförde det med slottet i Trento och enligt vissa var det till och med vackrare. Vi hade med oss ett brev från ägaren där han bad sin förvaltare visa oss runt. Ryktena var sannerligen inte överdrivna, huset hade ett mycket stort antal rum och alla var dekorerade på olika sätt. Varje rum hade en säng med ett bord och förhängena hade alltid samma färg som sänghimlen. Duken på bordet var antingen av sammet eller damast, svart, röd eller violett beroende på vad som passade bäst. Musikinstrument fanns överallt och varierade från rum till rum. En puka här, några polska violiner där, lutor, harpor, cittror, oboer, fagotter, schweiziska flöjter och mycket mer. Flickan som visade oss runt kunde skickligt spela såväl puka som violin och luta. Framför huset låg en stor vacker trädgård, konstnärligt anlagd med många exotiska växter. Vidare fanns en zoologisk samling med uppstoppade djur och olika skelett. På bottenvåningen låg en sal som var så praktfull att kejsarens syster, drottning Maria, hade visat upp den bara för att roa sin bror. Kejsaren hade förundrat tittat på allt som fanns i salen och till slut frågat: ”Vem, min syster, tillhör detta hus?” ”Det tillhör vår skattmästare.” ”Där ser man”, svarade kejsaren, ”vår skattmästare känner uppenbarligen till hur man skapar vinster.”
Gaspard Ducci var född i Italien, han var en slug och listig köpman som drivit storskalig handel i Antwerpen och misslyckats både två och tre gånger. När han hade gott om pengar, flera tusen thaler, bad han sina långivare om fem års uppskov med betalningarna. Drottning Maria var en av dem som gav honom kredit. Med det förtroendet kunde han förfoga över ett mycket stort kapital och på så sätt skapa sig en ännu större förmögenhet. Om madam Maria själv behövde pengar fanns hennes skattmästare alltid till hands. Gaspard hade låtit bygga ett hus i Antwerpen som kostat honom enorma summor men när det väl var färdigställt blev det inte som han tänkt sig. Han var så missnöjd att han omedelbart lät riva det och byggde upp ett nytt som bättre föll honom i smaken.
Greve Maximilian van Buren (samme man som stöttade kejsaren med ett fälttåg av holländska ryttare under schmalkaldenkriget) hade hört talas om Duccis berömda lantställe och bjöd in sig själv. Mästare Gaspard behandlade sin gäst magnifikt och visade honom allt. När greven skulle ge sig av frågade Gaspard om han noterat några fel eller brister i utsmyckningen eller den allmänna dispositionen av helheten. Om så var fallet ville han gärna ändra på det, även om det innebar att han behövde skicka efter konstnärer från Venedig eller Rom. ”Nej”, svarade greven, ”det enda som saknas är en reslig galge vid entrén med Gaspard Ducci hängandes från den.” På det fräcka sättet tackade greven för gästfriheten och kunde mycket väl lagt till: ”Med en krona på huvudet, som tjuvarnas kung.”
Från Antwerpen åkte jag till Mechelen. Ett så fantastiskt landskap! Leuven, Bryssel och Antwerpen är tre stora och vackra städer som ligger på samma avstånd ifrån varandra. För att ta sig mellan dessa behöver man passera Mechelen som ligger i mitten. Längs vägarna ligger magnifika slott och herrgårdar. Mechelen är en vacker stad och den minsta av de fyra. Vattnet förs dit via en utgrävd kanal och gör det möjligt att nå Antwerpen med båt. Jag såg skadorna som orsakades av blixten den 7 augusti 1546. Den hade slagit ner i ett krutmagasin som förstördes helt tillsammans med den yttre muren. Stora stenblock hade kastats upp på hustaken och många miste både liv och egendom.
I Mechelen besökte jag Vogel Heine som tjänstgjort under kejsar Maximilian den förste. Han hade haft i uppdrag att rida i förväg för att ordna övernattning åt kejsaren och hans följe. Maximilian hade sett till att Heine fått tillräckligt att leva på under sin ålders höst. Kvinnan som tog hand om honom fick bostad och ved till uppvärmningen. Heines rum behövde hela tiden hållas varmt, han var nu så gammal och skröplig att han inte längre kunde ta sig därifrån. Utöver bostaden hade kvinnan ingen egentlig lön annat än de små slantar hon fick när besökare kom för att se den åldrade trotjänaren.
Från Leuven begav jag mig jag raka vägen till Jülich och sen vidare till Köln. Där bodde jag på ett värdshus som hette Engeln. Värden hade en korp som kunde tala och till och med verkade förstå vad man sa. En kväll kom en gäst och knackade på dörren. Fågeln ropade: ”Är det någon som knackar?” Personen utanför svarade ”Ja.” Värden befann sig för stunden i den bakre delen av huset, där alla gästrum låg med utsikt över Rhen, och hörde varken knackningar eller rop. Den otålige gästen knackade då hårdare och klagade högljutt ”Hör du inte?”. Nu hörde värden och naturligtvis kom han för att öppna dörren. Han bad om ursäkt för att han inte hört knackningarna men gästen var uppretad och menade på att han ljög. Då pekade värden på korpen i sin bur och därmed var saken ur världen. Fågeln var anmärkningsvärd och vida berömd. Många förnäma personer hade erbjudit stora summor för att köpa den men värden vägrade. När jag sex eller sju år senare kom tillbaka till Köln frågade jag vad som hänt med korpen. Värden berättade då att han låg i en rättstvist med en herre som när han varit berusad dragit sitt svärd och huggit huvudet av fågeln. Han var mycket sorgsen och hade hellre blivit av med trehundra thaler än sin enastående korp.
Efter att ha tagit mig längs Rhen ända till Mainz, tog jag en vagn till Speyer.
Kung Filips karaktär
I juni 1549 kom kejsarens son kung Filip till Speyer med ett stort följe. Hans far hade utsett kardinalen av Trento, en seigneur de Madrutz, till hans marskalk. Kungen var då omkring tjugotvå år gammal, sju år yngre än jag. Hans allt annat än intellektuella ansikte gav föga hopp om att han en dag skulle kunna mäta sig med sin far. Kurfursten av Heidelberg, pfalzgrevarna och de kyrkliga kurfurstarna kom i sina officiella vagnar och gjorde honom sällskap till kyrkan. Jag såg ofta hans far under liknande omständigheter. När han kom ut från sitt residens och klev upp på sin häst satt hertigar och kurfurstar redan i sadeln och väntade. Han var alltid den förste att ta av sig hatten, även om det råkade regna, och behöll hela tiden sitt ödmjuka sätt. Han skakade hand med var och en både före avfärd och när de kom tillbaka. På trappen till sitt hem brukade han vända sig om mot sin eskort, lyfta på hatten och ta farväl med en älskvärd gest.
Kung Filip var mycket kärvare mot kurfurstarna och hertigarna trots att många av dem var äldre herrar. Även om de stod och väntade vid kyrkporten gick Filip bara rakt in utan att bry sig om dem. Han gav tecken bakom ryggen att de skulle gå vid hans sida men de föll in bakom istället. Efter gudstjänsten eskorterade de kungen tillbaka till palatset men så fort han klev av gick han direkt uppför trapporna utan en blick eller ett ord till avsked. Hans marskalk försökte förklara att det var stor skillnad på spanska och tyska hertigar. Han beskrev hur fadern agerade och visade hänsyn till de tyska furstarna men Filip svarade: ”Det är även stor skillnad på mig och min far. Han är bara son till en kung, jag är son till en kejsare.”
Efter att de officiellt välkomnat och visat sin respekt för kungen reste furstarna tillbaka till sina egna länder. Filip tillbringade några extra dagar med jakt och vandring och hans följe minskades ner till fjorton eller tolv hästar. Sen kom hertigen av Aarschot för att, på kejsarens order, hämta kungen och föra honom till Bryssel med en magnifik eskort.
Myndigheterna i Stettin var bedrövligt långsamma med att skicka över de nödvändiga handlingarna för rättegången mot staden Stolpe, detta trots mina ständiga varningar om riskerna med alla förseningar. Som om detta inte vore nog försökte några personer dessutom svartmåla mig inför hertig Barnim. Jag skrev därför till kansler Falck, som svarade: ”Du har inte gjort något fel och förtjänar ingen förebråelse. All försummelse ligger på vår sida. Men sanningen är att allt i ditt brev är rena arabiskan för mig eftersom jag inte har den blekaste aning om själva rättegången.” Ja, på det sättet hanterades saker och ting vid domstolarna.
Kungarikets tid
Vid Rhens stränder är det tradition att på trettondagen sätta ihop ett rollspel i form av ett skämtsamt hov med en kung, marskalk, förvaltare, munskänk och så vidare. Självklart är hovnarren oumbärlig. Rollerna fördelas genom lottning och var och en betalar sin del av utgifterna, förutom narren som är befriad och istället betalar med skämt och upptåg. År 1550 bestod vårt sällskap av flera ansedda herrar som dröjt sig kvar i Speyer på grund av sina rättegångar. En av dem var en begåvad ung baron från Nederländerna med betydande erfarenhet av världen. I lottningen blev jag kung, baronen marskalk, och värden, som var präst, fick narrens roll. Prästen var som skapt för uppgiften. Som kung lät jag sy en färgglad mössa och en mantel av engelskt linne åt honom. Baronen var mycket sällskaplig så vi hade ofta gäster. Vår värd tog då kvickt på sig sin dräkt och drev med besökarna. Vi skrattade så vi kiknade och narren blev rikligt belönad med silver- och ibland till och med guldmynt. Snart köpte han silverbjällror till sin mössa och manteln glittrade av alla guld- och silvermynt som han sytt fast.
Så höll vi på fram till ”Kungarikets tid”, som firas en söndagkväll mellan trettondagen och fastlagen. Den kvällen kunde det hållas tre eller fyra ”kungariken” samtidigt. Män och kvinnor utklädda i sina pråliga dräkter gick från ena huset till det andra, åtföljda av musikanter. Värdarna var skyldiga att erbjuda minst tre danser. Som ni förstår gav de här festerna gott om tillfällen för utsvävningar och äventyr. En av kvällarna hade en man och hans hustru dansat första dansen tillsammans och sen delat på sig för den andra, för att återigen mötas till den tredje dansen. Men hela tiden utan att känna igen varandra. Sida vid sida gick de sen vidare till nästa hus och höll varandra i handen. Snart kände båda av varandras begär och skymda av en klädbutik på marknadsplatsen hängav de sig åt sin plötsliga fantasi. Aldrig hade äktenskapets heliga glädjeämnen smakat så väl som otrohetens förbjudna frukt. Det var i alla fall så de upplevde det, var och en på sitt håll. Angelägen om att få veta vem hans partner var klippte den unge älskaren av en bit av klänningen och gav henne ett guldmynt som present innan de åter anslöt till sitt sällskap. Mannen var sämskmakare och nästa morgon när en kund kom för att köpa ett skinn behövde han växel. Han tittade i sin frus väska och hittade guldmyntet som han genast kände igen. När kunden gått tvingade han frun att visa upp klänningen hon haft kvällen innan och kunde då konfrontera henne med den avklippta biten. Det var omöjligt att förneka händelsen även om de båda var lika skyldiga.
Narren hade gott om tillfällen att samla prydnader till sin dräkt. Vid karnevalen utmärkte han sig med sina skämt och upptåg. Marskalken spelade sin roll storartat. Han stod rakryggad framför sin kung och betjänade honom nitiskt genom att bära fram alla rätter, skära upp maten och hålla bordet rent och snyggt, alltid med många knäböjningar och handkyssar. Men det var en kostsam historia och kungen fick betala dyrt för sin regeringstid på tre eller fyra timmar.
Vår värd var en slarvig och oansvarig figur, mer lämpad för livet i läger eller vid hov än för prästerskapet. Han var en spelare, skojare och skrytmåns som drack för mycket, slogs och skämtade friskt. För honom spelade det ingen roll om hans inackorderade var katoliker eller lutheraner. De flesta var unga, nyexaminerade och förtjusta i kortspel. Flera av dem var redan skickliga spelare som hoppades få värdefulla tips av den mer erfarne prästen. De kunde sitta hela nätterna runt bordet och spela. Vid tretiden på morgonen utbrast plötsligt deras hyresvärd: ”Bröder, rör er inte, jag ska hålla mässa, men den kommer bli kort, koncis och precis tillräckligt lång för att blåsa bort dammet från altaret. Sen är jag tillbaka.” Och han höll sitt ord.
Det var tradition att under natten till långfredagen ställa upp ett krucifix i ett av sidokapellen. De tre präster som höll tidig mässa hade i uppdrag att vaka över korset. Snart bildades långa köer av matronor som kom för att skänka gåvor och knäböja vid korset. Vid ett tillfälle, framåt klockan tre på morgonen, när de inte förväntade sig fler bidragsgivare, delade de vördnadsvärda prästerna upp intäkterna och började spela. Tack vare sin långa erfarenhet lyckades vår värd vinna varenda krona. Kollegorna blev sura och ett gräl uppstod vid foten av korset där prästerna började slåss. Men vår man var den starkaste så både segern och pengarna förblev hos honom.
Under rogationsdagarna vandrade prästerna över fälten i sina finaste skrudar följda av stora skaror män och kvinnor. De bar på kors, fanor och reliker. En ung präst tyckte det var ett bra tillfälle för ett hemligt möte så han lämnade processionen och försvann in i ett sädesfält med en ungmö efter sig. Två arbetare hade lagt märke till avstickaren och väntade in ett bra läge. De överraskade paret, tog hand om ”den svarta skalbaggens” klädedräkt och skjorta och tog med dem som bevis till domprosten.
Jag är övertygad om att Spaniens kung medlade för våra furstars skull. Alla våra vädjanden, men framför allt guldsmedernas arbete och liknande belöningar, hjälpte till att beveka herr de Granvelle, hans son, biskopen av Arras och andra inflytelserika rådgivare. Kejsaren gick slutligen med på en överenskommelse där ett av villkoren var en bot på nittio tusen floriner. Det kejserliga kansliet krävde därutöver tre tusen floriner för att renskriva försoningsakten, något jag kunde ha gjort lika elegant på en dag. Biskopen av Arras avstod från sin halva av kansliarvodet men kompenserades på annat sätt så han förlorade inget på sin generositet. Totalt kostade oss detta lilla ärende tvåhundratusen floriner.
Ett annat villkor för våra furstar var att de skulle acceptera det augburgska interimet, men prästerskapet i Pommern avvisade enhälligt detta Satans verk. Stralsunds råd kallade till sig prästerna och förbjöd dem att säga ordet ”interim” från predikstolen. Framför allt fick de inte lägga till negativa eller illa klingande uttryck, i så fall riskerade de att bli avsatta från sitt heliga ämbete. De hade däremot kvar friheten att bemöta interimets läror med hjälp av den heliga skriften. Men superintendent Johannes Freder var en envis och trångsynt man. Han svarade att han som god herde varken kunde eller ville överlämna sin hjord till vargarnas raseri. Det skulle sätta hans kropp och själ i fara. Blev han avskedad skulle Gud förse honom med livets nödtorft och dessutom upplevde han att lärda män inte var uppskattade i Stralsund. Efter att rådet avslutat mötet meddelade två av medlemmarna Freder att han avskedats.
Nästa dag presenterade prästerna en petition undertecknad av alla utom Johannes Niemann. De krävde samvetsfrihet och rätten att tjäna sanningen genom att fördöma interimets styggelser från predikstolen. ”Man måste lyda Gud mer än människor”, sa de. Alexis Grosse och Johannes Berckmann var så upprörda att det inte gick att resonera med dem. De slängde ur sig de mest kränkande anklagelser mot den ärlige Niemann. Rådet tyckte inte om detta och beslutade med omedelbar verkan att betala vad de var skyldiga Grosse och sen avskeda honom. De andra predikanterna förväntade sig samma öde men så blev det inte. Niemann hade alltså inte riskerat något om han skrivit under tillsammans med sina kollegor. Interimet kritiserades samtidigt från flera andra håll, attackerna gjordes på tyska, latin, italienska, franska och spanska. Varje rad vägdes och bemöttes noggrant med bibelns texter som stöd. Påven fick skamset ta till sig av kritiken.
Mina barn, tänk på de stora framgångar som kejsaren uppnått. Allt tycktes gå hans väg och hans ställning hade aldrig varit starkare. I den stunden trodde han att han kunde bryta sitt löfte och motsätta sig den augsburgska bekännelsen. Hans stora kärlek till påven gjorde att han försökte ge sig på den starka grund som Luther byggt upp. Men hans ambitioner misslyckades och efter det började kejsarens stjärna dala. Han rådde inte på den lutherska läran som i stället växte sig allt starkare. Idag försvaras den av mäktiga herrar i Tyskland som hertigen av Preussen, markgreven av Baden, markgreven Ernest von Pforzheim med flera. Och antalet försvarare från andra länder ökar ständigt, inspirerade av martyrernas blod. Den lutherska tron skall för alltid trotsa dess fiender.
Jag lämnar min tjänst hos hertigarna
I Stettin fortsatte de smutskasta mig. Doktor Schwallenberg reste själv dit för att ”rätta till” den skada jag påstods ha orsakat. Jag hade redan bestämt mig för att sluta som advokat och tänkte lämna Speyer senast i december. Jag skrev till kansler Zitzewitz och förklarade varför.
I Stettin brukade doktor Schwallenberg bo hos en kanik han kände, ett enkelt knep för att få mat och husrum gratis. Det sparade honom mycket pengar men han redovisade ändå sina resekostnader som om han betalt för både kost och logi. Han hade kallat på mig för ett möte och när jag kom satt han redan vid bordet. Han varken hälsade eller bad mig sitta ner utan försökte i stället få mig att servera honom. Jag vägrade bestämt. ”Det är inte min plikt,” sa jag. ”Jag är inte längre lärling och om någon försökte tvinga mig skulle jag vägra. Det som betyder något är att advokat Kalte och jag snarast behöver ert utlåtande om våra furstars angelägenheter. Jag har redan lagt ner massor av tid på skrivarbete utan resultat. Var vänlig och säg när ni kan träffas.” ”Jag kommer att träffa advokaten på tu man hand,” svarade Schwallenberg. Och så gjorde han också men istället för att prata om målet försökte han insinuera att jag var överflödig, ”ett femte hjul på vagnen”, och menade att advokaten kunde tjäna mer pengar för egen del om jag avskedades. Men advokat Kalte var en hederlig man. Han svarade Schwallenberg att detta var förtal och att han inte ville utnyttja sådana intriger för egen vinning. Doktor Schwallenberg reste därefter till Strasbourg.
När han kom tillbaka var målets inlagor färdiga men han vägrade läsa dem och påstod att de först måste lämnas till hertigarna. Jag skickade en budbärare med alla handlingar och ett brev från Schwallenberg. Kort efter reste han själv vidare till riksdagen i Regensburg. Så småningom kom hertigarnas svar. Övertygad om att det gällde rättegången öppnade jag brevet och läste:
”Till vår lärde, trogne och käre tjänare! Vi har glädjen att uttrycka vår stora tillfredsställelse med er nit i att återställa våra angelägenheter, vilka vår advokat så allvarligt äventyrat att de, utan ditt tillträde, helt hade gått förlorade. Vad gäller de inlagor du utarbetat tillsammans med advokaten, kommer vi att återlämna dem till dig så snart våra egna rådgivare granskat och vid behov ändrat dem. Vi ger dig också fullmakt att närvara vid riksdagen i Regensburg på vår bekostnad, o.sv.”
Det är svårt att föreställa sig ett värre svek. I minst tolv månader hade jag skickat budbärare efter budbärare och bett om anvisningar. Trots det skyldes alla förseningar på mig. Denna skurk tog dessutom åt sig äran för inlagor han aldrig skrivit och inte ens läst. Och medan furstarna tackade honom var min skam fullständig.
Jag hade förlorat allt hopp om mänskligheten. Men i det ögonblicket valde den allsmäktige att göra min oskuld uppenbar och i stället låta mina fiender stå med skammen, på samma vis som Mordokaj upphöjdes efter Hamans vanärande fall. Ja, redan innan handlingarna kom tillbaka från Pommern avkunnade rikskammarrätten följande dom:
”I frågan om staden Stolpe och Simon Wolder mot hans nåd Barnim, hertig av Pommern, o.s.v., beslutar och förklarar vi att nämnda hertig är frikänd från alla anklagelser och skyldigheter som kärandena har framfört mot honom.”
Vad har du att säga om det, du ökände förtalare? Skäms, vidriga hycklare! Man kan lätt föreställa sig mina känslor när jag skickade nyheten med en särskild budbärare till hertigen. Jag höll inte tillbaka i min beskrivning av Schwallenbergs skurkaktighet. Trots att hans djävulska intriger hade gjort mig ledsen och besviken blev de till slut min vinning och räddning. Herren förvandlar ont till gott. Allt detta gjorde att jag stärktes i mitt beslut att sluta som advokat och lämna min tjänst hos furstarna. Det hjälpte inte att Zitzewitz, både muntligt och skriftligt, erbjöd mig en lönsam position vid Wolgasts kansli. Jag var trött på livet vid hoven och tackade nej. En ny möjlighet hade öppnats för mig i en stad där det fanns hopp om att få leva i frid och dö efter Guds vilja, även om djävulen och hans tjänare inte helt gett upp spelet. Min syster, som var gift med Peter Frubose, borgmästare i Greifswald, föreslog att jag skulle gifta mig med hennes svägerska. Eftersom jag räknade med att vara i Greifswald på nyårsdagen skrev jag tillbaka att hon skulle ordna bröllopet innan karnevalen. Jag köpte en ung grå ridhäst med träns och sadel av en hovkurir, han skulle sluta sin tjänst och återvända hem för gott.
Den 3 december 1550 tog jag farväl av Speyer. Allt var klart med advokaterna och prokuratorerna. Jag var besviken och trött på rikskammarrätten och bestämde mig för att aldrig mer återvända så länge jag levde. Nu hade jag varit hemifrån länge. Först fem år för att hantera min fars rättegång och sedan två år hos hertigarna av Pommern. Det hade varit en slitsam tid men den hade också gett mig många erfarenheter. Jag hade arbetat på kanslierna för både markgreve Ernest och befälhavaren av Johanniterorden för att sedan fortsätta hos våra hertigar och vid riksdagarna. Under all denna tid hade jag samlat på mig mer pengar än många läkare. Allt tack vare min talang som juridisk skribent, en konst som inte lärs ut av varken Bartolus eller Baldus och som kräver övning, hårt arbete, gott minne och tjänstvillighet. Men det innebar också stora faror, som denna berättelse visat. Jag hade verkligen slitit både dag och natt och det var många efter mig som ville gå i mina fotspår. De var ofta bländade av min framgång men dukade snart under för yrkets monotoni, de många timmarna, hungern, törsten, alla bestyr och faror. Knappt en på hundra lyckades.
Jag kom till Stettin den 21 december och blev efter omständigheterna väl mottagen. Rådgivarna som representerade fursten lyssnade noga på mina förklaringar. Bland dem fanns flera av Schwallenbergs bundsförvanter och jag förstod att de inte skulle låta mig få audiens. Nästa dag informerade de mig att hertigen var mycket nöjd med både den energi jag visat och med innehållet i min rapport. Jag var också fri att väcka talan mot Schwallenberg om jag så önskade. Hertigen hade inte glömt sitt löfte om gottgörelse men han ville först rådgöra med hovet i Wolgast och bad mig ha tålamod några dagar. Jag svarade följande:
”Det är en stor glädje för mig att höra hur min herre och mästare uppskattar min hängivenhet och erkänner hur oförtjänt min skam var. Jag vill inte väcka talan mot doktor Schwallenberger på tröskeln till mitt bröllop. Blotta tanken gör mig bedrövad. Men bevisen är tydliga och hertigen är nog mer intresserad än jag av att skurken får sitt straff. Vad har jag egentligen att vinna på en rättegång nu när hertigen, Gud vare lovad, tackar mig både muntligen och skriftligen? Jag kan inte heller dröja kvar i väntan på den utlovade belöningen och föredrar att komma tillbaka efter bröllopet.”
När de förstod att jag bestämt mig för att överge hovet för det vanliga livet i staden stämde alla rådgivarna upp i ett ”halleluja”. Tonfall och bemötande förändrades omedelbart och jag blev överöst med hjälpsamma erbjudanden. När jag träffade kansler Zitzewitz var hans första kommentar: ”Ve den fågel som saknar tålamod att invänta lyckans slag.”
Här slutar berättelsen om mitt liv före mitt giftermål.
© sastrow.com