Sastrow

KAPITEL 2

---

Tolv månader vid riksdagen i Augsburg – Något om kejsaren och furstarna – Sebastian Vogelsberg – Det augsburgska interimet – Resan till Köln

Tolv månader vid riksdagen i Augsburg

Den 27 juli 1547 steg jag av min häst vid ett värdshus intill vinmarknaden i Augsburg. Värden var mästare vid ett av stadens skrån och en väl ansedd person med sunt förnuft. Skrået han företrädde hade administrerat stadens angelägenheter i mer än ett sekel. I Nürnberg hade man i stället överlåtit det uppdraget till patricierna. Skråna i Augsburg var evangelikaler och hade tagit ställning mot kejsaren så av den anledningen föreslog hans kejserliga majestät att de skulle uteslutas vid den kommande riksdagen och ersättas av aristokratin som fortfarande var trogen den gamla läran.

Jag hyrde två rum, vart och ett med en alkov eller sovkabin i anslutning. I det ena bosatte sig ambassadörerna och i det andra inkvarterades deras fyra administratörer. Det var kanslern Jacob Zitzewitz, jag själv och hertig Barnims två sekreterare. Jag sålde min häst och utrustning. Inget av det var mycket värt och jag accepterade det bud jag fick. Fodret var dyrt och djuret var inte längre till någon nytta för mig.

Kejsaren och hans armé anlände i slutet av juli. Landgreven fick stanna kvar i Donauwerth under bevakning av en spansk enhet. Kurfursten hade förts till Augsburg och fick bo hos familjen Welser som bodde bara två hus bort från det kejserliga residenset. Mellan husen var det en slags gränd med en bro som förband kurfurstens och kejsarens bostäder. Värdshuset jag bodde på låg alldeles intill. Den tillfångatagna prinsen hade eget kök och hans kansler, von Monkwitz, var alltid i hans närhet. Han hade sina egna tjänare och spanjorerna behövde aldrig gå in i hans rum eller sovkammare. Hertigen av Alva och andra herrar i det kejserliga följet höll honom ständigt sällskap med trevliga samtal och angenäma nöjen. Samtidigt planerades ett tornerspel på gårdsplanen framför det vackra kejserliga residenset. Kurfursten tyckte mycket om att ge sig ut på hästryggen och besöka stadens vackra och konstnärligt utformade trädgårdar. I sin ungdom hade han varit förtjust i svärdsspel och när han var frisk och aktiv ägnade han sig åt alla slags krigsövningar. Därför lät de honom titta på tornerspelen men han fick inte gå runt utan eskort av spanska soldater. Till en början fick han läsa vad han ville men den rättigheten togs bort när han vägrade acceptera interimavtalet.

I Donauwerth, å andra sidan, var landgreven hela tiden bevakad, även i sin egen bostad. Vakterna var beväpnade och om han så bara tittade ut genom fönstret dök två spanjorer omedelbart upp på varsin sida. Vaktavlösningen skedde på natten och ackompanjerades av trummor och flöjt. När vakterna som skulle träda i tjänst kom in i rummet och den gälla musiken upphört drog de andra vakterna undan gardinerna till sängen och sa: ”Vi anförtror honom i er vård. Håll noga vakt.” Kejsarens ord till landgreven, ”Jag ska lära dig att skratta”, var inte bara ett tomt hot.

Innan hans kejserliga majestät skulle gå och lägga sig lät han, till mångas skräck, resa en galge framför rådhuset. Bredvid galgen monterades en strappado och mitt emot den en byggnadsställning som var ungefär i manshöjd. Den var tänkt att användas för sträckbänken, halshuggning, strypning, fyrdelning och liknande saker.

Kejsaren hade skickat bud efter sin sekreterare i Spanien, en ståtlig man av börd som kejsaren värderade mycket högt. Under resan seglade sekreteraren från Torgau nerför Elbe. Där hade en trogen undersåte till den tillfångatagna kurfursten gömt sig i ett skogsparti intill floden. Han var en skicklig prickskytt och när fartyget kom tillräckligt nära avlossade han ett träffande skott. De tog liket till kejsaren och sekreterarens jordiska kvarlevor fördes därefter till Spanien i en ståtlig kista. Mördaren flydde genom Ungern i riktning mot Turkiet men tillfångatogs efter en lång jakt och fördes till Augsburg. Han fraktades i en öppen vagn mellan Sankt Ulrich och rådhuset. Ekipaget tog vägen förbi vinmarknaden, där kurfursten irriterat kunde se honom passera sitt fönster. Den dömde mannen hade en påle som stack upp mellan sina knän. Hans högra hand var bunden till pålen så högt upp det gick. Plötsligt, mitt under färden, höggs hans handled av med ett svärd. Såret förbands så blödningen stoppades och handen spikades fast på en stolpe som satts upp längs gatan. När ekipaget kom fram till rådhuset tog man den stackars uslingen från vagnen och satte honom i sträckbänken.

Landsknektarna som var stationerade i Augsburg hade inte fått lön på flera månader. Pengarna skulle tas av de böter som ålagts landgreven och städerna men trupperna väntade fortfarande. Ryktet gick att böterna redan betalats men att hertigen av Alva förlorat pengarna i spel med kurfursten.

Samtidigt som allt detta hände tog ett antal soldater sig in i rummet där standarerna förvarades. De tog med sig tre standar, fällde ut dem och marscherade i stridsordning mot vinmarknaden. I närheten av den plats där prickskytten fått sin hand avhuggen försökte en stolt spanjor kasta sig in i de framryckande leden och få tag på ett av standaren. Det var ett vansinnigt dåd med hopp om att bli ärorik hjälte och vinna kejsarens gunst. Tre män med stora svärd marscherade bakom standaret och en av dessa klöv inkräktaren mitt itu som om han varit en kålrot. ”Qui amat periculum, peribit in eo.” (Den som älskar fara kommer att förgås av den). Så står det i skriften.

De spanska soldaterna anade oråd och intog genast gatorna intill marknaden. Kurfursten flyttades till kejsarens bostad, man ville inte riskera att han blev bortförd. Folk var oroliga att bli rånade ifall landsknektarna skulle få för sig att ta ut betalningen från dem. Handelsmännen var extra oroliga eftersom de, i väntan på den kommande riksdagen, hade fyllt sina butiker med värdefulla varor, fina sidentyger, föremål i guld och silver, diamanter och pärlor. Det blev ett väldigt tumult i staden, människor skrek, ropade och samlades i klungor. Men de flesta barrikaderade sig i sina hem där de beväpnade sig med pikar, musköter eller vad de kunde få tag på. Som Sleidan kortfattat uttryckte det, ”det var en dag lämpad för väpnad kamp.”

Kejsaren skickade bud för att ta reda på legosoldaterna krav. ”Pengar eller blod”, svarade arkebusörerna, med vapnen vilande på vänster arm och den tända stubinen i höger hand, farligt nära fänghålet. Hans kejserliga majestät lovade dem pengarna inom tjugofyra timmar, men innan de skingrades ville de även ha straffrihet för vad de gjort, vilket kejsaren också beviljade. Nästa dag fick de sin lön och samtidigt upphörde protesterna.

Nu till äventyrets slut. Det gavs i hemlighet order om att förfölja ledarna när de lämnade staden och så fort de sa något kränkande om kejsaren skulle det tillkallas väpnad hjälp för att föra tillbaka dem till Augsburg. Redan efter två, tre dagar hittade man flera av eldsjälarna på något av värdshusen där de höll till med välfyllda kannor och tjocka plånböcker. De hade inte en tanke på att det kunde finnas informatörer bland dem och höll inte tillbaka i sin kritik mot kejsaren. ”Så vi ska ge honom soldater för ingenting, denne Karl av Gent! Kvartanfebern kan gott ta honom. Vi ska lära honom hur han ska uppföra sig. Må blixten spränga honom,” och så vidare. Orden hade knappt hunnit lämnat deras läppar förrän de greps, fördes till Augsburg och hängdes framför rådhuset. Var och en med en liten fladdrande flagga fäst på sina underkläder.

Två spanjorer, som vanligt förmodligen skyldiga till rån, hängdes upp på samma ställe. Under natten kom bödeln med sin vagn, skar av repen och förde alla de upproriska männens kroppar utanför staden. Därefter dök en grupp spanjorer upp och i en ceremoni bar de sina landsmän bort från de övriga och placerade dem på en bår täckt med ett slags vitt linne. De lade en begravningsduk över dem och började sen gå i procession. Unga lärljungar klädda i vita kappor gick i täten och sjöng psalmer. De andra kom efter och gick i par, två och två, klädda i vackra kläder med tända ljus. Processionen avslutades vid en kyrka som de fått anvisad och de två kropparna begravdes. Det är svårt att inte tillåta högtidliga begravningar för tjuvar när man själv är en obotlig tjuv.

Inkvarteringen av de italienska och spanska trupperna fördelades mellan städerna Algau och Schwaben. I Memmingen och Kempten valde man att köpa sig fri från skyldigheten för trettio- respektive tjugotusen floriner. En kejserlig kommissionär kom på idén att besöka olika städer och påstå att han fått i uppdrag att inkvartera ett par hundra spanjorer där över vintern. Borgarna blev skräckslagna och bad honom att bespara dem en sådan plåga. De betalade gladeligen kommissionären en bonus på två, tre eller fyrahundra kronor för besväret. De betalade direkt på platsen och kommissionären fick in betydandes summor med detta sinnrika system. Men ryktet nådde kejsarens öron och bedragaren arresterades, dömdes till döden och avrättades framför rådhuset i Augsburg. Bödeln började med strypning. Bedragaren placerades på en trästol mot ställningens räcke med pannan hårt bunden för att dämpa krampryckningarna. Armarna var bundna bakom ryggen och fästa vid räcket. Efter att ha lagt ett ganska kort rep runt halsen fäste bödeln en tjock käpp nedanför nacken och började vrida den runt på samma sätt man pressar balar. När den uslingen hade strypts togs alla hans kläder av förutom skjortan. Kroppen lades sen på en bräda, bödeln lyfte skjortan, skar bort könsdelarna, gjorde ett långt snitt från skrev till bröst, tog ut inälvorna och kastade dem i en hink under brädan. Slutligen skar han upp kroppen i fyra delar.

George von Wedel bodde på mitt hotell. Han hade bjudit in hertigen av Brunswick och hans förvaltare till middag och valt mig som sin tredje gäst. Måltiden bestod av sex rätter där den första var en soppa med kapun. Jag vet att vår värdinna betalade en krona för fågeln och att hon tog en krona per portion av Wedel. Jag berättade historien från Rom där jag sett spanjoren, hans tjänare och de två judarna hängas. Hertigen blev förtjust över att jag kom ihåg detta och påminde om att banketten hade hållits till hans ära. Hans berättelse var dock mycket längre än min.

Medan jag väntade på att de pommerska delegaterna skulle anlända lånade jag tvåhundra kronor av den tillfångatagna kurfursten av Sachsen. Allt var fruktansvärt dyrt i Augsburg och det fanns ingen möjlighet att klara sig utan pengar. Mina funktioner vid riksdagen krävde ett anständigt utseende och jag hade i uppdrag att överlägga med förnäma personer såsom vicekansler Seld, biskopen av Arras och den kejserliga rådgivaren doktor Johannes Marquardt. När våra ambassadörer kom fram på Matteusdagen, den 21 september, betalade jag omedelbart tillbaka de tvåhundra kronorna.

Från det att vi lämnade Wittenberg tog jag varje tillfälle jag fick att tala med de kejserliga rådgivarna. Det blev flera samtal med olika rådgivare men mer än en gång råkade jag rida bredvid biskopen av Arras, intimus consiliarius imperatoris (kejsarens närmaste rådgivare). Jag bad honom ge våra furstar fri lejd så de kunde komma och framföra sin sak personligen eller låta sig representeras av några höga dignitärer. Den vänliga tonen i hans svar gav mig stort hopp men han var alltid försiktig med att ge några löften.

En kväll när jag befann mig mellan Nürnberg och Augsburg råkade jag av en slump hamna på ett gästgiveri där Lazarus von Schwendi bodde. Han var vid den här tiden en skägglös ung man. Vi åt middag tillsammans och han berättade att kejsaren skickat honom till Brandenburg, ända bort till gränsen mot Pommern, för att ta reda på hertigarnas inställning under det senaste kriget. Han hade inte hittat något att klandra dem för och skrivit till kejsaren om det. Så snart han träffade honom skulle han även framföra det muntligen.

Men det skulle inte räcka med Lazarus stöd. När jag träffade biskopen av Arras, hans far, den pålitlige Messire de Granvelle, doktor Seld och doktor Marquardt i Augsburg verkade de nästan tävla med varandra om vem som kunde se mest snett på mig. De formulerade sina avslag i hårda, föraktfulla, ordalag: ”Bannus decernetur contra principes tuos.” (Ett förbud ska utfärdas mot dina furstar). Det hade jag verkligen inte väntat mig.

Våra hertigar skickade sina främsta rådgivare. De gjorde sitt allra bästa och lade ner mycket möda och tid men allt var förgäves. Biskopen av Arras gick så långt som att morra åt dem: ”Att anta att kejsaren skulle vara kapabel att straffa oskyldiga människor, som era furstar påstår sig vara, är i sig ett förräderi mot monarken och borde bestraffas.” Hans kejserliga majestät ville helt enkelt inte lyssna på sanningen och var fast besluten att agera mot hertigarna av Pommern. I Wittenberg hade doktor Seld sagt till mig: ”Vi ska se över utmaningen från Ingoldstadt och kommer som referens notera dess exempel på djärvhet, kränkande uttryck och provokationer. Hans kejserliga majestät avser visa för hela riket att han har både tyskt blod och tillräckligt med makt för att straffa de han anser lämpligt, oavsett vilka de är.” Det var en anspelning på följande avsnitt i det dokument som utmanat kejsaren: ”Och vi informerar härmed Karl om att vi anser honom vara en förrädare av sin plikt mot Gud, att han ljugit för oss och den tyska nationen och därmed är förtjänt av det gudomliga straffet. Vi anser även att han saknar det ädla, tyska blod som krävs för att genomföra sina hot.”

Våra ambassadörer besökte dagligen inflytelserika personer inom kyrkan. Alla besök gjordes i par, två och två, förutom kansler Zitzewitz som ansåg att han inte behövde någon hjälp. Han var mycket skicklig så det var ett rimligt antagande men han hade nackdelen av att upprepa sig och trötta ut sina lyssnare. Kanslern till kurfursten i Köln fick besök av Zitzewitz en kväll och nästa dag sa han till två av våra ambassadörer: ”Vad tänker er kansler på? Han upprepar ständigt samma saker. Tillskriver han mig så kort minne att jag på tre eller fyra dagar glömmer status causae vestorum principum (era prinsars situation), eller inbillar han sig att jag har så gott om tid att jag kan lyssna på hans ständiga litanier. Han påminner mig om en höna som ska värpa. Först flaxar hon upp till toppen av den öppna ladugårdsdörren och kacklar: ’Ett ägg, ett ägg.’ Sen flyger hon lite högre upp på höladan: ’Ett ägg, ett ägg, jag vill lägga ett ägg.’ Därifrån far hon upp till takbjälkarna: ’Se upp, vänner, se upp. Jag ska lägga ett ägg.’ Till slut, när hon har skrockat av hjärtats belåtenhet, går hon tillbaka till sitt bo och producerar det minsta tänkbara ägget. Själv föredrar jag gåsen som sitter på huk på dynghögen och i tystnad lägger ett ägg stort som ett barnhuvud.”

Ärkebiskopen av Köln kunde inte förlåta våra furstar för att de sekulariserat klostret Neuenkamp, en förgrening av Altenkamp, i Kölns stift. Dessutom var han generellt misstänksam mot prästerskapet i Pommern efter att de valt den fromme, duglige och lärde kanslern Bartholomeus Schwabe till biskop i Cammin. Inte heller kejsaren accepterade furstarnas val och vägrade bryskt att erkänna den nya biskopen. Istället kallade han kapitlen till Augsburg för att avlägga trohetsed och visa sin lojalitet i väntan på att han själv skulle välja en ny ledare åt dem. Furstarna, kapitlen, den godsägande adeln och städerna, med undantag för Colberg, överklagade kejsarens beslut. Den pommerska delegationen anförtroddes att leda förhandlingarna och staterna utsåg Martin Weyer, kanik i Cammin, som representant. Han skulle senare bli biskop.

Var skulle vi hitta någon som framgångsrikt kunde medla för oss? Kurfursten av Brandenburg var inget alternativ eftersom han inte var särskilt populär hos kejsaren. Alla mina böner verkade vara förgäves. Vid hov och stora städer var causae perduntur quae paupertate reguntur (ärenden där det inte fanns pengar var ointressanta). Vid ett tillfälle hade doktor Marquardt lågmält antytt att en vältränad liten häst kunde vara användbar för honom om man ville ta ärendet vidare till rådet enligt kejserlig etikett. Jag skrev omedelbart till Pommern varpå de skickade mig ett vackert djur med instruktioner om att köpa till utrustning som passade. Utöver hästen kompletterades gåvan med tre portugisiska guldmynt. Det verkade behaga doktorn och han accepterade gåvorna utan större övertalning.

Genom att smälta dubbeldukater och rhenska floriner fick vi fram ett utmärkt guld av kronstandard. Av detta lät vi tillverka två bägare som vägde sju mark vardera. Zitzewitz tog med dem flera gånger till Messire de Granvelle men lyckades inte hitta något bra tillfälle att lämna över dem. Det var egentligen inget att tveka på. Han hade tagit emot dem utan problem, vilket han också gjorde senare i Bryssel. I själva verket var Granvelle alltid intresserad av att erbjuda sina vänskapliga tjänster hos kejsaren i utbyte mot guld, silver och värdefulla föremål. Vid hans avresa hade han flera vagnar och mulor fullastade med värdesaker. När man frågade honom vad den långa konvojen innehöll svarade han: ”Peccata Germaniae!” (Tysklands synder!).

Efter många fruktlösa ansträngningar visste våra ambassadörer inte längre vad de skulle göra. Som tidsfördriv läste de två latinska broschyrer de fått. Den ena handlade om ”Carolus Quintus” (Karl V), personlighet och handlingar, den andra hade titeln ”De horum temporum statu” (Om samtidens tillstånd), ett samtal i romersk stil mellan Pasquin och Marforio.

Utöver de spanska och tyska trupper som tillhörde kejsaren var tio fankompanier med landsknektar förlagda i Augsburg. Det fanns även spanska och italienska krigare i utkanten av staden. Sexhundra ryttare från Nederländerna och mer än tolv spanska fankompanier var stationerade vid Bodensjöns stränder. Under vintern hade de varit förlagda i Biberbach. Sjuhundra napolitanska ryttare hade övervintrat i Wissemburg och låg nu i Nordgau. Det var många som var redo för ”väpnad kamp” men det var också mycket pompa och ståt.

Något om kejsaren och furstarna

Augsburg hade inom sina murar lyckats samla följande dignitärer:

• Hans kejserliga majestät
• Hans kungliga majestät
• Alla kurfurstar personligen med sina imponerande följen.
• Kurfursten av Brandenburg med sin hustru.
• Kardinalen av Trento
• Hertig Heindrich av Braunschweig och hans två söner, Karl Viktor och Filip.
• Markgreve Albert
• Hertig Wolfgang, pfalzgreve
• Hertig Augustus
• Hertig Albert av Bayern
• Hertigen av Kleve
• Herr Wolfgang, stormästare i tyska orden
• Biskopen av Eichstedt
• Hans nåd av Naumberg, Julius Pflugk
• Abbé Weingarten
• Madame Marie, kejsarens syster, som åtföljdes av sin systerdotter, änkan av Lothringen.
• Markgrevens hustru
• Hertiginnan av Bayern
• De utländska potentaternas sändebud

Danmarks kung representerades av Petrus Suavenius, en lärd och klok man, som hade bevisat sin visdom under många uppdrag och följt med Luther på hans resa till Worms. Polens kung representerades av Stanislas Lasky, en magnifik, erfaren, lärd, vältalig, elegant, älskvärd och stor magnat. Dessutom ytterst charmerande in familiari colloquio (i familiära samtal).

Det skulle vara nästan omöjligt att räkna upp alla präster, grevar och andra framstående personer som var där, men jag vill särskilt nämna juden Michael. Han tog efter de riktigt stora herrarna och visade gärna upp sig till häst, klädd i praktfulla kläder med guldkedjor runt halsen och eskorterad av tio eller tolv judiska tjänare. De var alla väldigt ståtliga och hade lätt kunnat tas för att vara kavallerister. Michael själv hade ett mycket fördelaktigt utseende och det sades att han var son till en greve i Rheinfeld. En dag stötte han ihop med den gamla närsynta marskalken von Pappenheim. Marskalken, som trodde Michael var en högt uppsatt adelsman, tog av sig sin hatt och bugade djupt. När han upptäckte sitt misstag blev han rasande och ropade högljutt: ”Må blixten slå dig, din stora skurk till jude!”

Man kunde också möta många prinsessor, grevinnor och andra adelsdamer, alla vackra och klädda i en prakt som övergår min förmåga att beskriva. Dessa stora sammankomster innebar många tillfällen till banketter med både utländska och tyska danser. Kung Ferdinand hade nästan alltid folk omkring sig, han anordnade ståtliga mottagningar, praktfulla baletter och underbara konserter med en stor, välutbildad ensemble av sångare och musiker. Bakom kungens stol stod ofta en pratsam narr som var snabb i repliken och kunde munhuggas med kungen. Vid bordet höll kungen igång samtalet och pratade hela tiden. En kväll vid en av hans mottagningar såg jag en spansk herre dansa med en ung dam. Han hade en lång slängkappa som nådde ända ner till hälarna. Dansen kallades ”algarda” eller ”passionesa” (jag vet inte vad något av orden betyder). Det var mycket charmigt, båda gjorde höga hopp medan de gick fram och tillbaka utan att tappa ögonkontakt. Efter det uppträdde ett annat par med en annan utländsk dans.

Kejsaren ordnade däremot inga festmåltider, inte för någon. Han ville inte ens ha sällskap av sina närmaste som hans syster, bror, syskonbarn, hertiginnan av Bayern, kurfurstarna eller någon av prinsarna. Efter att han varit i kyrkan skakade han hand med sina hovmän och gav dem ledigt för resten av kvällen. Han åt sin kvällsmat ensam utan att säga ett ord till sina medhjälpare. En dag noterade han att Carlowitz saknades. ”Ubi est noster Carlovitius?” (Var är vår Carlovitius?), frågade han hertig Moritz. ”Nådigaste kejsare,” svarade den senare, ”han känner sig lite svag.” Omedelbart vände sig kejsaren till sin läkare och sa på nederländska. ”Vesalius, gy zult naar Carlowitz gaan, die zal iets wat ziek zyn, ziet dat gy hem helpt.” (”Vesalius, du borde gå och titta till Carlowitz, han mår inte bra. Du kanske kan göra något för honom.”)

Jag har ofta varit på middag hos kejsaren, i Speyer, Worms, Augsburg och Bryssel. Hans bror, kungen, var aldrig bjuden. Unga prinsar och grevar serverade måltiden. Det var alltid fyra rätter bestående av totalt sex tallrikar. När de placerat rätterna på bordet lyfte tjänarna på locket. Om kejsaren gillade rätten böjde han på huvudet och drog den mot sig, om han däremot inte gillade den skakade han på huvudet. Enorma pastejer, stora bitar av viltkött och andra saftiga rätter fick bäras bort medan hans majestät åt en bit stek, en skiva av ett kalvhuvud eller något liknande. Han hade ingen som skar upp åt honom och själv använde han kniven mycket sparsamt. Han började med att skära upp sitt bröd i munsbitar innan han attackerade sin rätt. Han stack sin kniv lite var som helst och använde ofta fingrarna samtidigt som han höll tallriken under hakan med den andra handen. Han åt så naturligt och rent att det var ett nöje att se honom. När han kände sig törstig drack han alltid i tre klunkar. Han gav tecken till doctores medicinae (läkarna) som stod vid bordet, de gick då till skänken, hämtade två silverkannor och fyllde upp en kristallbägare till ungefär ett och ett halvt mått. Kejsaren tömde bägaren i ett svep även om han fick hämta andan ett par gånger. Under hela tiden sa han inte ett ord och rörde knappt en min trots att gycklarna bakom honom gjorde sitt bästa för att roa. Men då och då kunde han dra lite på munnen åt någon ovanligt finurlig passage. Han ägnade inte det minsta uppmärksamhet åt folket som kommit för att se honom äta. Sångarna och musikerna i hans följe uppträdde i kyrkan men aldrig i hans bostad. Middagen varade i mindre än en timme och i slutet togs bord, stolar och allt annat bort. Ingenting återstod förutom de fyra väggarna prydda med magnifika gobelänger. Efter bordsbönen fick kejsaren fjäderpennor för att rengöra tänderna. Han tvättade händerna och satte sig vid en av fönsternischerna. Nu kunde var och en gå fram och tala med honom, lämna in en petition eller argumentera för en fråga. Kejsaren bestämde sig alltid där och då. Den blivande kejsaren, Maximilian, stod oftare vid kejsarens sida än vid sin fars.

Hertig Moritz bekantade sig gärna med de bayerska damerna. I hans liv fanns ingen plats för melankoli. Han bodde hos en läkare och dennes dotter som hette Jacqueline. Hon var vacker som en sommardag. Hertigen och hon brukade bada tillsammans och varje dag spelade de kort med markgreve Albrecht. En dag när Albrecht kände sig säker på sina kort satsade han flera kronor. ”Mycket bra”, svarade flickan, ”jag lägger lika mycket och synar dig.” ”Pengarna på bordet”, svarade markgreven, ”må bäste spelaren vinna.” Allt detta sades på ren och skär tyska samtidigt som Jacqueline gav honom sitt mest charmerande leende. På det här lekfulla sättet umgicks de om dagarna. Det skvallrades naturligtvis på stan och djävulen själv sprudlade av glädje.

Präster och andra högt uppsatta personer gjorde vad som föll dem in. Jag har själv sett den unge markgreven Albrecht och andra unga furstar dricka och spela ”truco” med biskopar i samma ålder. De var visserligen av lägre börd men vid sådana tillfällen brydde man sig inte om titlar. Markgreven utbrast plötsligt: ”Din tur, präst. Jag slår vad om att ditt drag inte är värt ett dyft.” Biskopen svarade ofta ännu grövre och föreslog skämtsamt att motståndaren skulle följa med honom ut för att uträtta ett naturbehov. I rummet fanns varken bänkar eller stolar, bara en praktfull matta. De unga furstarna satt direkt på golvet i sällskap med de ädlaste damerna. Steget var inte långt till att bekvämt sträcka ut sig. Man kan lätt föreställa sig kyssandet och smekandet som pågick.

Både prinsar och prinsessor spenderade sina pengar på praktfulla banketter. De kom till Augsburg med penningkistorna fulla till bristningsgränsen men snart tvingades de låna mer. Det kunde bli både förödmjukande och dyrt för dem, räntorna var skyhöga. Men man gjorde vad som helst för att få vara kvar i Augsburg och synas bland präster, furstar och kungligheter. Flera monarker, däribland hertigen av Bayern, hade fått tusentals thaler som ”lekpengar” från sina undersåtar. Vartenda öre gick förlorat.

Våra ambassadörer höll sig för sig själva. De varken bjöd in eller blev själva inbjudna, men när det kom gäster ordnade de med lättare förtäring och såg till att underhålla dem. En dag var Jacob Sturm från Strasbourg på besök. Under middagen föll samtalet in på biskopsdömet Cammin. Sturm berättade om dess historia och hur det grundades och utvecklades över tid. Sen gick han vidare och pratade om de äldre privilegier som hertigarna av Pommern haft och om förhandlingarna som inletts sju år tidigare vid riksdagen i Regensburg. Hans redogörelse var väldigt tydlig, utförlig och exakt. Man fick känslan av att han nyligen studerat frågan. Våra rådgivare blev djupt imponerade av hans otroliga minne. Han var verkligen en framstående, erfaren, vältalig och klok man. Genom åren hade han gjort många minnesvärda insatser både åt kejsaren och för provinserna. Trots att han betraktades som en kättare hade kejsaren vid flera tillfällen anförtrott honom viktiga diplomatiska uppdrag. Utan Sturm skulle historikern Johannes Sleidan aldrig kunnat skriva sin berömda historia. Sleidan erkänner detta öppet och hyllar Sturm på flera ställen i sina kommentarer. Ingen i hela imperiet levde upp till mottot ”Usus me genuit, mater me peperit memoria” (”Erfarenheten födde mig, minnet gav mig liv”) så som Sturm gjorde. En gång fick han frågan om alla städer i Schmalkaldiska förbundet var i fred med kejsaren. Han svarade kort: ”Constantia tantum desideratur.” (Endast Konstanz saknas). Det var ett uttryck som på ett mästerligt sätt beskrev både Konstanz isolering och det misstag som protestanterna begått och som lett till deras bakslag. Om mina barn skulle vilja veta hur Sturm såg ut behöver de bara titta på mitt eget porträtt som har en anmärkningsvärd likhet med honom. Inte ens Apelles hade kunnat förbättra det. Våra ambassadörer fick även besök av Musculus och Lepusculus vid olika tillfällen. Det var dags för allvarlig debatt och interimavtalet utarbetades gradvis. Här fanns inte längre tid att roa sig, nu gällde det att komma till roten av saker och ting.

Det hände att jag bjöd hem Valerius Krakow. Han var både min landsman och vän och dessutom sekreterare åt Carlowitz. Under hela fälttåget hade han hållit sig vid hans sida och som belöning för sin lojalitet hade han nu fått plats vid kansliet hos prins Moritz. Eftersom våra ambassadörer var uteslutna från alla förhandlingar lyssnade de extra intresserat när Krakow berättade om vad som pågick och planerades bakom kulisserna.

En annan landsman till mig som ofta besökte oss var drabanten Simon Plate. Vi hade blivit bekanta under studietiden i Greifswald när vi båda läste för George Normann. Vi var mer eller mindre flitiga. Han var inte lika inflytelserik som Krakow så ambassadörerna ägnade honom inte lika stort intresse. Drabanterna ansågs vara respektabla, ärliga och modiga karlar. De var uppskattade livvakter och kejsaren var noga med deras klädsel. Han såg till att de bar doubleter av svart sammet, slängkappor med stora sammetsband och en spansk huvudbonad av samma material.

Plate pratade ofta om soldaten som sov på britsen intill honom. Han berömde och prisade honom så till den grad att ambassadörerna bad honom bjuda med sin vän. Vännen hade en mycket vacker guldkedja och levde väl upp till förväntningarna. Nykomlingen fick omedelbart en stor del av uppmärksamheten medan Plate hamnade allt mer i bakgrunden. En dag utbrast han: ”Han är utan tvekan mycket rättrådig och ärlig. Han har visat sitt mod och behagar därför kejsaren. Det är dock synd att han inte är en gentleman till födseln.” Anmärkningen väckte motvilja hos våra ambassadörer, framför allt hos kansler Zitzewitz. Jag har tyvärr hört många pommerska adelsmän prata på samma sätt. Enligt dem var intelligens, sunt förnuft och skicklighet sådant som bara fanns hos personer av rätt börd. Jag hoppas mina barn kommer se det på annat sätt.

Vid ett annat tillfälle visade sig Plate från en bättre sida. Våra rådgivare hade haft gäster en kväll och tömt flera kannor vin i glada vänners lag. En av gästerna var kapten Moritz Damitz från Ueckermünde, en uppsluppen och livlig varelse. När de andra gästerna gått fick han plötsligt lust att gå på hovbalen som ägde rum samma kväll. Den hölls inte hos kejsaren utan hos hans syster och systerdotter i Fuggers herrgård vid vinmarknaden. Damitz kollegor blev bekymrade och var rädda att det skulle bli skandal. De hade inte glömt kejsarens hot mot landgreven: ”Jag ska lära dig att skratta”. Men när de påpekade att våra furstar var i onåd hos kejsaren blev Damitz arg. ”Våra furstar må ge mig pengar men de kan inte ge mig hälsa”, utbrast han. ”Vad är i så fall meningen med livet? Varför skulle jag förvägra mig själv denna glädje? Hur ska jag stå ut? Jag kan lika gärna anta att jag aldrig får se Pommern igen.” Utan att vänta på svar rusade han ner för trappan. En av ambassadörerna försökte stoppa honom genom att ta tag i hans gyllene halskedja men den brast i länkarna och vår kapten sprang vidare till balen.

Simon Plate hade tagit hela händelseförloppet med ro så vi bad honom följa efter tokstollen. Det var inga svårigheter för Plate att komma in på balen. Den första person han fick syn på var den kraftfulla och välkända befälhavaren, Johannes Walther von Hirnheim, som vankade dystert fram och tillbaka i den nedre änden av rummet. Kapten Damitz hade lagt märke till en elegant kvinna som stod nära dansgolvet, vackert klädd med glittrande juveler. Innan någon visste ordet av hade han börjat prata med henne: ”Bedårande varelse,” sa han, ”ska du inte dansa?” ”Åh nej, herrn,” svarade hon ”dans passar bara för de yngre, och jag är en gammal kvinna.” ”Vadå, är du gift?” frågade kaptenen. ”Jag kunde ha svurit på att du bara var en flicka, och om jag blev ombedd att välja den vackraste kvinnan här, skulle mitt val falla på dig.” ”Åh, herrn, du skämtar bara.” ”Och vad heter din make?” fortsatte kaptenen oblygt. ”Johannes Walther von Hirnheim.” ”Johannes Walther? Honom känner jag väl” Maken var nyfiken på kaptenens samtal och hade närmat sig men fortsatte att vanka fram och tillbaka i tystnad. Damitz tog ingen notis om varken honom eller Simon Plate och fortsatte sitt förhör. ”Har ni några barn?” ”Nej, Gud ville annorlunda.” ”Åh, om jag hade en sådan hustru vet jag vad som skulle hända. Gud skulle snart ge oss barn.” När kaptenen med detta gjorde intrång på det fysiska området klev Simon Plate in och avbröt. Han lyckades skickligt vända samtalet och tog sen Damitz tillbaka till sin bostad.

Våra ambassadörer beslutade sig för att skicka en av de sina till Pommern. Heindrich Normann valdes ut för resan. Det var december, bitande kallt och Normann behövde klä sig därefter. På huvudet hade han först en nattmössa av linne, ovanpå den en mössa av päls och till sist ytterligare en av tyg. Han hade en stor halsduk fäst både bak och fram, så som bönderna fortfarande har den. Ovanpå allt satte han en tjock hatt med broderier av siden. På händerna hade han vita stickade handskar, därefter sämskskinn fodrade med päls och till sist ett par tjockare handskar av vargskinn. På överkroppen hade han en lätt åtsmitande italiensk linneskjorta, över den en väst av rött engelskt tyg, sen en doublet vadderad med bomull, ytterligare en fodrad jacka och till sist en lång ullrock kantad med vargskinn som gick nästan ända ner till marken. På fötterna hade han linnesockor, leuven-damasker upp över knäna, tygstrumpor, strumpor fodrade med fårskinn och höga stövlar. Flera tjänare fick hjälpas åt för att få upp honom i sadeln, han hade aldrig klarat det själv. På detta sätt red han ända till Donauwerth innan det blev uppenbart att hans utstyrsel var alltför obekväm. Men han ville inte heller frysa ihjäl så han vände sin häst och red tillbaka mot den goda staden Augsburg.

Sebastian Vogelsberg

Eftersom Sleidans beskrivning är ofullständig tänkte jag berätta historien om Sebastian Vogelsberg. Jag var själv närvarande vid hans sista tal och tog på mig uppgiften anteckna alltihop. Vogelsberg var lång med ett imponerande utseende och hans bredd stod i god proportion till hans längd. Kort sagt en stilig välproportionerad man med ett huvud runt som en boll, ett skägg ner till midjan och ett öppet, ärligt ansikte. En konstnär hade upplevt honom som en idealisk modell av en man. Han var relativt välutbildad och enligt vissa hade han varit lärare i Italien. Greve Wilhelm von Fürstenberg, som var överste i de krigförande monarkernas ”betalda” tjänst, anställde honom som sekreterare och revisor. Vogelsberg gjorde snart framstående insatser i fält och blev befordrad till fänrik. Eftersom han var ambitiös, vältalig och initiativrik tog det inte lång tid innan han också blev kapten. Höga och mäktiga potentater föredrog alltmer kontakten med honom framför Fürstenberg. Den senare blev påtagligt irriterad över detta. Han hörde till en klass där meriter och skicklighet var sammanknutet med släkt- och familjeband. Han klagade ständigt på Vogelsberg som i gengäld inte höll tillbaka med kritiken mot sin rival. Konflikten eskalerade och pamfletter trycktes på båda sidor. Greven tycks ha varit den som började. Han vädjade till sina gelikar och menade att deras heder stod på spel. De protestantiska staterna ställde sig på Vogelsbergs sida, eftersom han var deras trosfrände, medan det påvliga lägret istället svor ett dödligt hat mot honom.

Vogelsberg tröttnade på den fruktlösa polemiken och insåg att det hade varit dårskap att ta lagen i egna händer. Istället beslutade han sig för att väcka talan vid den kejserliga kammaren och yrka på skadestånd för förtal. Hans prokurator var doktor Engelhardt och vid den tiden var jag kanslist hos honom. Följaktligen kände jag till varenda detalj i affären. Efter utdragna debatter dömde domstolen till Vogelsbergs favör. Greve Wilhelm fick böter på fyrahundra floriner. Wilhelms bror, Frederick von Fürstenberg, och alla som hade titeln greve ansåg att domen var orättvis och att det snarare var de som lidit den största skadan.

I detta drama kan vi urskilja tre huvudorsaker, eller causae proægoumenae, som dialektikerna brukar säga. Religionen, Vogelsbergs militära duglighet och en djupt rotad illvilja från adel och katoliker. Utöver det kan vi även lägga två bakomliggande orsaker, causae procatarcticae. Den första var, enligt Sleidan, att Vogelsberg ett år tidigare hade anslutit med ett regemente landsknektar till den franska kungens styrkor. Den andra orsaken kunde jag själv bevittna i den kejserliga staden Wissemburg. Där hade Vogelsberg låtit uppföra ett praktfullt stenhus med det franska riksvapnets tre liljor konstfullt uthuggna ovanför porten. Papisterna anade att ett nytt religionskrig närmade sig och förstod att den tappre kaptenen kunde bli ett problem. Här gällde det att agera snabbt och ta tillfället i akt. De kände väl till causae irritatrices (saker som irriterade) hans kejserliga majestät. På så sätt lyckades de med skicklig argumentation få två välvilliga doktorer utsedda till domare, en tysk och en utländsk. Båda dömde Vogelsberg till döden och domen verkställdes omedelbart.

Den 7 februari 1548, strax efter klockan åtta på morgonen, intog en trupp soldater från Mariakvarteren sin position på torget vid rådhuset. De hade sällskap av två andra trupper från Sankt Jacob. Sleidan säger att schavotten restes särskilt för att avrätta Vogelsberg men det är ett missförstånd. Den hade stått där i sex månader och varit i bruk flera gånger. Trupperna bestod av ungefär trettio man. En utländsk officer, som de kallade magister de campo (fältmästare, regementschef), hade utsetts för att hämta den dömde mannen från Peilachtornet. Han fördes till torget ackompanjerad av trummor och flöjt.

Vogelsberg var helt klädd i svart sammet och bar en utländsk hatt med sidenbroderier. När han kom fram till det cirkelformade området runt schavotten såg han greve Reinhard von Solms, som fått sin näsa halvt uppäten av sjukdom, och riddaren Conrad von Boineburg. Han undvek greven som han visste avskydde honom och var en obeveklig katolik lojal med Fürstenberg. Istället frågade han riddaren: ”Herr Conrad, finns det något hopp?” ”Kära Bastian”, svarade Boineburg, ”Må Gud hjälpa dig.” ”Visst, han kommer att hjälpa mig”, svarade Vogelsberg. Och med stadiga steg, huvudet högt och sin självklara pondus, gick han uppför trapporna till schavotten.

Han tittade länge på folkmassan. Nobiliteter trängdes i varenda fönster. Vid rådhuset såg man rader av kurfurstar, kyrkans och kejsardömets furstar, baroner, grevar och riddare. Med kraftig röst i en ton lika stadig som när han ledde sina trupper började Vogelsberg tala: ”Ers högheter, excellenser, ädla, tappra herrar och vänner. Såsom jag är i dag …” Då avbröt magister de campo talet och beordrade bödeln att fortsätta med sin plikt, men bödeln vände sig till den dömde mannen och sade: ”Nådige herre, jag ska inte stressa er. Tala så länge ni vill.” Vogelsberg fortsatte: ”Jag kommer att mista mitt liv på order av kejsaren, vår barmhärtige och nådige herre. Jag ska nu berätta orsaken till min dödsdom. Det är för att jag förra sommaren reste med tio kompanier till kröningen av den berömvärde kungen av Frankrike. Jag har inte begått ett endaste brott under de tio år jag tjänat kejsaren. Eftersom jag är oskyldig ber jag er minnas mig med välvilja och beklaga mitt oförtjänta öde. Ta hand om mina släktingar så de inte blir lidande av detta missförstånd utan istället kan dra nytta av frukterna av min gärning. Hela mitt liv har jag varit en ärlig man. Jag offras nu på grund av den ökände Lazarus Schwendis oförsonliga förbittring.” Schwendi stod vid fönstret mot schavotten och försvann plötsligt men Vogelsberg fortsatte sitt tal. ”Han kom till mig i Wissemburg för att berätta att han hamnat i onåd på grund av ett mord på en spansk gentleman i hans kejserliga majestäts svit. Han sa att spanjorerna var ute även efter mig och föreslog att vi tillsammans skulle fly till Frankrike. Han behövde pengar så jag lånade honom tvåhundra kronor och gav honom till och med en häst. Men den förrädaren tog mig direkt till spanjorerna. När jag satt i fängelse bad jag honom om några av de kronor han lånat av mig. Jag behövde dem för personligt bruk men han slog dövörat till. Ni bör vara på er vakt mot den skunk till tjuv som bär namnet Lazarus Schwendi. Ingen bör ha något med honom att göra. Han har till och med, inför hans kejserliga majestät, anklagat den högt aktade kurfursten av Pfalz för att ha ingått en förbundspakt med Frankrikes konung. Det är inget annat än rent förtal, det hade jag kunnat sätta mitt liv på om jag hade haft ett extra att satsa. Jag har nekats både själasörjare och bikt, en vägran som saknar motstycke. Jag dör likväl oskyldig och försonad genom Jesu Kristi blod.” Efter detta gick han runt schavotten och bad var och en att förlåta honom samtidigt som han förlät dem. Sedan satte han sig. Bödeln delade hans långa skägg i två delar och knöt ihop de två ändarna ovanpå huvudet. Efter att ha bett om hans förlåtelse och uppmanat honom att be en pater och en credo, utförde han sitt ämbete. Huvudet rullade som en boll från schavotten till marken, bödeln tog tag i det med det knutna skägget som handtag och placerade det mellan kroppens ben. Sedan la han en mantel över hela kroppen. Endast fötterna stack ut.

Därefter gick officeren och hans trettio arkebusörer för att hämta Jacob Mantel och Wolf Thomas från Heilbronn. De hade förts till Augsburg samtidigt som Vogelsberg. Thomas lämnades kvar vid foten av schavotten. Mantel gick runt plattformen och sa några ord men det var svårt att höra vad han sa. Eftersom hans ena ben var stelt kunde han inte knäböja så bödeln satte en fotpall under det skadade benet. Han misslyckades med att få av huvudet vid första hugget och var tvungen att avsluta operationen nedanför. Sedan täckte han återigen över kroppen.

Kvar var bara Wolf Thomas. Att döma av hans klädsel och hur han förde sig var han inte en vanlig man. Han stirrade stint på Vogelsbergs fötter som stack ut under manteln. Sen vände han bort blicken och berättade för de som stod runt honom att han varit en lojal och trogen soldat i tjugosju år. Han dog helt oskyldig, hans enda brott var att ha tjänat Frankrikes kung under tre månader. Det hade många ärliga adelsmän och väpnare gjort före honom utan att ådra sig det minsta straff. Han bad de som stod runt honom att förlåta honom så som han förlät dem. Han var övertygad om att han skulle få en plats nära den Allsmäktige och önskade att de skulle be för honom så som han skulle be för dem. Till sist bad han de som lovade att be en pater och en credo för honom att hålla upp sina händer. Därefter halshöggs han.

Efter de tre avrättningarna ropade bödeln med hög röst från schavotten: ”I hans kejserliga majestäts namn är det uttryckligen förbjudet för någon att tjäna Frankrikes kung. Straffet för detta är att dela öde med dessa tre män.”

Vogelsbergs död lämnade ingen oberörd. Den allmänna uppfattningen var att en soldat av sådan duglighet var värd sin vikt i guld för en krigisk monark. Sleidan påstod felaktigt att Lazarus von Schwendi blev frikänd av de två domarna. Istället var det kejsaren som förklarade Schwendi fri från all skuld eftersom han strikt hade utfört de kejserliga orderna. För att sprida detta över riket lät kejsaren trycka och distribuera en liten proklamation på ett halvt ark där han förklarade Schwendis oskuld och att Vogelsbergs tal inte var något annat än ett försök att komma undan det välförtjänta straffet.

Det sades att Frankrikes kung var så missnöjd över bödelns uttalande från schavotten att han beordrade att markisen av Saluces skulle arresteras och halshuggas så snart han kom tillbaka från Tyskland. Det var samma adelsman som i Wittenberg hade avrått kejsaren att avrätta kurfursten av Sachsen.

Muleg-Hassan, kungen av Tunis, kom till Augsburg i april. Tretton år tidigare hade han störtats av Barbarossa. Därefter hade han återinsatts på sin tron av kejsaren men hans äldste son hade avsatt honom och stuckit ut hans ögon. Som utarmad flykting hamnade han under kejsarens beskydd och kort därefter fick han sällskap av en av sina söner. Jag mötte ofta dessa två när de red i sällskap med Lasky, den polske ambassadören som talade deras språk.

Det augsburgska interimet

Påven var oväntat motståndare till att ett kristet, fritt och opartiskt möte skulle hållas vid konciliet i Trento. Erfarenheten visade att de lärda männen från båda lägren i vilket fall aldrig skulle komma överens. Imperiets stater föreslog då att några utvalda, lärda och gudfruktiga män skulle få förtroendet att upprätta ett dokument för att befrämja Guds rike och bevara den allmänna freden. Hans kejserliga majestät godtog förslaget och följande delegater utsågs:

• Kejsaren valde biskopen av Mainz, doktor George Sigismund Seld och doktor Heindrich Hase.
• Romarrikets kung valde Messire Gandenz von Madrutz.
• Kurfursten av Mainz valde sin suffraganbiskop.
• Kurfursten av Trier valde Johannes von Leyen, kanik i Trier och Würzburg.
• Kurfursten av Köln valde sin provinsial.
• Kurfursten av Pfalz valde riddare Wolf von Affenstein.
• Kurfursten av Sachsen valde doktor Fachs.
• Kurfursten av Brandenburg Eustacius von Schlieben.
• Prinsarna utsåg biskopen av Augsburg, doktor Heinrichmann, hertigen av Bayern och doktor Eck.
• Prelaterna utsåg abbé von Weingarten.
• Grevarna valde greve Hugo de Montfort.
• För städernas representation valde Strasbourg, Jacob Sturm och Ulm, George Besserer.

Alla dessa personer träffades fredagen den 11 februari 1548 men lyckades inte komma överens. Det var det heller ingen som hade förväntat sig. De kyrkliga medlemmarna av riksdagen utnyttjade då tillfället och tog på sig att sammanställa en överenskommelse som kunde fungera som ett interim. Dessa var: Johannes Pflug, biskopen av Naumburg, suffraganbiskopen av Mainz, som något senare utnämndes till biskop i Meissen, och Johannes Agricola, hovpredikant hos kurfursten av Brandenburg. Agricola kallades även Eisleben och hade siktet inställt på biskopsämbetet i Cammin. Efter att kejsaren gett sitt samtycke satte de igång arbetet.

Kurfursten av Brandenburg var mycket förtjust i lyx. Han och hans hustru levde ett extravagant liv i Augsburg. Hans hustru var dotter till en polsk kung och, om möjligt, ännu mer slösaktig än sin make. Ett ändlöst spenderande på banketter och nöjen hade tärt på deras tillgångar och hans höghets finanser var i ett kritiskt tillstånd. Sju år tidigare, vid riksdagen i Regensburg, hade doktor Conrad Holde lånat prinsen närmare sex tusen kronor. Han hade vid flera tillfällen krävt tillbaka sina pengar men utan framgång, prinsen hade ständig brist på kontanter. I Augsburg lyckades Holde till slut få ett skriftligt löfte om återbetalning uppdelat på fyra delbetalningar, två gånger om året vid marknaden i Frankfurt. Det var undertecknat och förseglat och uppfyllde alla krav på giltighet. Även den mest misstänksamma hade varit nöjd. Ändå gjordes inte betalningarna vid utsatt tid. Borgenären väckte då talan vid den kejserliga kammaren. Kurfursten visste nu inte vart han skulle vända sig, ingen var villig att låna ut pengar till honom. Han hade inte ens råd att på ett värdigt sätt lämna Augsburg med sin hustru och deras stora sällskap. Då klev biskopen av Salzburg in och gjorde slut på hans förlägenhet genom att ge honom sexton tusen ungerska floriner i förskott mot löfte om att de snart skulle återbetalas. Men det främsta villkoret för lånet var att kurfursten av Brandenburg skulle ta på sig att presentera förslaget till interim, som de tre ovannämnda personerna arbetat fram, inför hans kejserliga majestät. Han skulle även förbinda sig själv och sina undersåtar att underkasta sig dess villkor.

Kurfursten av Sachsen bad Christopher Carlowitz skicka ett exemplar av interimet till Philipp Melanchthon. När svaret kom var det ovanligt återhållsamt, på gränsen till likgiltigt. Det antogs vara inspirerat av att teologerna i Wittenberg och Leipzig hade börjat gå allt mer mot adiaforism. Carlowitz spred genast brevet vidare. Det väckte allmän förvåning och många motstridiga känslor. Det blev både sorg och bestörtning bland anhängarna av den augsburgska bekännelsen men ett stort jubel bland katolikerna som lyckades dra fördel av svaret och kunde se sig som avtalets vinnare.

De kyrkliga kurfurstarna skickade interimförslaget med Melanchthons brev till påven och efter några justeringar och kompromisser var päronet snart moget. Kungörelsen av interimet skedde den 14 maj klockan fyra på eftermiddagen, alla stater var närvarande och kejsaren lät trycka upp det både på latin och tyska. I den första versionen som överlämnades till kejsaren hade avsnittet från Paulus, ”Justificati fide pacem habemus” (Rättfärdigade genom vår tro, får vi frid) ändrats helt i sin betydelse genom att man tagit bort ordet fide (tro). Men lutheranerna avslöjade omedelbart bedrägeriet och protesterade.

Den strikta tonen i kungörelsen förhindrade inte att den bemöttes med svidande kritik, både i tal och skrift. Starka bemötanden publicerades även utanför Tyskland. De två mest kända var Calvins latinska avhandling som spreds över hela riket, Italien, Frankrike, Polen etc. Den andra var skriven på tyska och därmed mer lättillgänglig för allmänheten. En av författarna var Johannes Aepinus, superintendent i Hamburg.

Seigneur de Granvelle och hans son, biskopen av Arras, försökte övertala kurfursten av Sachsen att acceptera interimet för att på så sätt återfå sin frihet, men prinsen förblev trogen den augsburgska bekännelsen. Som ett resultat förbjöds han att läsa böcker, fick inget kött under fastedagarna och hans kaplan, som han fått behålla med kejsarens goda vilja, tvingades förklä sig och fly. Landgreven av Hessen var mer pragmatisk och gick med på att rekommendera interimet för sina undersåtar. Han bad ödmjukt om att bli benådad i Kristi och alla hans helgons namn.

När riksdagen avslutats reste jag, liksom kejsaren, mot Nederländerna. När kejsaren kom till Ulm ledde det till att stadens råd avsattes och ersattes med lojala män. De sex ministrarna ombads acceptera det nya interimet och återinföra delar av den katolska läran. Fyra av dem vägrade envist och fördes bort som fångar i kejsarens följe. De två som gjorde avkall på sin tro slapp ändå inte undan lidande. Hänsynslöst tvingades de lämna sina fruar och barn.

Priorn för de barfota karmeliternas kloster i Speyer var i hemlighet en god evangelisk kristen. Han och hans bröder hade behållit den traditionella klädseln för sin orden. Under fyra års tid hade jag sett honom vandra runt i staden i sin munkkåpa. Varje söndag predikade han i en kyrka så fullsatt att portarna inte gick att stänga. Han nämnde aldrig påven eller Luther vid namn men var ändå mästerlig i att förmedla den rena evangeliska läran. När kejsaren och hans följe närmade sig tvingades han fly staden i sina vanliga kläder. De evangeliska predikanterna flydde även från Worms och trakten omkring. Staden Landau hade många fördelar, ett förtjusande läge, utmärkt mat och en ståtlig vingård precis vid stadsportarna. Den hade lockat till sig en utvald skara lärda och framstående präster som nu var tvungna att överge staden till förmån för de påvliga prästerna. De nya prästerna var alla svindlare som saknade erfarenhet, utbildning, fromhet och anständighet.

Senare hade jag ofta vägarna förbi Landau där min fars företrädare, doktor Engelhardt, bodde. En söndag efter mässan hörde jag med egna öron ett talande exempel på hur lågt nivån hade sjunkit. En ung, fräck och skrytsam predikant tog till orda från predikstolen: ”Lutheranerna motsätter sig dyrkan av Maria och helgonen. Hör här, mina vänner, var snälla och lyssna på detta. En själ, nyss avliden, kom fram till himlens port, men Petrus stängde dörren framför näsan på honom. Samtidigt var Guds moder på promenad utanför portarna med sin käre son. Den döde hade turen att möta henne och påminde om alla de paters och aves han bett till hennes ära och om alla ljus han tänt vid hennes bilder. ’Det är sant, min son,’ sade Maria till Jesus. Men Herren invände: ’Har du inte läst att jag är vägen och dörren till det eviga livet?’ ’Om du är dörren, så är jag fönstret,’ svarade Maria, sen tog hon tag i håret på själen och kastade in den till himlen genom det öppna fönstret. Det är samma paradis oavsett om man kommer genom dörren eller fönstret. Trots det påstår dessa skändliga lutheraner att man inte får åkalla Jungfru Maria.” Det var den här typen av skandalösa och felaktiga uttalanden man kunde höra på de platser där den sunda evangeliska läran tidigare predikats.

Landgrevens samtycke till interimet väckte mest förakt. Hans hustru hade skyndat till Speyer för att vädja till kejsaren. Hon fick stanna hos sin make under hela veckan han var där. Vid avresan till Worms såg jag landgreven gå förbi klockan åtta på morgonen, omringad och eskorterad av spanjorer med långa arkebusar. Han satt på en utmärglad häst med tomma, öppna hölster och handtaget på svärdet fastbundet vid slidan. En tät folkmassa av främlingar och ortsbor, kvinnor och tjänare, gamla och unga, trängde sig nära. Det var som om de beordrats att göra så. De ropade: ”Där går den usle rebellen, förbrytaren, den skurk han är!” De sa ännu värre saker som jag inte vill nämna här. Han såg ut som en förbrytare på väg till schavotten.

Av en ren slump blev jag ögonvittne till en underhållande scen i Augsburg. Jag har redan berättat att hertig Moritz var omtyckt hos de bayerska hovdamerna. En vacker söndag i december gjorde han sig redo för att ge sig iväg med sin släde. Jag och några andra råkade vara vid dörren när Carlowitz med hastiga steg kom nerför kansliets trappor och ropade: ”Vart ska Ers Höghet?” ”Till München”, svarade han. ”Men Ers Höghet har audiens hos kejsaren i morgon.” ”Jag ska till München”, upprepade hertigen. Carlowitz svarade: ”Det är tack vare mig ni kan behålla den kurfurstliga värdigheten. Ert lättsinne får er att föraktas av era majestäter och av alla hedervärda människor.” Moritz svarade med att snärta med piskan och hästarna drog iväg i galopp. Carlowitz ropade med hög stämma: ”Nåväl, far då åt helvete och må himlen slå ned över dig och din släde!” När prinsen återvände meddelade Carlowitz att han skulle resa till Leipzig. ”Om jag missar nyårsmarknaden”, sa han, ”kommer jag att förlora flera tusen kronor.” Kurfursten gav honom pengarna. Det var enda sättet han kunde få honom att stanna.

Återupptagandet av den kejserliga kammaren gjorde att jag behövde resa till Speyer för att bevaka min fars rättegång. Jag skrev till Pommern och bad om att bli befriad från att följa kejsaren. Så här svarade våra våra furstar.

”Hälsningar till vår lojale och högt älskade. Våra rådgivare har informerat oss om din begäran. Vi skulle gärna beviljat den om det inte hade varit skadligt för våra egna och landets intressen. Du har hittills skött ditt uppdrag med både nit och trohet, vi ber dig därför att ha lite tålamod och fortsätta tjäna oss ytterligare en tid. Efter riksdagen planerar vi kalla tillbaka dig och ge dig obestridliga bevis på vår stora tillfredsställelse, såväl som medlen för att på ett bra sätt kunna avsluta de faderliga angelägenheterna. Vi litar på din lojalitet och förbinder oss att stå fast vid alla våra löften ovan. Utfärdat för egen hand i Stettin Altstadt, söndagen efter Sankt Jakob, år 1548.”

Resan till Köln

Jag hade varit oavbrutet i Augsburg under tolv månader, förutom en ridtur till München, en stad väl värd att se. När riksdagen var på väg att upplösas köpte jag en häst, ett förvärv som den store drömmaren Heinrich Normann sköt upp från dag till dag. Naturligtvis inträffade det oundvikliga, i samma ögonblick som kejsaren tillkännagav sin kommande avresa ville alla ha hästar. Den som då hade beställt en vacker dräkt sålde den för halva priset för att få en häst. Trots att jag varnat honom hade Normann väntat till elfte timmen. När han inte kunde hitta en lämplig häst tog han istället min som hade blivit väl utfodrad och omhändertagen inför den långa resan. Jag tyckte verkligen illa om hans sätt men kunde inte göra något åt saken utan fick istället resa med en stor bagagevagn. Jag hade med mig de två bägarna av guld som var tänkta som en gåva till Granvelle. I Ulm beslutade Martin Weyer att Normann skulle lämna tillbaka min häst så fort vi kom till Speyer. Resten av vägen kunde han åka längs Rhen. Men när vi kom till Speyer var Normann inte där. Till slut fick vi veta att han rest till badet i Zell med den tröstlösa förhoppningen om att bli av med alla sina finnar som vanställde honom.

Jag anförtrodde de två gyllene bägarna åt doktor Louis Ziegler, våra furstars prokurator, och reste sen med vagn till Oppenheim och sjövägen till Mainz. Den 10 september lade vårt skepp till i Köln och nästa morgon gav jag mig ut för att leta efter en bra häst för att kunna fortsätta resan i sällskap med mina vänner. Vem mötte jag då på gatan om inte Normann? Följaktligen blev jag tvungen att byta värdshus och skiljas från mitt sällskap. Normann hade äntligen hittat en häst som han bestämt sig för att köpa. På så sätt löstes problemet för oss båda. Eftersom ingen av oss hade någon tjänare fick var och en själv ta hand om sin häst. Men det fanns gott om duktiga stalldrängar som skötte dem utan problem.

Den 12 september reste vi mot Nederländerna. Kejsaren hade valt att segla med båt nerför Rhen. Dagen efter kom vi till en avstickare från huvudvägen och blev osäkra på vilken väg vi skulle välja. Vi frågade vid närmaste värdshus och fick veta att den ena vägen ledde till Maastricht och den andra till Aachen. Den förstnämnda var sex mil kortare men Aachen var mer intressant. Den berömda staden hade grundats av Karl den store, där fanns den kungliga tronen och där kröntes kejsaren efter att han blivit vald i Frankfurt. Vi diskuterade för- och nackdelar och kom till sist på idén att låta våra hästar välja, så vi släppte tyglarna och lät de hänga löst på deras halsar. Genom någon subtil och mystisk intuition valde djuren vägen till Aachen, vilket var precis vad vi i hemlighet önskat oss.

Själva staden är stor och byggd i antik stil. Landskapet runt omkring är kargt och jorden består av kol, sten och skiffer. Innan staden grundades var det bara vildmark. Här finns några kända mineralkällor och ett vackert bad byggt av huggen sten. Det är fyrkantigt och ungefär fjorton fot långt med tre trappsteg. Man kan sitta ner med vattnet upp till halsen eller sänka ner hela kroppen i det grunda vattnet. Bortsett från anläggningen i Baden känner jag inte till något annat bad som är lika bekvämt. I Karl den stores rådhus, slott och arsenal finns hundratusentals vassa järnpilar förvarade i låsta kistor. När man kommer in i kyrkan lägger man omedelbart märke till en tron av elfenben och guld, skickligt monterad. I västra änden av mittskeppet hänger en enorm krona med en diameter på minst tolv fot. Jag vet inte vilket material den är gjord av men den är förgylld och målad i flera färger. Bland relikerna finns Josefs byxor. De visas bara vid speciella tillfällen och den som har förmånen att se dem får många av sina synder förlåtna.

Den 24 september kom vi till Bryssel i Brabant. Där fick jag order om att återvända till mitt land. Jag hade utnämnts till advokat vid kejserliga kammarrätten. Den nionde oktober, på sankt Dionysius dag, gav jag mig av på den långa resan. Jag reste ensam i över hundra mil genom obekanta trakter med förfärliga vägar, särskilt i Westfalen. Ofta tvingades jag tillbringa natten på ställen av högst tvivelaktig karaktär. Efter halva vägen orkade min häst inte fortsätta längre, vilket delvis berodde på den hårda behandling den tidigare fått av Normann. Jag var tvungen att byta ut den och betala en mellanskillnad men hade oturen att få en eländig krake till häst. Det fick gå ändå och trots alla svårigheter nådde jag till slut Wolgast på alla helgons dag.