Del 3 – Kapitel 2
En svår tid efter mitt bröllop – Fallet Maltzan – Några andra fall jag var inblandad i – Jag blir prokurator vid domstolen i Wolgast – Heindrich mot Heindrich
En svår tid efter mitt bröllop
Jag hoppas mina barn kommer läsa dessa rader noggrant. De ska veta att jag ägnade varje ögonblick åt mitt arbete, undvek alla onödiga utgifter och höll mig borta från krogen. Jag gick sällan på bröllop eller banketter och ordnade själv bjudningar endast när det förväntades av mig, som vid familjehögtider eller representation. Visst hände det att jag någon enstaka gång njöt av en favoriträtt och en god dryck men på det hela taget var det tack vare mitt återhållsamma liv som jag kunde samla på mig tillräckligt med kompetens för att få djävulen och hans medhjälpare att brista av avund. Mina motståndare gick så långt som att anklaga mig för att ha anlänt utfattig till Stralsund och förskingrat stadens medel. De påstod att jag redovisat mina resekostnader felaktigt och missbrukat vårdnaden om stadens sigill. I denna tredje del av min livsberättelse kommer jag att förklara ursprunget till min förmögenhet. Stralsund har aldrig varit avgörande för min framgång och jag har aldrig svikit min ed till staden.
De enda pengar jag hade kvar efter bröllopet var Gottschalks två gyllene floriner. Av mina tidigare besparingar och alla gratulationer var endast minnet kvar. Jag kunde inte heller förvänta mig något stöd från min far. Vårt hem var en nödtorftig, kall hyresbostad. Vi hade inte ens någon bykgryta och min fru tvingades tvätta i en lerkruka. Min svärfar hade lovat oss tvåhundra floriner i hemgift men jag vågade inte be om dem, han hade varnat mig och sagt att det var min fars plikt att skjuta till pengar. Det var förödmjukande att inte kunna försörja varken min fru eller mig själv. Så fort ett finare bröd dök upp på vårt bord blev min fru orolig och menade att det det var en lyx långt över våra tillgångar. Hon sa till sin mor: ”Jag fick aldrig några råd av dig, du överlämnade mig bara.” En barndomsvän, en borgmästares dotter, hade gift sig med en rik gammal man. Han var ägare till två hus, bland annat det vi hyrde, och paret kunde vältra sig i lyx. Kvinnan skämtade med min fru och frågade vad hon tänkte göra med sin svalstjärt, som hon kallade mig, eftersom jag fortsatte gå runt med mitt svärd.
Det var verkligen en bedrövlig start, men med Guds hjälp har jag lyckats försörja mig själv och min familj under fyrtiosex år, även om det inte alltid varit lätt. Alla utgifter under barnens uppväxt kostade mig mer än niotusen floriner. Hushållet kostade därutöver runt trehundra floriner per år. Idag äger jag ett välutrustat hus med möjlighet att leva på räntan från mina besparingar och kan lämna sparkapitalet orört. De senaste fyrtiosex åren har jag ärligt kunnat säga: ”Jag har det bättre idag än igår.” Allt detta har jag åstadkommit med min penna. Herren vare tack.
Jag blev utsedd till stadens skrivare. Den rikaste spannmålshandlaren, en person utan någon annan förtjänst än sina pengar, behövde lämna in en lång formell framställan till fursten och dikterade denna för mig. Han var mycket nöjd med mitt sätt att skriva och redigera hans ärende och frågade vad han var skyldig. Jag ville först inte ta emot någon ersättning men då slängde han fram två Lübeck-schilling på bordet och utbrast: ”Var inte en åsna, behöver du inte mat i magen?” Om någon annan sagt samma sak hade det lätt kunnat uppfattas som sarkasm, men den här mannen menade inget illa.
I Greifswald fanns både offentliga och privata kurser för konstnärer, filosofer och jurister men bara en skrivare eller notarie kunde ha någon egentlig nytta av dem. Jag tillbringade varje ledig stund med att ta del av kurserna. För att kunna bedriva min verksamhet hyrde jag ett rum i anslutning till klostret. Jag var där från morgon till kväll, förutom en kort lunchpaus när jag gick hem och åt. Det första biträde jag anställde var sonen till mäster Peter Schwarz, men han dög ingenting till. Istället tog jag in Martin Speckin, som kom med varma rekommendationer från kontakter i Greifswald. En del av hans uppgifter var att hålla mitt arbetsrum uppvärmt och gå framför mig med lyktan när jag gick ut. Han var en nitisk tjänare och är idag en rik ung man.
Under den här tiden fick jag kritik från alla håll och min fru visade öppet sitt missnöje. Folk, sa hon, tyckte det var skamligt av mig att gå tillbaka till skolan. Till och med min mormor undrade om jag inte hade lärt mig att sköta en familj vid det här laget. Men alla de här kommentarerna påverkade mig inte det minsta, jag fortsatte gå på Joachim Moritz föreläsningar och för var dag ökade min förståelse för hur man tillämpar juridiken. Även mitt intresse för god litteratur växte. ”Kärleken till studier växer med ökande kunskap”, som ordspråket säger. Det var både lärorikt och lönsamt och med tiden började ytterligare ett ordspråk ge sig till känna, ”kärleken till pengar växer när rikedomen ökar”. Jag deltog i Balthazar Raus, numera doktor Raus, offentliga kurser om Philipp Melanchthons Libellus de anima (En liten bok om själen) och anslöt mig till den utvalda grupp av privata studenter som han undervisade hemma i Dialectica (Dialektik, argumentationsteknik) av samma författare. Jag var mycket nöjd att jag hade lyckats med allt detta och den 19 februari 1552 blev jag registrerad som notarie vid den den kejserliga rikskammarrätten på rekommendation av hertig Filip.
Min äldsta son såg dagens ljus den 29 augusti samma år. Förlossningen var mycket svår och genom barnmorskans klumpiga misstag fick han leva med en stel nacke resten av livet. Den första september döptes han till Johannes. Hans två gudfäder var borgmästarna Gaspard Bunsow och Peter Gruwel och som gudmor utsågs hans gammelmormor. Min äldsta dotter, Katharina, föddes den 6 december 1553 och döptes dagen efter.
Fallet Maltzan
Hustrun till V. Prien var dotter av huset Maltzan och hade tagit Schorsows län i sin besittning. Det var ett privilegium som Mecklenburgs lagar tillerkände adliga jungfrur. När hon dog, och redan innan hon begravdes, inleddes en våldsam invasion av länet av maltzanerna från Mecklenburg. Joachim Maltzan med säte i både Osten och Nerung hade stöttat sina kusiner genom att skicka förstärkningar. Han stämdes nu inför rikskammarrätten för att ha brutit freden. Han var mycket orolig över målets utgång och fick rådet av doktor B. vom Walde och kansler Zitzewitz att låta skicka mig till Speyer med ett rådgivande utlåtande av Joachim Moritz. Jag kände mig tvingad att gå med på detta önskemål, trots att resan var ytterst obekväm för mig. Joachim Maltzan försåg mig med två fullt utrustade hästar och de nödvändiga medlen, kanslern och doktorn lovade mig riklig ersättning när jag var klar. Istället för att ta med en tjänare tog jag med min bror Christian och vi reste dit vid första söndagen efter påsk, Quasimodogeniti. Väl framme i Speyer instruerade jag både prokuratorn och advokaten i alla delar. De berömde dokumentet som Moritz upprättat och var imponerade över att en advokat med den kompetensen fanns vid Östersjöns stränder. Kort därefter ansåg de att faran var över för deras klient och lugnad av detta begav jag mig tillbaka mot Pommern.
Jag kom hem vid pingst. Jag skickade tillbaka hästarna till Maltzan och bifogade min rapport så han kunde sluta oroa sig. Samtidigt skickade jag en noggrann redogörelse över alla mina utgifter, dag för dag, med priser för varje måltid osv. Jag lämnade det öppet för honom att själv bestämma storleken på mitt arvode. Men nu när han kände sig lugn och säker visade Maltzan inte minsta intresse för att göra upp räkningen med mig. Tvärtom anklagade han mig för att ha varit för överdådig. ”Titta på karln, och tänk på alla de lyxiga måltider han åt. Måtte alla Jobs plågor drabba dig.” Det var hans favorituttryck. Förgäves försökte jag få hjälp av de två rådgivare som hade uppmanat mig till att ta uppdraget. Oavsett vad jag gjorde slog Maltzan dövörat till för alla mina önskemål. I början skulle han betalat vad som helst för att övervinna sina svårigheter, men nu sjöng han högt: ”Jag har kapat repet och jag bryr mig inte.”
Maltzan var mycket rik, men också snål och obeskrivligt råbarkad. Jag såg honom en kväll i Wolgast när han lät skicka iväg sina byxor för lagning precis innan han skulle gå och lägga sig. Skräddaren var tillbaka tidigt nästa morgon och bad om en taler för sitt arbete. Maltzan vägrade ge mer än en schilling och överöste den stackars mannen med förbannelser. Skräddaren fick ta vad han kunde få.
Maltzan kunde varken skriva eller läsa och var tvungen att ha en sekreterare, men på grund av sin girighet fick han nöja sig med mediokra individer. Genom doktor Gentzkow hade han hittat en sekreterare som var nöjd med att arbeta för fria måltider och en låg lön. Efter ett par år hade han flera gånger varit med sin herre på resor till Rostock och andra platser. Alla kände honom som Maltzans tjänare. Han var väl bekant med alla Maltzans investeringar och vilka datum fodringarna skulle krävas in. Maltzan hade bett honom dela upp alla pengar i linnepåsar. ”Stoppa hundra taler i varje påse och lägg dem på rad”, sa han. ”Då kan jag med en blick se hur jag ligger till, tio påsar innebär tusen taler.” En vacker morgon stämplade sekreteraren ett tomt pappersark med sin arbetsgivares sigill och reste själv till Rostock. Där sökte han upp den tyghandlare de brukade använda och handlade så mycket sammet, satin och damast som han kunde bära med sig. Han tog allt på kredit, fyllde i det tomma arket i sin herres namn och återvände hem. Väl hemma tog han tio taler ur varje pengapåse så det inte skulle synas att något saknades. Därefter gick han för att driva in alla utestående skulder, inklusive böndernas och arrendatorernas hyror. Till sist försvann han utan ett spår och med en summa som gott och väl kunde att försörja en sekreterare i ett decennium eller mer. Maltzan fick själv ta förlusten och tvingades gottgöra handlaren för hans tyger. Han blev aldrig gift och när han gick bort tillföll all hans egendom, värderad till hundra tusen gulden, två kusiner. De spenderade arvet på festande, drickande och ett utsvävande liv. Den ena dog tyngd av skulder, den andra lever fortfarande men under liknande omständigheter. Orättvist förvärvad rikedom varar inte länge.
Det enda sättet att få Maltzan att böja sig var att kontakta prokuratorn i Speyer och berätta hur det låg till. Jag bad honom skriva till Maltzan och förklara att han skulle förlora målet om han inte kunde presentera vissa dokument som jag fortfarande hade i min ägo. Hertig Filip rekommenderade mig att omedelbart lämna över dokumenten och menade att jag annars kunde hållas ansvarig för eventuella skador. Naturligtvis kommer jag infinna mig i rätten och ha dokumenten med mig, svarade jag, då får jag äran att visa min respekt för herr Maltzan och samtidigt kan jag kräva in den lön jag har rätt till. Maltzan svor som en inkarnerad djävul när han förstod att jag skulle komma personligen. Allt var till stor förnöjelse för hertigen och rådgivarna som passade på att krydda soppan lite extra. Maltzan blev tvungen att räkna upp hundra taler till mig i rättssalen medan alla såg på och dessutom fick han en sträng tillrättavisning. Det var mycket mer än jag ursprungligen begärt. Min arbetsinsats i ärendet erkändes fullt ut och rådgivarna avslutade med att säga: ”Om vi någonsin skulle be er om en liknande tjänst, kan ni neka till att utföra den utan rädsla att förarga oss.”
Några andra fall jag var inblandad i
Kyrkoherden i Müggenwalde hade begått ett mord. Godsherren ville hjälpa honom ur knipan och anförtrodde fallet åt mig. En släkting till offret hade i sin tur anlitat doktor Nicholas Gentzkow och Christian Smiterlow för åtalet. Bevisningen var för stark och det blev en fällande dom för den anklagade.
Doktor Johannes Knipstrow hade från predikstolen, i furstens namn och på hans befallning, tillkännagivit att mäster J. Runge skulle efterträda honom som superintendent. Greifswalds råd ansåg att nomineringen var ett intrång på deras rättigheter och kontaktade sin syndikus, doktor Gentzkow i Stralsund. Han utsåg mig som notarie och formulerade både en muntlig och skriftlig protest som jag sedan lämnade in till Greifswalds råd, vederbörligen bestyrkt. För detta fick jag det rekommenderade arvodet på tre taler.
Bartolomeus från Greifswald, en mycket intelligent men ytterst depraverad guldsmed, hade etablerat sig i Stralsund med sin svärson, Nicholas Schladenteuffel. Eftersom deras utgifter vida översteg inkomsterna, började Bartolomeus förfalska mynt enligt myntfoten i Lübeck, Rostock, Wismar och Stralsund. De schillingar som påstods komma från Stralsunds myntverk innehöll bara koppar men med hjälp av en vinsyrakomposition fick han dem att likna silver på ett så förbluffande sätt att de lurade alla. Nicholas använde pengarna till att köpa in stora mängder boskap till slakterierna och snart översvämmades både staden och landsbygden av detta falska mynt. En dag i september 1552, när bönderna kom för att betala sin jordskyld, blev hertigens fogde till slut misstänksam och bedrägeriet uppdagades. Vittnesmålen pekade enhälligt mot en boskapshandlare i Stralsund och hertigen skrev till rådet för att fråga om de präglade mynt av den typen. Schladenteuffel var samtidigt ute på en av sina handelsresor. Man utfärdade en varning och en morgon när han återvände till staden med boskap greps han och sattes i fängelse. Snart fick han sällskap av sin fru och sina fem medbrottslingar. Bland dem fanns Nicholaus Knigge, en av de ondskefulla upprorsstiftare som jag redan nämnt i första delen av mina memoarer. Han var i själva verket ledaren för gänget och tillhandahöll både koppar och silver. Knigge hade hittat ett sätt att sälja det falska silvret till Sverige i form av skedar, bägare, kannor och andra föremål. Knigge var gift med doktor Gentzkows dotter så han slapp undan dödsstraffet och blev istället dömd till livslång förvisning. Guldsmeden Bartholomeus var nära att gripas men lyckades mirakulöst fly undan rättvisan.
På Semlowerstraße bodde en mycket rik köpman som hette Middleburgh. Han var så girig att han undvek att gå till kyrkan bara för att slippa ge kollekt. Istället ägnade han sig åt sin omfattande och riskfyllda handel. Han smugglade ut Bogislaw-schillingar och mynt med högt silvervärde till länder där det betalades mer för silvret. Det var inte ovanligt att han klippte av kanterna på guld- och silvermynt när han tyckte de vägde för mycket. Trots det levde han snålt och njöt aldrig av sin rikedom. En dag när han reste med diligensen till Rostock valde han att ta en tupplur istället för att äta middag med de andra resenärerna. När sällskapet återvände, och stallmästaren spände för hästarna, frågade han vad måltiden kostat. Två schilling sa de ”Mycket bra”, svarade han, ”då har jag tjänat två schilling genom att sova.” Han var alltid villig att låna ut pengar mot silver som säkerhet och naturligtvis till en hög ränta. På det sättet arbetade och skrapade han ihop sin förmögenhet under flera år. Efter hans död fortsatte änkan att driva makens handel. Hon var däremot inte lika försiktig och hamnade snart i händerna på skurkar som lurade av henne all rikedom. Till slut var hela förmögenheten borta och hon tvingades tigga ihop sitt uppehälle.
Vi fortsätter berättelsen om Middelburgh. Den 28 oktober 1552, klockan två på eftermiddagen, hade han precis tagit emot en stor tunna med tolv fat krut på tjugofyra pund styck, alltså totalt tvåhundraåttioåtta pund. Tunnan stod i närheten av en ung tjänsteflicka som satt och vävde på en yllespets. Eftersom det var mycket kallt hade hon en liten kamin fylld med träkol under sina fötter. I det ögonblicket dök gamle Tacke upp för att betala en skuld på hundra Bogislaw-schillingar. Middelburgh räknade pengarna noggrant och lät dem ligga kvar på bordet för att gå ut till stallet för ett ögonblick. Under den korta tiden rörde tjänsteflickan om i det glödande kolet så en gnista föll ner på golvet och antände krutet. Hela huset och även den intilliggande byggnaden sprängdes i bitar. Väggar, bjälkar och takbjälkar rasade samman med ett fruktansvärt dån och i staden trodde man att världens undergång hade kommit. Av den unga flickan fanns inte mycket kvar, de hittade en fot här, en arm där, ett ben någon annanstans och köttslamsor i stort sett överallt. Alla möbler gick upp i rök och ingen vet vad som hände med de hundra schilling som legat på bordet. En annan tjänsteflicka kunde mirakulöst grävas fram oskadd ur ruinerna. Vid en liknande olycka i Riga hade borgmästarens svåger inte haft samma tur. Där lyckades de dra ut honom genom att såga upp några takbjälkar men efter tre dagar dog han av sina skador. Hos Middelburgh hittade man två barn, som trots att de var stendöda när de drogs fram, fortfarande höll en skiva bröd i sina små händer. Tre personer från landet, en mor, en dotter och dotterns fästman hade stannat till framför huset för att göra några inköp till sitt nya hem. Alla tre dödades direkt på platsen. Sammanlagt dödades sju personer. Grannarna väckte talan mot Middelburgh och han tvingades gå med på en förlikning. Explosionen märktes av ända bort till min far på Passenstrasse. Han fick fönstret till entrén krossat och kaminen i ett av de övre rummen sprack och kunde aldrig användas igen. I vår takränna hittade vi långt senare Middelburghs krok som han använt för att hänga upp lax för rökning.
Jag blir prokurator vid domstolen i Wolgast
Vi hade hela tiden ont om pengar och jag behövde en inkomst. Mina vänner uppmuntrade mig att börja som prokurator vid den furstliga domstolen i Wolgast. Rådmannen Joachim Moritz, som var inneboende hos min farbror, försökte däremot avråda mig. Han var professor i juridik vid universitetet i Greifswald, rättslig rådgivare vid hovet och ledamot av domstolen. Han kände alltför väl till mina blivande kollegors idioti, okunnighet och lömska metoder. Prokuratorns ämbete är det uslaste av alla, sa han till mig. Han hade rätt, faktum var att prokuratorerna, med undantag för doktor Picht, knappt var bevandrade i varken grammatik eller juridik. Till och med deras dekan, som även var domare i Brandenburg och rådman i Mecklenburg, hade haft problem med latinet när han skulle ta sin licentiat i juridik i Rostock.
En dag åt vi middag i Rostock och råkade hamna vid samma bord som denne licentiat tillsammans med borgmästaren i Brandenburg. Borgmästaren var oväntat väl bevandrad i grammatiken. Vårt samtal kom att handla om en häxa som satt i fängelse i Brandenburg och påstod sig vara havande med djävulen. Borgmästaren undrade: ”Kan djävulen verkligen ha haft umgänge med en kvinna och gjort henne gravid?” Vår licentiat svarade utan att tveka: ”Ja, det är faktiskt möjligt, djävulen stjäl säden från männen och för den till kvinnorna.”
Simon Telchow hette en annan prokurator som tidigare varit juridisk revisor i Elden och nu hade gift sig med en ung flicka av adlig börd. Ett tag försökte han etablera sig som bryggare i Greifswald men verksamheten bar sig inte så han fick återvända till skrivandet. Under sin tid vid hovet hade han fått smak för ädla drycker och numer gick han aldrig till sängs nykter. Som en naturlig följd var han inte särskilt morgonpigg. Han arbetade endast som rådgivande prokurator så hans klienter var tvungna att skaffa sig en annan företrädare i rätten. Om företrädaren inte kunde sköta sin uppgift begärde Telchow att klienten skulle få en bättre och mer formellt skolad person. Det fanns vid den här tiden inga officiella krav på den som skulle företräda en annan person i rätten, förfarandet var för det mesta muntligt så det räckte med att man hade god talförmåga. Senare, tack vare hertigen, förändrades detta till stor fördel för de rättsliga parterna.
Den erfarenhet jag hade fått vid Speyer var mycket användbar i min nya karriär. Domarna, kanslern och de rättsliga parterna verkade alla lyssna på mig med stort nöje. Även de parter som inte anförtrott mig något fall erbjöd mig pengar. De ville försäkra sig om tillgång mina tjänster ifall behovet skulle uppstå och samtidigt förhindra att jag företrädde deras motståndare. Folk från landsbygden kom och hämtade mig med häst och vagn för att jag skulle medla mellan dem. När jag skjutsades tillbaka hade jag varje gång, förutom pengar, vagnen lastad med alla möjliga varor såsom harar, fårbogar, vilt- eller vildsvinslår, magnifika skinkor, bacon, smör, ost, ägg i dussin och massor av knippen med lin. Man kan lätt föreställa sig hur jag blev mottagen där hemma. Jag hörde inte längre den tråkiga kommentaren: ”Mor, du rådde mig inte, du överlämnade mig bara.”
Peter Thun från Schleminn var en man med ett häftigt temperament som inte tvekade att dra sitt svärd eller avlossa ett skott. Han ägde en fin damm tillsammans med sin granne Ber, men de båda männen var ständigt i konflikt med varandra. Ber hävdade att han hade exklusiv nyttjanderätt till den hälft som gränsade till hans egendom, det råkade också vara den del som hade mest fisk. Thun hävdade istället att dammen var gemensam egendom. När Ber planterade hampa längs deras gemensamma väg skickade Thun dit sin boskap för att beta. Ibland tog han själv vägen förbi bara för att låta hästen trampa ner odlingen. Thun lyckades en dag få med sig ett antal bönder för att underminera grunden till Bers väderkvarn. Den rasade ihop med ett brak. Men naturligtvis trädde lagen i kraft och Thun tvingades gottgöra Ber. Han överklagade till rikskammarrätten men de fastställde den första domen. Den totala summan som Thun fick betala blev nästan niohundra floriner, inklusive rättegångskostnader.
Uppfylld av framgången och sin förmögenhet applåderade Ber allt rackartyg som drabbade hans fiende. Thun var å andra sidan inte en man att leka med. En dag blev han påhoppad av en av Bers tjänare, en ung, fräck och robust karl, som i själva verket var Bers oäkta son. Thun kämpade tappert men när hans skräckslagna fru grep tag i hans arm för att avbryta kampen stötte oäktingen svärdet rakt igenom honom. Thuns enda arvinge var hans minderårige brorson, arvet var komplicerat och dess likvidering orsakade mig mycket besvär med ett antal tröttsamma resor. Mitt arvode fastställdes till tjugo floriner per år men jag begärde bara tio från den minderårige. Jag kom ändå aldrig tomhänt från Schleminn och hans förmyndare gottgjorde mig senare med både pengar och gåvor. Jag fick några praktfulla ekar levererade till mina byggnadsarbeten som vi använde för att tillverka magnifika bjälkar. Sammantaget tjänade jag drygt trehundra taler på detta ärende.
Heindrich mot Heindrich
Heindrich Smeker, från Wüstenfelde, var en man som lyckades ruinera sig själv genom olika rättstvister och byggprojekt. Det var inte ovanligt att han övergav sina byggnader när de var nästan färdiga och bara hade taket kvar. De förstördes snabbt av regn eller snö och fick sen jämnas med marken. En av hans största fodringsägare var en herre från Mecklenburg som hette Negendanck. Han tröttnade tillslut på Smeker och för att kräva tillbaka sina fodringar gav han sig av med en trupp beväpnade ryttare mot Wüstenfelde. Det var så man brukade göra i hans hemtrakter. Sällskapet kom fram en natt när Smeker låg och sov i sitt rum och hans fru, som just fött barn, låg i ett angränsande rum. Hennes bror, Lievetzow, sov i ett rum nära vindbryggan. Negendanck svor, vrålade och krävde att bryggan skulle sänkas. Lievetzow, en stilig ung man, kom ut endast iklädd en skjorta och försökte blidka honom genom att berätta att hans syster just fött barn. Negendanck svarade med att skjuta ihjäl den försvarslösa och lättklädda unge mannen. Efter att ha forcerat bryggan letade han upp systerns rum, vände upp och ner på allt och krossade silverkistan där värdesakerna fanns. Han tog vad han tyckte sig ha rätt till och släpade slutligen broderns döda kropp till fotändan av hennes säng. Smeker hade väckts av tumultet och flytt i sin nattskjorta. Han visste att vallgraven inte var så djup så han vadade över med vattnet upp till axlarna. Sen fortsatte han mot stallet men när han höll på att bli upptäckt gömde han sig i ett träsk där ryttarna inte kom åt honom. Negendanck gav sig av med sina mannar och tog med sig alla Smekers hästar och all hans boskap.
Ärendet hamnade till slut i rikskammarrätten. När det blev dags för Smeker att bevisa sina anklagelser kom han till Greifswald för att anlita mina tjänster. Han var en gammal man med grått hår och kort skägg, klädd i en lång, fluffig, vit kåpa med svart gördel. En märklig utstyrsel som passade väl in på hans personlighet. Hans efternamn verkade bekant för mig. I Speyer hade jag ofta hört folk prata om ”Smoker mot Negendanck”, eller ”hertig Heindrich av Mecklenburg mot Heindrich Smoker”. När jag undrade om det var han som var Smoker svarade han återhållsamt, ”Mitt namn är Smeker, inte Smoker.”
Han hade kallat många vittnen till rättegången och flera av dem bodde i utkanterna av Pommern och Mecklenburg. Det blev ett ständigt resande. Smeker hade alltid ont om kontanter och skulle aldrig ha tagit sig ur den här knipan på egen hand. Så fort han fick tag på lite pengar lånade han en häst från någon av sina bönder. Han sa att han bara skulle rida till närmaste by men i själva verket drog han inte i tyglarna förrän han kom till Speyer. Om pengarna tog slut under resan lånade han från människor han kände, de visste att de skulle få tillbaka dem av hans son Mathias. Doktor Schwartzenberg, som var hans prokurator, fick ingenting betalt, istället tvingades han försörja Smeker, betala kansliarvoden i förskott och alla hans resor. Mathias var i motsats till sin far mycket generös. När hans sekreterare kom till Greifswald för att bevaka förhandlingarna hade han med sig viner från Bordeaux och besk som han frikostigt delade ut till kommissionärerna och till min fru. Det märktes att sekreteraren uppskattade min expertis. För varje tillfälle fick jag mellan femtio och sjuttio taler och för hela utredningen tjänade jag omkring tvåhundrafemtio taler.
Det var inte första gången de möttes i domstol. Smeker kallades ofta för lille Heindrich och hertigen av Mecklenburg för store Heindrich. Vid en annan rättegång när lille Heindrich vunnit ett fall mot store Heindrich passade hertigen på att forsla bort alla Smekers får. I flocken fanns en gammal bagge som hade vant sig vid att få en bit bröd från sin herre då och då. Efter en tid antingen flydde fåren eller så lät hertigen driva tillbaka dem till Wüstenfelde. Hur som helst dök baggen plötslig upp hemma hos Smeker tillsammans med hela sin flock. Hungrig av den långa vandringen och sugen på en bit av sin herres bröd sprang den mot bordet. Knappt hade Smeker fått syn på den förrän han reste sig, lyfte på hatten och utbrast. ”Vilken trevlig överraskning! Bene veneritis!. Furstens soppa verkar inte ha fallit dig i smaken eftersom du redan är tillbaka.” Smeker nöjde sig inte med att ha fått tillbaka sina får utan använde tillfället för att starta ytterligare en rättegång mot hertigen. Den gav mig tjugo taler.
Smeker började bli till åren och resorna till Speyer tärde på honom. Han hade en avsevärd förmögenhet och hans son och svärson oroade sig för hans hälsa. De ville försäkra sig om att tillgångarna inte skulle gå dem ur händerna men hade samtidigt svårt att hantera den gamle mannen. Schismen med hertig Heindrich gjorde att de kunde förleda Smeker att hertigen planerade ta tillbaka hans förläning. De betonade risken att han kunde bli av med sina ägor och att det skulle bli stora problem för hans son att få tillbaka förläningen om det gick så långt. Vore det inte bättre att avvärja hotet redan nu och skriva över allt på Mathias? Sönerna föreslog att han skulle bo i ett närliggande hus, som de visste han tyckte mycket om, och att han såklart kunde äta alla sina måltider tillsammans med dem, eller bara titta förbi för lite mat och dryck när det passade. De planerade anställa en ung och trevlig bondflicka för att passa upp på honom, för trots sin ålder var han fortfarande intresserad av kvinnligt sällskap. Heindrich Smeker blev övertalad och undertecknade överlåtelsen som var i laga ordning och nedskriven på vellum. De förnämsta herrarna i Mecklenburg bevittnade med sina sigill och hertig Heindrich godkände den omedelbart.
När den gamle mannen insåg att han blivit lurad var det redan för sent. Han blev rasande, anklagade sin son för att ha förrått honom och kallade honom alla möjliga saker. Sen bad han mig lägga fram ärendet inför rikskammarrätten men eftersom jag bara var notarie hade jag en bra ursäkt för att tacka nej. Hans trots allt starka fysik gjorde det möjligt för honom att än en gång resa till Speyer. Som vanligt red han på en robust vagnshäst. I Speyer blev han artigt avvisad av doktor Schwartzenberg och lyckades inte heller hitta någon annan att representera honom. Hans rykte hade hunnit före honom och det lönade sig inte att fråga de andra prokuratorerna. Till sist fick han pengar av doktor Schwartzenberg för att kunna resa hem. Mathias höll sitt löfte som den plikttrogna son han var och visade sin far all tänkbar uppmärksamhet och omtanke. Han bjöd in honom till alla måltider eller såg till att de levererades till hans hus. Han skickade dit öl och vin och i hans tidigare bostad fanns det alltid en skön säng till hans förfogande om han fick lust att sova över. Det var den ljuvligaste tillvaro man kunde kan tänka sig, men han förvaltade inte längre sin egendom.
En person som hette Von Der Lühe hade blivit halshuggen för vägrån. Hans släkt var inte nöjd med domen och hade kallat det vördnadsvärda rådet i Rostock inför den kejserliga rikskammarrätten. Utredningen gjordes i Rostock och de kommissarier som anförtrotts ärendet anlitade mig som sin notarie. Jag blev även delegerad av rikskammarrätten att vara notarie i den utredning som käranden inledde. Det slutgiltiga besluter visade på min flit i ärendet och jag fick ett honorar fyrahundra taler, plus en gåva i silver värd femtio taler.
Rådgivaren Anthony Drache var en ytterst from herre vars enda bror drunknade en dag. Brodern hade inga barn och Drache försökte dra ner änkans andel av arvet med stöd av Pommerns feodala lagar. Men förutom sina förläningar och ärftliga besittningsrätter ägde den avlidne betydande egendom som skulle delas upp enligt antingen stadens eller andra lokala stadgar. Hertig Filip, må hans fromma själ vila i frid, tog ärendet till domstol och änkans förvaltare anförtrodde fallet till mig. Jag tog mig an arbetet med största allvar och hade stor hjälp av mina juridikstudier och de kurser jag gått hos Joachim Moritz och andra professorer i Greifswald. Professor Moritz gav mig dessutom privata konsultationer och var vänlig nog att ge mig anvisningar i det särskilda fallet. Jag vann fallet på alla punkter trots att doktor Gentzkow var min motpart, han hade dessutom haft domarnas och hertigens sympati på sin sida. Framgången gjorde att mitt rykte spreds över hela landet och fick doktor Gentzkow att föreslå mig som sekreterare i Stralsund. Av min klient fick jag tjugo taler, en mängd smör och en bit bacon.
Jag reste med kansler Zitzewitz först till Stettin och sedan till Stargard för att hjälpa honom i en privat rättssak. Jag förväntade mig ingen betalning, med tanke på hans tidigare vänlighet mot mig var det självklart att jag skulle hjälpa honom utan ersättning.
Under 1553 hade adelsfamiljen Owstin en långdragen rättegång angående en by. Rättegången vanns av Zitzewitz som därmed tog byn i besittning. Vid den tiden var jag notarie åt familjen Owstin och fick fyrtio taler för arbetet. När Zitzewitz slutade som kansler fick Valentin von Eichstedt tjänsten. Hans dotter hade nyligen gift in sig i släkten Owstin och det påverkade hur han såg på sin företrädare. Vid samma tid hamnade Ulrich Schwerin, hovmarskalk i Wolgast, i en rättstvist med doktor vom Walde. Vom Walde och Zitzewitz var på den ena sidan och Schwerin och Eichstedt på den andra. Tvisten urartade och båda sidor gjordes allt för att skada den andra så mycket som möjligt. Hertig Ernst Ludvig ingrep till sist för att få ett slut på fejden. Det spreds överdrivna rykten om att hertigen var mycket missnöjd och i ett ögonblick av förtvivlan tog Zitzewitz livet av sig genom att hugga sig med en kniv.
J. vom Kalen var vid den här tiden hövitsman på Rügen trots att han varken kunde läsa eller skriva. Han hade dömt en man för att ha fångat en liten fisk i den bäck som rann förbi hans trädgård. Fiskaren överklagade domen, troligen på uppmaning från folk som ville hjälpa hövitsmannen ur sin pinsamma situation. Hövitsmannen anförtrodde ärendet åt mig och sade att jag skulle få veta mer om vad saken gällde när jag kom till Wolgast. Men efter att ha träffat honom och fått se handlingarna avböjde jag att gå vidare i ärendet. Jag behöll ändå de tre taler jag fått i handpenning och det var ingen som protesterade.
Staden Pasewalk hade stora problem med en man som hette Fürstenberg. Han hade avsagt sig sitt borgarskap eftersom han kände sig orättvist behandlad. Men han tyckte inte det var hämnd nog så en natt spikade han upp ett anslag på stadsporten där han hotade att bränna ner staden. Hotet höll också på att bli verklighet när han tände eld på flera lador strax utanför murarna. Han greps i Lebus och fängslades i slottstornet. Hertigen utsåg mig att bistå de två rådmän som förde Pasewalks talan i rättegången. Vi såg på när fången sattes i sträckbänk och nästa dag dömdes han och halshöggs med svärd. Till vår stora förvåning fick vi varken någon ersättning eller gåva efter att uppdraget avslutats. Men efter några veckor skickade hertigen två mått råg hem till mig, vid den tiden värt ungefär tio taler.
Guvenören för Puddegla kloster hette Holste, en dag kom han till Greifswald för att anförtro mig sina juridiska angelägenheter. Han var en egendomlig, till och med farlig, ung man som lovade rikligt med ersättning och gav mig tio taler i förskott. Kort därefter kom han i konflikt med hertigen och hamnade i husarrest men jag lyckades hantera ärendet så båda blev nöjda. Holste saknade för stunden kontanter så jag fick vänta med mitt arvode. Puddegla låg vid en vacker sjö rik på utmärkt fisk, munkarna var ofta skickliga på att hitta bra platser för sina kloster. I sjön fanns fullt av jättelika flodkräftor, flera sorters abborre och braxar som kunde vara en hel aln långa. Det fanns även feta ålar och sotsvarta karpar som bara hade ett öga öppet, det andra var överväxt av kött och fett. Det här var den sortens fisk som normalt var värdig ett kungabord. Holste fyllde min vagn med alla sorters delikatesser och jag var nöjd med ersättningen.
Det var tur att jag kände mig så välvilligt inställd för inom kort hamnade han återigen i en juridisk angelägenhet. Till en början hade han kontaktat sin morbror, George vom Kalen, och tre kaptener från Rügen. Han trodde att han tillsammans med dessa kloka herrar skulle kunna hitta en lösning och bjöd in dem till sin egendom i Wusterhausen. Det bjöds på ett ständigt flöde av mat och dryck men allt var förgäves. De kunde inte hitta någon lösning förutom att skicka efter mig, vilket de tillslut gjorde. Jag satte mig in i ärendet och upprättade en respektfull, petition till hertigen. Eftersom jag skulle ge mig av tidigt nästa morgon ville Holste betala mig direkt. Han var ordentligt påverkad av spriten och gav mig sex taler. Det var mer generöst än han hade behövt, särskilt med tanke på hans ekonomiska tillstånd.
Herrarna fortsatte festa hela natten och långt efter att jag gått till sängs väcktes jag av George vom Kalen. Det var svårt för honom att hålla sig upprätt men han lyckades genom att hålla tag i min kudde. Han föreslog att jag i fortsättningen skulle sköta även hans juridiska angelägenheter. Jag var inte det minsta intresserad av det och avböjde vänligt. Trots mitt besked tog han fram tre taler och stoppade dem i min börs, som han lyckats fiska fram under kudden. Hans två följeslagare gjorde likadant och gav mig två taler vardera. Förgäves påpekade jag att jag inte kunde ta emot pengar som jag inte förtjänat och försökte ge tillbaka dem. Då sade George vom Kalen rent ut att om jag vägrade ta emot pengarna skulle han flå mig levande där jag låg. Med tanke på vilka människor jag hade att göra med verkade det klokast att inte protestera. Sällskapet fortsatte att dricka och när jag var tillbaka i Greifswald nästa morgon med tretton taler på fickan låg de troligen fortfarande utslagna under bordet och snarkade.
En småbonde hade gjort sin styvdotter med barn. När sanningen kom fram gjorde flickans mor allt i sin makt för att rädda sin man från dödsstraffet och hjälpte honom att fly. Men när det gällde dottern, hennes enda barn, kunde hon inte kasta ut henne i det tillstånd hon var utan att utsätta henne för skam, svält och kanske evig fördömelse. På begäran av några vänner reste jag till Wolgast och överlämnade en välformulerad petition som direkt fördes vidare till fursten. Efter betydande väntan såg jag honom komma ut från sin bostad. ”Varför talar denna kvinna om sin dotter och inte om sin man?” frågade han. ”Därför att han har flytt,” svarade jag, ”dessutom, med tanke på hur grovt brottet är, fruktar hon att det skulle göra saken värre att nämna honom.” ”Ni jurister,” svarade hans höghet, ”ni har en förmåga att lägga fram och beskriva händelser där ni tvättat rent och putsat till de mest mörka och avskyvärda illdåd. Det krävs faktiskt en hel del erfarenhet för att avgöra om era petitioner stämmer med lag, rättvisa eller religion. Jag måste komma ihåg att Gud har anförtrott mig att utforma straffet för dessa grova och ogudaktiga överdrifter. Angående det här fallet tänker jag inte fatta beslut i dag, utan begrunda saken.” Så talade en rättvis, men likväl barmhärtig furste, det var ett tydligt besked till mig som jurist.
Michael Hovisch var son till fattiga bönder men hade vuxit upp i staden. Där hade han uppfostrats, gått i skola och sedan börjat arbeta inom en etablerad affärsverksamhet. Han arbetsgivare fick snabbt stort förtroende för honom och skickade honom på resor till Sverige och Danmark. Så småningom började han driva verksamhet i egen regi. Det gick bra för Hovisch. Med ett blygsamt uppförande, prydligt och till och med elegant utseende, hade han goda förutsättningar att träffa en bra maka. Vid samma tid fick kapten Dechow för sig att bygga om en gammal herrgård han ägde. För detta ändamål hade han rätt att kräva oavlönat och påtvingat herrskapsarbete av sina undersåtar. Hovisch kallades in men kunde inte lämna sin verksamhet och erbjöd istället kaptenen en ansenlig summa pengar. Men det var förgäves och Deschow satte honom istället i fängelse. Han var en obeveklig despot som försökte hävda sig genom att förtrycka bönderna och så långt möjligt även stadsbefolkningen. Hovisch tvingades fly. Några personer som jag var angelägen om att tillmötesgå bad mig om hjälp och dessutom kände jag själv stark sympati för den unge mannen. Jag tog fram en petition som utförligt beskrev kaptenens provocerande beteende och överlämnade den personligen till hertig Filip. Ni kanske kan ana vad prinsen svarade. Så här lät det: ”Att mina undersåtar överhopar dig med smör, ägg, ost, fjäderfä, får, gäss och vad det nu kan vara är i sin ordning och på alla sätt perfekt”, sa han. ”Men tro mig när jag säger”, fortsatte han, ”att jag kan styra dem tillräckligt rättvist med hjälp av min kapten och utan din inblandning.” Jag sa till Zitzewitz att om undersåtarna på det här sättet berövades sin rätt att lämna ödmjuka petitioner kommer det sluta mycket illa. ”Dechow”, påpekade Zitzewitz, ”är en förhastad och nyckfull buse, men han har lyckats ställa sig in hos hertigen. Lyckligtvis har hans höghet nu blivit varnad. Jag ska ta upp saken med honom när jag får tillfälle, det måste ske en förändring.” Dechow fick lämna Wolgast och flyttade till Lübeck men snart tröttnade folket på honom även där. Michael Hovisch hördes aldrig av igen. Det var nog sista gången jag lämnade in en petition och även om det skulle bli så kommer jag inte att vänta mig något svar.
Arbetet som prokurator och framför allt notarie var lukrativt för mig. På två år tjänade jag sammanlagt elvahundratjugofyra taler i kontanter.
Magister J. Schoenefeld var notarie och hade fyra rättsfall vid doktor von Waldes domstol där hertig Filip var kärande. Men Schoenefeld var till åren och hade svårt att hantera sina ärenden. Folk hade blivit mer noggranna och krävande, tyckte han. Tillslut bestämde han sig för att överlämna alla sina handlingar till mig. Ett av fallen handlade om ärvd godsrätt där hertigen hade kallat Lutke Maltzan till domstol för att han skulle bevisa sin rätt till förläningarna Sarow, Gantzkendorf och Carin. Maltzan vägrade och hävdade att med trettio års besittning hade han preskriptionsrätt.
De här godsen hade ursprungligen tillhört Jacob Voss som var brorson och myndling till Berendt Maltzan, även kallad ”Berendt den onde”. Hos Berckmann och andra historiker kan man utförligt läsa om innebörden av detta öknamn. Berendt hade övertalat sin broson att ta värvning i kriget och lånat honom trehundra floriner med godset som säkerhet. Han såg till att Jacob blev fullt utrustad för strid, inklusive ett par hästar. Berendt räknade med att brorsonen skulle dö och att han då kunde lägga beslag på godset. Men Jacob Voss visade sig vara både modig och hedersam. Han överlevde flera fälttåg och fick så gott anseende att han kunde låna ihop tillräckligt med pengar för att lösa skulden. Vid nyår reste han till sin farbror där den sluge Berendt tog vänligt emot honom och bjöd frikostigt på mat och dryck. Sen spelade de båda herrarna kort och tärning under flera dagar tills den ärlige Jacob förlorat alla sina pengar och inte längre kunde lösa in sitt lån.
Jacob fylldes av förtvivlan och extremt hämndbegär. Han slog sig ihop med en av sina forna tjänare och tillsammans satte de satte eld på flera av Jacobs tidigare ägor. Hans farbror befallde sina arrendatorer att med alla medel försöka hitta och fånga in brorsonen. En söndag hade Jacob och hans följeslagare råkat somna i en skogsglänta nära Gantzkendorf. De hade planerat att bränna ner skogen samma natt men nu upptäcktes de istället av en liten hund och några bönder som var ute för att samla nötter. Måndagen därpå satte Berendt Maltzan sin brorson i sträckbänken. Jacob Voss kände alla arrendatorerna väl och vädjade till dem, ”Johannes, Peter, Nicholas”, utbrast han, ”inser ni att jag får utstå denna fruktansvärda och vanärande död endast för att jag gjorde anspråk på min egen egendom?”
Men nu tillbaka till hertigens rättegång mot Maltzan. Domaren skickade dokumentet till juridiska fakulteten i Leipzig som begärde ett honorar på fyrtio taler. När beslutet kom bröts sigillet i närvaro av parternas ombud. Det lästes upp och till stort förtret för hertigens rådgivare hade det avgjorts till Maltzans fördel. Kansler Zitzewitz tillrättavisade strängt doktor von Walde och menade att han borde ha öppnat brevet i förväg och korrigerat svaret. Domen överklagades till rikskammarrätten i Speyer och målet avslutades först några år efter min flytt till Stralsund. Parterna betalade mig mer än ettusen taler.
Kring 1542 mötte Christopher von der Lanckin från Rügen en dansk herre som berättade att de i Danmark använde en stor ryssja av flätad vide för att fånga fisk. Han ansåg att det skulle fungera bra även i Stralsund och troligen skulle det vara mer lönsamt än inkomsterna från de två stora hus Christopher redan hade i Stralsund. Christopher, som hade en ansträngd ekonomi, tyckte det lät intressant. Det skulle visa sig att dansken fick rätt och kort efter att två av dessa anordningar levererats kunde Christopher betala alla sina skulder. Rådmannen Conrad Oseborn och borgmästarens son, Olof Lorbeer, blev så imponerade av ryssjorna att de gick samman med några av sina släktingar i ett partnerskap för att omedelbart dra nytta av det nya redskapet. Ryssjorna var nu så många och stora att de blockerade hela inloppet och fisken kunde inte simma vidare. Det ledde till en katastrof för invånarna inåt landet och protester hördes från alla håll. Hertig Filip skrev till Stralsunds råd men de svarade ironiskt att eftersom fisken inte togs upp för hand stod det var och en fritt att fiska upp den som de behagade. En undersökning inleddes, hertigen förbjöd de stora ryssjorna och lät beslagta de som tillhörde Lorbeer. Det följdes av starka protester där man menade att stadens friheter var i fara. En galär utrustades för att vakta ryssjorna och Stralsund drog saken till domstol.
Även detta var ett av de mål jag tog över efter Shoenefeld men om jag vetat hur orimliga mina landsmän skulle vara hade jag nog avböjt. Min närvaro verkade i alla fall mildra den undersökande domarens fientlighet. I förhöret sade von der Lanckin uppriktigt att ryssjorna visserligen hade hjälpt honom betala sina skulder, men att han som troende och hederlig medborgare insåg att det nya påhittet kunde ruinera landet. De som försörjde sig på fisket längre inåt landet var ännu tydligare: ”Den som befriar oss från dessa nät behöver aldrig mer gå i kyrkan eller be några böner. Det är allt vi ber himlen om från morgon till kväll.”
Trots detta stod Stralsund på sig. Efter en lång kamp kom till slut domen den 28 september 1554. Hertigen vann målet och staden dömdes att betala kostnaderna. Rådet tänkte först överklaga, men ångrade sig. Tvisten hade varat i tolv år och skapat misstro mellan de båda parterna. En misstro som försvann först efter hertigens död. Jag hade hanterat drygt tvåhundrafemtio vittnen i målet så mitt arvode på sexhundra taler var verkligen inte orimligt.