Sastrow

Del 2 – Kapitel 1

---

Jag blir utsedd till pommersk sekreterare

Jag var sliten efter mina resor men när jag återhämtat mig insåg jag att ett monotont liv med täta krogbesök inte var i min smak. En dag skulle jag ha hustru och barn och därför behövde jag en bra försörjning. Jag tänkte att skrivaryrket skulle passa mig och hoppades att superintendent Knipstrow skulle hjälpa mig få en tjänst vid kansliet i Wolgast. På hans rekommendation blev jag kallad till Wollin där fursten skulle hålla en riksdag. Vi reste dit med vagn så det fanns det gott om tid för mig att lära känna mina nya kollegor och medlemmarna i rådet. Den 14 november 1546 tillträdde jag tjänsten som pommersk sekreterare.

Kansliet bestod av kansler Jacob Zitzewitz, riksrevisor Erasmus Hausen, proto-notarie Joachim Rust, sekreterare Johannes Gottschalk, Lawrence Dinnies, Christopher Labbun och Heinrich Altenkuke. Här nämner jag även Valentine von Eichstedt som var student från Greifswald. Kanslern ville initiera honom i beredningen av aktuella ärenden.

Valentine strök omkring på kontoret och kopierade då och då ett stycke av ett brev. Han var uselt klädd med en sliten blå jacka som knappt nådde till midjan och strumpor som hängde slarvigt över stövlarna. Rust och Gottschalk vägrade ha honom vid kanslistbordet så han fick äta längre bort tillsammans med tjänstefolket. Men trots det såg kanslern till att Valentine fick tjänst på revisionsavdelningen när Erasmus Hausen pensionerade sig. Han fick förtroende att ta hand om de ärenden som avgjordes genom ömsesidig överenskommelse vilket gav honom värdefulla erfarenheter om yrkanden. Han skickades till Wittenberg för att avsluta sina studier och efter det avancerade han snabbt till generalrevisor. Några år senare tog han över posten som kansler efter Zitzewitz. Protégén betalade sin välgörare på sedvanligt sätt. Om det ämnet skulle jag kunna berätta en hel del.

Den erfarenhet jag fått med mig från den kejserliga rikskammarrätten och kanslierna hade gett resultat. Rust och Gottschalk erkände motvilligt att jag kunde hantera min penna. Eftersom kanslern föredrog mitt arbete framför deras tog de varje tillfälle de kunde hitta för att sabotera för mig. Om jag bad dem bidra med något för det ena eller andra arbetet kunde jag vara vara säker på att det blev dåligt utfört och var fullt av felaktigheter.

Upplösningen av Schmalkaldiska förbundet och kejsarens hotfulla attityd ledde till en febril aktivitet i korrespondensen mellan våra furstar, kurfursten av Brandenburg och kurfursten av Sachsen. Den senare tillbringade tyvärr vintern i Altenburg. Kansler Jacob Zitzewitz var själen i dessa förhandlingar. Han hade erfarenhet av både kejserliga och provinsiella riksdagar och hans kunskap förstärktes av hans vältalighet och den personliga respekt han åtnjöt. Han var en imponerande figur med starkt självförtroende och hög arbetsmoral. Allt detta gjorde honom lämplig att representera furstarna, både i råden och vid mer högtidliga tillfällen. Han var fullt medveten om vikten av sin uppgift och ägnade sig helhjärtat åt den. Alla furstarnas lagförslag arbetades fram med hans penna och trotsade all kritik. När Zitzewitz i slutet av en debatt frågade: ”Vem åtar sig att skriva?” ropade alla rådsmedlemmarna i kör: ”Det är Salomos uppgift”, för det var det smeknamn de hade gett honom.

Mina resor med kanslern

Dag som natt, på hästrygg eller med vagn, finkammade jag vägarna i sällskap med kanslern. Vi startade i Berlin på kvällen och nådde Stettin påföljande eftermiddag, i tillräckligt god tid för att presentera förslaget. På nätterna blev det mer arbete med kanslern, besluten skulle läggas fram för rådet redan nästa dag. Han dikterade och jag skrev. Jag gjorde alltid ett ordentligt utkast innan sammanträdet. På så sätt kunde besluten omedelbart beseglas och skickas iväg efter att de lästs upp. Om mina barn skulle få för sig att räkna på hur mycket arbete jag lade ner under denna period skulle de få en nyttig insikt om vad allt detta gav mig. Otack är världens lön.

På grund av de ständiga resorna var jag under en sexmånadersperiod högst fyra veckor i Wolgast och ännu mer sällan på kansliet. Jag bodde hos mäster Ernest tillsammans med hans ärevördige far och farfar. Ernest var kock åt hans höghet hertig Filip och en ärlig och gudfruktig man.

1547 var ett oroligt år för hoven i Stettin och Wolgast. Nyheten om att hertigen av Württemberg hade underkastat sig gjorde att det brådskade med att skicka en delegation till kejsaren. Uppdraget var att förneka furstarnas deltagande i Schmalkaldenförbundet. Hertig Barnims sändebud var doktor Falcke, i sin egenskap av kansler, och kapten Jacob Putkammer. Hertig Filips sändebud var kapten Moritz Damitz och Heinrich Normann. Jag utsågs att följa med dessa fyra herrar och den 10 mars gav vi oss iväg via Schlesien.

I Zittau tvingades vi lämna kvar Damitz som behövde läkarvård. Vi andra fortsatte genom den böhmiska skogen fram till Leitmeritz utanför Prag, kungarikets viktigaste och bäst befästa stad. Där stannade vi flera dagar för att få en uppfattning om läget. Böhmerna var uppenbart motvilliga till att strida mot kurfursten av Sachsen men kung Ferdinand satte hårt tryck på dem. Han rekryterade många av sina styrkor både från Schlesien och Ungern. Dessa ungerska ryttare, som kallades husarer, var obarmhärtiga banditer. Kungen hade satt dem under befäl av Sebastian von Weitmühl, som i början av kriget utsetts till kungarikets regent. Högkvarteret låg i Eger där denna soldatstyrka högg av barnens händer och fötter och satte dem i sina hattar istället för plymer.

Rådsmedlemmarna utsåg mig att rekognoscera läget vid Schlackenwerth och Schlackenwald i riktning mot Eger. Jag hade en guide med mig som följde efter till fots, en intelligent pojke som talade både tyska och böhmiska. Jag noterade att böhmerna huggit ner många av träden i skogen och gjort vägen oframkomlig för häst och artilleri. Här hade det till och med varit omöjligt för landsknektarna att ta sig fram med sina fladdrande fanor.

Därefter skickade rådsmedlemmarna mig till Gaspard Pflugs slott. Landets stater hade anförtrott honom att föra befälet över trupperna. Han var mycket reserverad. ”Vad kan vi göra?” sa han och såg förbryllad ut. ”Kurfursten av Sachsen är vår allierade, vår trosfrände, vi kan inte lämna honom åt sitt öde. Å andra sidan är Ferdinand vår kung. Ska vi riskera att mista våra friheter?” Efter att kurfursten tagits tillfånga sökte Gaspard Pflug sin tillflykt till Magdeburg. Han byggde sig en elegant bostad mittemot katedralen där han tillbringade sina dagar. Kungen hade konfiskerat hans övriga egendom.

Medan kurfursten av Sachsen slog läger utanför Leipzig intog kejsaren Algau och Schwaben. Han utdömde höga böter och stora garnisoner för de städer som tvingades kapitulera. Spanjorerna begick alla tänkbara övergrepp, framför allt i Württemberg.

Den 23 och 25 april hade solen ett ovanligt dystert utseende, alla var mycket förundrade. Experter och vetenskapsmän förutspådde märkliga händelser.

Tiden gick långsamt och jag var uttråkad så en dag tog jag en promenad runt murarna utanför Leitmeritz. Utan förvarning blev jag anfallen av en person med ögon flammande av ilska. Han trodde jag var spion, vräkte ur sig anklagelser, hotelser och försökte kasta mig i vallgraven. Jag försökte övertyga honom om motsatsen men vi hade svårt att förstå varandra. Till slut, genom att nicka med huvudet och med händerna knäppta som om de var bundna, lät jag honom förstå att jag var redo att gå in i staden med honom. Gud vare lov gick han med på detta, även om han fortsatte med sina förebråelser. Innan jag hunnit tillbaka till vårt gästgiveri hade två medlemmar från stadens råd redan varit där och rekommenderat våra representanter att inte lämna staden eller promenera på murarna. ”Vi vet att vi inte har något att frukta från er”, sa de, ”men våra medborgare är snabba att ta anstöt, och den här gången lyckades en av era medborgare nätt och jämnt undvika en olycka.”

Den 16 april kom nyheten till Leitmeritz om att kurfursten av Sachsen hade tagits tillfånga två dagar tidigare. Vi lämnade omedelbart Böhmen och gav oss iväg i riktning mot Torgau, men för att kunna ta oss till lägret i Wittenberg behövde vi utsätta oss för en stor mängd faror. Det gick inte att ta sig dit utan att korsa linjerna för de spanska trupperna och de hade tveklöst gett sig på oss för minsta lilla. Därför beslutades att jag skulle bege mig till Wittenberg själv för att se till att vi fick fri lejd, ett beslut jag protesterade mot. ”Hur ska jag klara mig utan minsta pergament?” ”Strunta i det”, utbrast Damitz, ”Herren är ditt bästa beskydd.” ”I så fall”, svarade jag, ”står ju även ni under gudomligt beskydd.” Mina argument var såklart förgäves, den bistra sanningen var att mitt liv vägde mindre på vågskålen än mina överordnades.

Uppdrag i lägren

Eftersom jag var en del av delegationen till Böhmen och höll till i kurfurstens läger bar jag en gul halsduk, protestanternas kännetecken. Den behövde jag nu gömma under min skjorta och ersätta med en imperialistiskt röd halsduk kom köpts åt mig. Och så började jag min färd. Om de kommit på mig med dubbla halsdukar hade mina dagar varit räknade, troligen hade de hängt mig i närmsta träd,

Jag passerade Mühlberg där kurfursten av Sachsen sårades i kinden och togs till fånga. Här slutade den kamp som orsakat så stor förödelse för hans olyckliga undersåtar. Vart jag än vände blicken hittade jag spår av striderna utspridda på marken, brutna lansar, krossade musköter och sönderrivna selar. Längs hela vägen låg soldater döende av sina skador eller svält. Runt Wittenberg var alla byar öde, invånarna hade flytt utan att lämna något efter sig. Jag såg liket av en bonde och en flock hundar som kämpade om inälvorna, en landsknekt med bara ett uns av liv kvar, kroppen illa sargad, armar och ben spretande åt alla håll.

Vid slutet av min resa kom jag inom synhåll för de spanska trupperna. Jag mötte en spanjor som sa: ”Min gode och stilige ryttare, din tjänstgöring hos kejsaren verkar ha inletts nyligen.” Jag red fram en bit, knöt upp min röda halsduk och gnuggade den mot min stövel så den skulle se mer använd ut. Till slut nådde jag lägret. Där skulle jag tillbringa flera dagar med misslyckade försök till att få hjälp.

Då och då avfyrades skott från Wittenberg. Jag hade lärt känna några ryttare från Pommern som varnat mig för att använda den stora vägen. Om jag behövde gå i den riktningen var det bättre att välja väg slumpmässigt för att minska risken att bli en måltavla. En dag susade en kula förbi bara ett par steg framför mig. Den for så nära en persons huvud att han chockades svårt och föll till marken. Någon försökte hjälpa honom upp men han var redan var död. Efter den händelsen avbröt jag mina dagliga promenader.

Jag lyckades träffa vicekanslern, doktor Seld, han var tydlig med att kejsaren var mycket irriterad. Jag svarade att varken hertig Filip eller hans bror Barnim hade gett protestanterna något stöd, vare sig i pengar, män eller handlingar. Detta trots att den förstnämnde var gift med kurfursten av Sachsens syster. Det borde inte vara svårt för hans majestät att övertyga sig om detta. Men mina försök till förhandling var fruktlösa.

Efter kurfurstens nederlag ryktades det att hans förste rådgivare, Christopher Carlowitz, hade kommit för att hälsa på kejsaren. Han hade varit mycket insmickrande och kejsaren sa: ”Nå, Carlowitz, vad kommer att hända nu?” ”Allt ligger i era händer, ers majestät”, svarade Carlowitz. ”Ja, ja, något kommer att hända”, svarade kejsaren. När kurfursten sedan böjde knä inför kejsaren och sa: ”Mest nådige kejsare och herre”, avbröt kung Ferdinand honom: ”Ah, så nu är han er kejsare? Men hur var det med Ingoldstadt? Vänta du bara, vi ska nog göra upp räkningen med er.” Och när dödsdomen avkunnades insisterade Ferdinand på att den skulle verkställas snabbt. Markisen av Saluces var däremot tveksam. Han påpekade för kejsaren att kurfursten av Sachsen var det bästa fåret i hans flock och en avrättning av honom riskerade att skaka om hela Tyskland.

Eftersom det verkade omöjligt för mig att få fri lejd för vår delegation återvände jag till Torgau. Direkt efter att de hört min berättelse beställde ambassaden fram sina vagnar och vi åkte raka vägen till Stettin.

Kurfursten av Brandenburg hade klart och tydligt uttalat sitt stöd för kejsaren. Furstarna hoppades att han skulle föra Pommerns talan i förhandlingarna med kejsaren och därför skickade de iväg mig till lägret i Wittenberg för att ge honom ett tackbrev. Jag fick till och med anvisningar om vilket språk jag skulle använda när jag tilltalade vicekanslern och de andra kejserliga rådgivarna. För att det inte skulle dra ut på tiden hade de förberett sex hästar i stafett åt mig. Allt var noga nerskrivet på papper med precisa angivelser på var jag skulle byta häst. Jag startade från Wolgast med en ynklig vagnshäst där varken sadel, träns eller stigbyglar var i något vidare skick. De tyckte inte det spelade någon roll eftersom jag ändå snart skulle byta djur. Så långt allt väl, men varken vid den första, andra, tredje, fjärde eller femte etappen fanns någon häst att byta till. Den sista etappen var Brandenburg Altstadt. Där hade Abraham Gatzkow, en gentleman från Nedre Pommern, förberett en riktigt bra och välutrustad sadelhäst åt mig. Men samma dag som jag kom dit hade han själv tagit en ridtur bort till lägret, så jag fick fortsätta med samma hästkrake jag haft från början, hela vägen fram.

Den 1 juni kom jag till kurfursten av Brandenburgs tält. Där lämnade jag försändelsen och bad kansler Weinleben att skynda på ärendet. När jag kom tillbaka nästa morgon sa han: ”Åh, det kommer ta längre tid än du tror.” Men jag begärde ändå ett svar till senast den 3 juni. Jag visste att kurfursten besökte kejsaren flera gånger om dagen och därför hade gott om tillfällen att ta upp ämnet. Dessutom var det bråttom, de hade nyligen byggt en bro över Elbe och kejsaren hade flyttat sitt högkvarter till andra sidan floden. Det var ett tydligt tecken på att han var väg att lämna lägret. Kansler Weinleben bemötte mina argument med irritation: ”Furstars intressen diskuteras med eftertanke. Här kan vi inte ta hänsyn till en enkel budbärares fräckhet. När tiden är mogen kommer ditt ärende tas upp. Varsågod, här har du kurfurstens svar, acceptera det och låt mig vara i fred.”

Jag stannade till vid närmaste skogsdunge, öppnade brevet och vände sedan genast tillbaka. ”Vad vill ni nu?” utbrast kanslern när han fick syn på mig. ”Ska jag inte få någon frid från er?” ”Mina nådiga herrar”, svarade jag, ”har gett mig fullmakt att öppna kurfurstens brev och agera i enlighet därmed. Brevet jag just läst bekräftar visserligen kurfurstens broderliga känslor men eftersom han håller på att ta ner sitt tält anser jag det nödvändigt att respektfullt påminna honom om hans generösa försäkringar. Jag behöver få med mig mer än vaga ord tillbaka till Wolgast så därför avser jag vänta på honom tills han varit hos kejsaren.” Det fick kanslern att skifta till en mer artig ton, han slutade tilltala mig förtroligt med ”du” och framförde till och med några överdrivna ursäkter. Han svor vid alla sina gudar att han egentligen inte hade den blekaste aning om ärendet, men att han från denna stund var min trogna allierade, och att hans herre inte skulle lämna kejsaren utan att ivrigt vädja för våra furstars sak.

Jag bevakade kurfursten på avstånd och såg när han gick till kejsarens tält. När han väl kom ut igen och satte sig på sin häst galopperade jag efter. Jag förstod att han nu var på väg mot Berlin. När jag var precis vid pontonbrons början såg jag en tung vagn komma från andra hållet, bron saknade både bröstvärn och barriärer. Tiden var dyrbar så jag fortsatte min jakt, men vid mötet med vagnen fastnade min högra stigbygel i vagnshjulet. Min tappra häst kämpade men kunde inte komma loss. Det gick inte att vända om och jag såg ingen möjlighet till räddning, även om jag skulle offrat djuret. Vi var båda oundvikligen dömda att drunkna. Det var heller inte tal om att få hjälp från människor runt omkring. Spanjorerna vid slutet av bron skulle inte vara särskilt intresserade av att rädda mig. Tänk dig deras förtjusning över att se en tysk störta med sin häst ner i Elbe. Den synen skulle varit alltför underhållande för att avstå från frivilligt.

Men när nöden är som störst och varken vår far eller mor kan rädda oss sträcker försynen ut sin beskyddande hand. Genom denna barmhärtiga nåd gav den slitna remmen plötsligt vika, lämnade stigbygeln intrasslad i hjulet och befriade mitt ben. Det var en häpnadsväckande bekräftelse på det gudomliga ordet om att de rättfärdiga skall se gott komma ur ont. Hade utrustningen varit helt ny, av det mest solida läder och till och med broderad med guld och pärlor, skulle den skickat mig i strömmen som mat åt fiskarna.

Till slut lyckades jag komma ikapp kurfursten. Han berättade att det inte funnits tillfälle att företräda Pommerns furstar i samtalen med kejsaren, men de rådgivare han lämnat kvar hos kejsaren skulle undersöka saken och hålla hertigarna underrättade om allt. Jag kunde lika gärna gått till botten i Elbe.

I lägret ryktades om att romarnas kung tillsammans med hertig Moritz och kejsaren mycket noggrant inspekterat kyrkan vid Wittenbergs slott. Särskilt kejsaren och kungen hade förletts att tro att lampor och vaxljus ständigt brann vid Luthers grav. Dag som natt. De sades också att böner hölls inför helgonens reliker, precis som i romerska kyrkor.

I Treuenbrietzen redovisade jag resultatet av mitt uppdrag för kansler Zitzewitz. Han väntade på en delegation av pommerska rådgivare som skulle följa med kejsaren till Halle. Jag fick i uppdrag att ordna boendet och meddela kapten Werner Hahn från Braunschweig att ha tjugo ryttare klara i Bitterfeld till den 12 juni.

På morgonen den 12 juni kom hela delegationen till det inbokade värdshuset utanför Bitterfeld. Kaptenen för husareskorten hade i stället tagit in på ett värdshus i staden. Eftersom rådgivarna inte såg till några braunschweigare gjorde de i ordning sin vagn och ställde undan den. När kaptenen senare kom förbi och ingen syntes till trodde han att delegationen gett sig av. Övertygad om att de tagit en annan väg beordrade han sina ryttare att vända om.

Även jag var ovetande om att delegationen anlänt. När kvällen närmade sig var alla mina ärenden klara, bokningen var i ordning, kvällsmaten beställd och sängarna redo. Jag hade passat på att förnya min garderob och klädd i mina nya kläder tog jag en promenad utanför portarna. Delegationen skulle ändå vara tvungen att komma den vägen. Jag fick syn på en trupp ryttare som ryckte fram från toppen av en kulle och vände därför kvickt tillbaka, jag ville inte få en tillrättavisning. Samtidigt närmade sig två spanska banditer över fälten. De var halvnakna och klädda i trasor som knappt höll ihop. Den ene gick till fots och den andre red på någon slags usel bondhäst, uppenbart stulen, med en pistol vid sadelbågen. De såg sig noga omkring för att försäkra sig om att det inte fanns några vittnen och jag förstod att de tänkte ge sig på mig. Den ena hade redan höjt sin pistol när ryttarna från Braunschweig kom fram till mig. ”Är dessa personer på din sida?” frågade den ena spanjoren. ”Senior, si”, svarade jag snabbt. Då sa han: ”Ah, landsknekt, landsknekt”, stoppade tillbaka sitt vapen och drog sig kvickt undan med sin följeslagare.

Men kvällens äventyr var inte över. Jag upptäckte att stadens portar hade stängts samtidigt som en trumpetare galopperade längs murarna blåsande med full kraft. Medan jag stod där förbryllad dök husarkaptenen upp. Han kände igen mig och hälsade. ”Vad gör du här och vad har hänt?” frågade han. ”Varför är portarna stängda och varför ljuder larmet?” Jag fick erkänna att jag inte visste men passade på att fråga om han hade hört något från delegationen. Kaptenen blev förvånad över att de fortfarande inte kommit fram. Han var extra misstänksam eftersom han nyligen stött på några spanska ryttare som berättat att de skickats ut för att möta en delegation. Tänk om våra rådgivare blivit attackerade av dessa människor, lockade in i skogen och plundrade. Jag insåg allvaret och behövde snarast informera kapten Hahn i Braunschweig så han kunde skicka ut folk att söka i riktning mot Bitterfeld. Kort därefter upphörde äntligen oväsendet från staden och portarna öppnades. Jag rapporterade vad som hänt till kapten Hahn som tidigt nästa morgon skickade ut sina ryttare. En timme senare dök Abraham Gatzkow upp på platsen, det var samme herre från Nedre Pommern som fått i uppdrag att hålla en ny häst åt mig för den sista etappen mellan Brandenburg Altstadt och lägret i Wittenberg. De hade skickat honom i förväg, otåliga att få veta varför eskorten inte hade dykt upp på den avtalade platsen. Då insåg jag att det hela bara var ett missförstånd. Det var oaktsamt av mig och jag borde försäkrat mig om att alla var på plats. Ett pinsamt missöde som gjorde att jag tappade i deras aktning.

Faror i arméns kölvatten

Märkligt nog skriver varken Sleidan eller Beuter något om trumpetlarmet jag nyss nämnde så jag lägger till några detaljer. Det är mycket vanligt med stöld av hästar i armén och nästan omöjligt att förhindra. Om en häst faller dig i smaken finns det alltid någon skurk som är redo att stjäla den åt dig för sex eller åtta thaler. Därefter behöver du gömma undan den på en avskild plats i sex till åtta veckor. Under den tiden ändrar du hästens vanor, fixar till svansen, manen och andra egenheter. Efter det kan du tryggt ta tillbaka den till lägret. En viss tysk herre gjorde på det här sättet med en hingst som tillhörde en spanjor. Han skickade iväg den till ett av sina gods och när händelsen glömts bort dök djuret upp igen. Nu råkade det vara så att de tyska ryttarna, åtta skvadroner om man räknar lågt, hade slagit läger mitt på den förtjusande slätten intill floden Saale medan hela det tyska infanteriet var inkvarterat i staden. Det var en lycklig omständighet för om fotsoldaterna hade kommit för att stötta ryttarna hade det lett till en massaker. Kejsaren var därför klok nog att genast se till att alla portar till staden stängdes.

Spanjorerna ockuperade höjden runt slottet och vid skymningen tog de ner hästarna till floden för att ge dem vatten. En spansk pojke får då syn på den stulna hingsten och känner igen den. Han ropar att den tillhör hans herre och vill leda bort den. Den unge tyske stallkarlen gör motstånd och får stöd av tre eller fyra av sina landsmän. Spanjoren samlar ihop ett dussin av sina och bakom tysken fortsätter skaran att växa. De båda grupperna ökar för varje minut och till slut avlossas de första skotten. Spanjorerna har fördel av att befinna sig på en höjd och när några av deras kulor går genom tältväggarna dödar de flera tyska herrar som sitter till bords. Tyskarna ger igen så gott de kan. Då rider en spansk herre ut från staden med fredsord från kejsaren. Han har magnifika gyllene kedjor runt halsen och sitter på ett ståtligt djur. När de får syn på honom ropar någon: ”Skjut den spanska hunden.” Mannen fortsätter rida ut på bron men där träffas hans häst av en kula och rullar ner i Saale tillsammans med sin herre och det vackra halsbandet. Både hästen och herren drunknar. Bara nio dagar tidigare hade en sliten rem, med Guds hjälp, räddat mitt liv i Wittenberg. Den spanska herren som var klädd i sammet och täckt med guld omkom däremot olyckligt.

Medan allt detta pågick skickade kejsaren fram kung Ferdinands son, ärkehertig Maximilian (senare kejsare). Kejsaren var övertygad om att det skulle vara tillräckligt för att återställa ordningen men i samma ögonblick som ärkehertigen öppnade munnen ropade tyskarna: ”Ner med spanjoren.” Ärkehertigen sårades i högra armen och fick bära en svart mitella under flera veckor. Kejsaren blev till slut tvungen att själv träda fram. ”Kära tyskar”, sade han, ”jag vet att ni är utan skuld. Jag ber er därför vara lugna. Ni ska få full ersättning i alla avseenden och på mitt kejserliga ord ska ni snart få se spanjorerna hängda i de högsta galgarna.” Det löftet fungerade bättre, upploppet dämpades och portarna öppnades. En undersökning visade att tyskarnas förlust uppgått till arton hästskötare och stalldrängar samt sju hästar och den motsatta sidan hade förlorat upp mot sjuttio män. Kejsaren hoppades att tyskarna med detta skulle känna att de fått sin hämnd, om inte annat för att spanjorerna lidit fyra gånger större förlust än de själva.

Under kvällen den 19 juni tågade kurfurstarna av Sachsen och Brandenburg in i Halle tillsammans med landgreven Filip av Hessen. Nästa dag klockan sex på eftermiddagen gjorde landgreven sina ”hedervärda gottgörelser”. Det skedde i stora salen i det kejserliga residenset och i närvaro av kurfurstarna, furstarna, utländska potentater, ambassadörerna, grevarna, överstarna, kaptenerna och i praktiken alla som kunde hitta en plats därinne eller få sig en glimt av skådespelet genom fönstren. Landgrevens kansler satt på knä tätt intill honom och bad ödmjukt om förlåtelse. Men Filip skämtade som vanligt, flinade och var arrogant så till den grad att kejsaren till slut hotfullt pekade finger mot honom och utropade: ”Prata på du, jag ska nog lära dig att skratta.” Tyvärr skulle han hålla sitt ord.

Våra rådgivare bestämde att jag skulle stanna kvar i kejsarens läger inkognito i sällskap med George von Wedel, en herre från Nedre Pommern som mördat sin kusin och därför blivit landsförvisad av hertig Barnim. Han hade tagit tjänst hos kejsaren i en grupp med tjugonio ryttare. Trots det var han villig att stötta vårt uppdrag och tack vare mina insatser blev han till slut benådad. Den häst jag börjat min resa med i Wolgast kom på så sätt att ta mig ända till Augsburg.

Kejsaren reste från Halle den 20 juni och stannade tre dagar i Naumberg. Den 24:e, mycket tidigt på morgonen, befann han sig vid högkvarteret en bit bortom muren. Han var klädd i lila hatt och svart mantel med en flera centimeter bred sammetskant. Plötsligt kom en regnskur och kejsaren bad genast någon hämta en enklare hatt och en grå filtmantel. Under tiden vände han ut och in på sin fina mantel och skyddade sin hatt under den. Stackars man, som spenderat så mycket guld på kriget men som hellre stod barhuvad i regnet än att förstöra sina kläder.

Landgrevens spanska eskort var en dagsmarsch före kejsaren och begick oerhörda våldsdåd. Nästa morgon när kejsaren åkte förbi låg liken utspridda. Kvinnor och flickor utsattes för de mest fruktansvärda övergrepp. Männen hängdes upp i sina könsdelar och torterades av barbarerna för att avslöja var de gömt sina pengar. Därefter skar de loss offren med ett enda svärdslag i jämnhöjd med buken.

Kejsaren sov i Coburg i Franken. De tyska ryttarna slog läger i de närliggande byarna. Varenda hus var öde, adelns residens såväl som böndernas gårdar, inte en själ syntes till. Befolkningen hade flytt efter spanjorernas framfart, rädda för nya skräckupplevelser. I ett av husen hittade vi en död manskropp, membrum virile. På ett annat ställe, utsträckt på en säng, låg en blodfläckad kropp exakt i det skick som dessa avskyvärda skurkar hade lämnat den. Jag bad von Wedels tjänare gräva en grav åt de båda kropparna.

Nästa gång vi slog läger var i en by bland bördiga slätter. Jag sadlade av min häst för att den skulle få beta fram till morgonen. I byn fanns en välskött gård och på den öppna gårdsplanen stod fyra starka hästar spända framför en vagn lastad med två tunnor utmärkt vin. Spannmålsmagasinet var fyllt till bristningsgränsen och vi fyllde på våra säckar upp till kanterna. Kapuner, andra fjäderfän och fasaner sprang omkring i alla riktningar. Ni kan nog föreställa er massakern. Väl tillbaka vid våra tält var vi snabba att plocka, koka och steka fåglarna. Vi kände oss som kungar, inget kunde hota oss. När vi lämnade lägret tog vi med oss hästar, fordon, vin och allt annat av värde. Tunnorna tömdes på vägen och spannmålet såldes i Nürnberg för en rimlig summa. Vi hade ju själva fått det för ett bra pris.

När hertig Fredrik von Liegnitz såg vårt överflöd blev han nyfiken så vi bjöd in honom. Han hade sällskap av två glada damer i praktfulla sidenkläder som hela tiden passade upp på honom. Även tjänarna deltog i kalaset och vi höll igång ända till gryningen. Nätterna var dock mycket korta.

En bit in på förmiddagen skulle jag sadla min häst men upptäckte att den blivit stulen. Omedelbart, och i enlighet med ”krigets seder och bruk”, valde jag ut den bästa hästen jag kunde hitta. Sedan ryktade, tränsade och sadlade jag den inom loppet av några minuter.

Vid middagstid den första juli tågade kejsaren in i Bamberg med sitt stora följe. Kurfursten av Sachsen hölls fånge i ett hus strax utanför staden. Det låg på högra sidan, precis där vägen svänger av. Från huset kunde man se både in till staden och ut på landsbygden. Fången stod i fönstret när hans kejserliga majestät red förbi på en liten spansk häst. Han bugade sig djupt. Kejsaren brast ut i ett sarkastiskt skratt och stirrade på honom så länge han kunde.

Spanjorerna tog med sig fyrahundra kvinnor, flickor och tjänstekvinnor från Bamberg och frigav dem inte förrän de nådde Nürnberg. Fäderna, männen och bröderna följde efter. En far sökte sin dotter, en make sin äkta hälft, en bror sin syster. I Nürnberg kunde de alla återförenas. Åh, dessa spanjorer! Vad är det för folkslag som beter sig på det här sättet efter att fientligheterna upphört, i ett vänligt sinnat land och medan självaste regenten ser på? Kejsaren visade dock prov på en obeveklig stränghet. Varje kväll, samtidigt som de reste hans tält, satte de även upp en galge. Den blev mycket välanvänd, men allt var förgäves och problemen fortsatte.

Plötsligt stötte jag på min häst på en äng nära Nürnbergs portar. Jag sadlade den och lämnade kvar djuret jag tagit i Coburg.

På grund av värmen valde hans majestät att resa i korta etapper. Vi hade tiden på vår sida, riksdagen var inte förrän den första september. Det långsamma tempot gav mig tillfälle att rida med George von Wedel längs truppernas flanker, från front till rygg. Det var ett intressant skådespel, alla dessa män med sina vapen redo för strid, tyskar här, längre fram spanjorer. På kvällarna anslöt vi till våra landsmän igen. Soldaterna följde inte den vanliga landsvägen utan gick snarare rakt fram vilket skapade en fyra gånger så bred väg. De forcerade alla hinder, rev ner inhägnader, fyllde igen vallgravar och diken. En dag försökte George von Wedels oroliga häst tränga sig in bland spanjorerna. De varken kunde eller ville ge plats åt honom så till slut ropade han ilsket: ”Nåväl, låt fransmännen döda dig då.” En halvt berusad soldat missförstod honom och svarade: ”Senor mio, no soy Frances, mas soy un Espanol.” Min herre, jag är inte fransman, jag är spanjor. Spanjorerna anser sig vara vida överlägsna fransmännen.

När vi närmade oss Nürnberg behövde jag inte längre vara inkognito. Jag tog in på ett värdshus som hertig Fredrik von Liegnitz rekommenderat. Han försökte få kejsaren att engagera sig i hans familjeangelägenheter. Hertig Fredrik var i princip aldrig nykter och när hans rådgivare vägrade festa med honom slog han sig ihop med markgreve Johannes följe.

En dag klippte hertig Fredrik och sex av markgrevens tjänare bort högerärmen från sina jackor och skjortor. Sedan marscherade de på rad bakom stadsmusikanterna med uppknäppta jackor, håret på ända och tofflor på fötterna. Därefter begav de sig till middagen hos hertig Henrik av Braunschweig. Hertig Fredrik höll en uppsättning tärningar i ena handen och en mängd guldmynt i den andra. Naturligtvis samlades folket kring dem, främst utlänningarna. Italienare och spanjorer var alltid nyfikna på vad ”dessa tyskar” skulle hitta på. När Liegnitz kom till hertigens bostad var han så berusad att han snubblade över bordet och fick ta emot sig med båda händerna. Efteråt hade han bara en tärning kvar men av guldet syntes inte ett spår. Sluddrandes kravlade han omkring på golvet tills fyra herrar från Braunschweig bar upp honom till en säng på ovanvåningen. Det sägs att kejsaren var mycket upprörd över tyskarnas beteende.

Man skulle kunna tro att hertig Fredrik inte fått en ordentlig utbildning men så var inte fallet. Bara några dagar tidigare hade jag förvånats över hans förmåga att återge berättelser från gamla testamentet, trots att han även då var något berusad. Han citerade inte texterna ordagrant utan beskrev dem levande med egna ord. Några av dem lät han till och med oskyldigt beskriva sin egen situation. Det finns sannerligen inget som överträffar en ordentlig utbildning, förutsatt att den Helige Ande vägleder den unge mannen att ta ansvar för sina handlingar. Det är sådant vi bör be till den Allsmäktige om.

Vad gäller konsekvenserna av dryckenskap, denna källa till så mycket elände, var hertig von Liegnitz ett tragiskt exempel. En natt, när han inte kunde hitta någon dryckesbroder som kunde hålla jämna steg med honom, kom han till min dörr och försökte locka mig ur sängen. Jag sa att det var bortom min förmåga att dricka så här sent, och att jag ödmjukt bad vår Herre ta hand om bådas vår hälsa. Han hade svårt att acceptera mitt svar men jag var noga med att inte öppna dörren.

Efter två veckor lämnade kejsaren Nürnberg. Hertig Fredrik var uppe ovanligt tidigt på avresedagen och kom till det kejserliga residenset redan vid klockan sex. Där fick han veta att kejsaren rest för över två timmar sedan. Han valde att inte själv följa efter monarken och skickade i stället två av sina rådgivare till Augsburg.

Jag hade köpt en vacker värja i Nürnberg som jag fäst i ett spanskt bälte. En morgon efter frukosten somnade jag i min stol. När jag vaknade upptäckte jag att en skicklig tjuv hade lossat mitt bälte och tagit värjan. Jag köpte ett annat vapen och efter att jag hade betalat min räkning sadlade jag min häst och begav mig till Augsburg. Jag kom dit tre dagar före kejsaren.

Hertig Fredrik återvände hem tillsammans med sitt följe. Han bättrade sig aldrig. Två studenter som var på väg hem åt en dag frukost i Liegnitz. De var på gott humör och började sjunga. Hertigen, som redan var berusad, blev irriterad över oväsendet och lät gripa dem. De fördes iväg en bit utanför staden och halshöggs. Nästa morgon, innan han hade börjat dricka, red han förbi avrättningsplatsen med några av sina rådgivare. När han såg blodet började han ställa frågor och fick då veta att de avrättade männen var de två studenter han dömt dagen innan. Förvånat frågade han: ”Vad hade de gjort?”

Under en av sina orgier beordrade han rådgivarna att fängsla honom på vatten och bröd. Om de inte lydde skulle de få svara med sina huvuden. Flera personer satt redan i fängelsehålan. Hans höghet fördes dit och fångvaktaren fick de strängaste instruktioner att inte släppa ut honom. När vinet så småningom gick ur kroppen började hertigen prata allt livligare med de andra fångarna. Sedan ropade han till fångvaktaren att han ville bli utsläppt. ”Det är strängt förbjudet för mig att göra det”, svarade fångvaktaren och gick sedan genast iväg för att informera rådgivarna. De blev tveksamma och visste inte hur de skulle göra. Det dröjde tre dagar innan de besökte fängelsehålan. Hela tiden tjatade hertigen på fångvaktaren. Rådgivarna hörde hans rop och böner, men de kom också ihåg hans hot att hugga av dem huvudena. De visste att han inte skämtade i den frågan. Hertigen var tvungen att lugna dem om och om igen innan de vågade släppa ut honom.

Tre år senare reste samma furste till Stettin. Enda syftet med resan var att han skulle dricka med några av hovmännen. När hertig Barnim hörde att han skulle komma ville han inte ta emot honom och gav sig iväg från slottet tillsammans med sitt följe. Kvinnorna fick stanna kvar. När hertig Fredrik anlände fanns varken hertig Barnim eller någon annan herre av börd där. På slottet skickade de honom till staden där det ordnats med ett hus han kunde bo i. När han kom dit låg där en gammal man som var döende. Hertig Barnim hade hoppats att det skulle bidra till att Liegnitz förkortade sin vistelse. Den raka motsatsen hände. Hertig Fredrik slog sig bekvämt ner vid den döende mannens säng, läste avsnitt ur skriften för honom och slöt mannens ögon efter att han tagit sitt sista andetag. När likhämtaren Valentin presenterade sig med fattigbössan i hand lade hertigen i några thaler. Han skickade efter svart tyg till två sorgkappor, en för sig själv och en för Valentin, så de skulle kunna följa liket till kyrkogården. Nu tyckte hertiginnan att det gått för långt. Hertig Fredrik fick flytta till slottet där han inkvarterades ovanför kansliet. Hans rum låg mittemot kvinnornas bostad så de kunde prata med varandra genom fönstren. Jag hade varit i köket och var på väg över gården när han tittade ut genom fönstret, kupade händerna runt munnen och ropade av full kraft: ”Hej!”. Jag hade lärt känna honom i Nürnberg så jag visste hur jag skulle handskas med honom. Jag svarade: ”Hallå!”. Han blev mycket förtjust. ”Vilken trevlig karl”, ropade han. ”För guds skull, kom upp hit så umgås vi och försöker liva upp varandra.” Jag tackade honom ödmjukt och fortsatte vidare.

Hertiginnan hade varit gästfri och sett till att Liegnitz haft det bekvämt under sin vistelse, men hertig Barnim var borta längre än väntat och det började bli dags för hertig Fredrik att ge sig av. Hans hälsa, välfärd och fosterland rasade långsamt samman av hans vidlyftiga beteende. Drickandet tog till slut hans liv. Hans hustru, hertiginnan av Mecklenburg, lämnades ensam kvar med barnen och hamnade i svår nöd. Hon hade inte längre råd att uppfostra sin son i enlighet med hans rang och fick informera sina jämlikar och magistraterna i Stralsund om sin belägenhet. Hon hade svårt att ta emot hjälp och bad om väldigt lite, knappt mer än allmosor. Stralsunds råd skickade henne några thaler med en av hennes budbärare.